Att den taktiskt sluga räven, Gregorio Manzano, skulle få sparken kändes lika givet som att titta på Kalla Anka en svensk julafton. Beskedet och utdelandet av det ”bruna” kuvertet påskyndades givetvis av det faktum att ett ”blåbärslag” som Albacete kunde slå ut Atleti i cupen.
Huruvida detta löser några av huvudstadens problem ska vi låta vara osagt. Men tillåt mig tvivla och tillåt mig peka ut problemen som bra mycket större än att skicka iväg ännu en tränare.
Det ytterst romantiska valet att (troligen) tillsätta Diego Simeone som ny tränare fredar så klart en redan mer än uppretad supporterskara. Men president Cerezo och övrig tillhörande junta är naturligtvis människorna som ska bära dumstrutarna – inte Gregorio Manzao, även fast den sistnämnde kunde ha utfört ett bättre arbete.
Atlético de Madrid är ett evigt sorgebarn, vad Diego Simeone ska kunna uträtta som för klubben från helvetet till åtminstone marknivå ska bli spännande att bevittna.
En annan klubb som dalat det senaste året är Villarreal. Men där är pressen inte ens i närheten så stor som på en ”storklubb” som Atlético. Man ska inte glömma bort att Villarreal var en klubb som spelade i väldigt låga divisioner för bara lite drygt tolv, tretton år sedan. Om Cerezo är en åsna i Madrid så är president Roig ett lejon i Vila-Real.
Men noll poäng i Champions League, en bottenposition i La Primera División och ett uttåg i cupen mot ännu ett ”lingongäng” blev för mycket, Garrido fick tacka för sig.
Santi Cazorla betydde mycket men Villarreal är inte den klubben som kan behålla den typen av stjärnor alltför länge och man är definitivt inte den klubben som kan tacka nej till 200 miljoner kronor. Om man till ekvationen lägger till det faktum att Rossi gått och går skadad så är krisen inte lika märkbar.
På tal om kris. Vad händer med Sevilla och vad händer framförallt med den färgstarke presidenten del Nido? Ska han verkligen sitta inne och skaka galler i över sju år? Tillåt mig återigen att tvivla.