Iker Casillas är den enda kritiska rösten i stjärnornas Real Madrid. Och det främsta beviset på att målvakterna inte är så galna som det sägs.
Likt de flesta målvakter som älskar sina handskar tar Iker Casillas inte av sig sina när han skriver autografer. Efter ett träningspass med spanska landslage¬t i Las Rozas, en Madridförort med ändlösa bostadsområden som alla ser likadana ut, omringas han av stojiga barn och pennan ser ut som en tändsticka i hans jättelika handske. Jag går nära, så nära att jag kan se varenda liten detalj på vänsterhandsken. Något fatta¬s. Ett finger.
– Jag är som Simpsons, säger Casillas när jag frågar honom om saken.
Precis som figurerna i TV-serien har han bara fyra fingrar – när han spelar fotboll. För tre år sedan stukade Casillas ringfingret. För att garantera läkningen tejpade han ihop det med långfingret. Nu är skadan läkt sedan länge. Men sedan EM 2008 har han spelat med en specialtillverkad vänsterhandske där ring- och långfingret sticks in i ett enda handskfinger.
Fyrfingershandsken är den enda excentriska vana som Iker Casillas unnar sig. Inom fotbollen, där de flesta supportrar, anställda och journalister helst skulle vilja vara anfallare, lever alltjämt föreställningen om att målvakter är galna typer kvar. Iker Casillas, världens kanske bästa målvakt, är ett levande bevis på att fotbollsspelarnas grad av galenskap snarare sjunker ju längre bak i laget man kommer. Under en säsong då Real Madrid som vanligt hårdvärvar offensiv slagkraft som Ronaldo, Kaká och Benzema utgör Casillas garanten för defensiv stabilitet. Samtidigt är han den främsta motvikten till överdrivna galáctios-galenskaper, både i Reals omklädningsrum och i allmänhetens ögon.
Iker Casillas var nyss fyllda 19 – och åkte fortfarande tunnelbana från föräldrahemmet till träningen – när han vann sin första Champions League-final med Real Madrid. Nu har han hunnit bli 28 år, har snart gjort 100 landskamper och var lagkapten när la selección tog hem Spaniens första mästerskapstitel på 44 år i EM 2008. Men han ser fortfarande inte ut som om han kommer från någon fjärran galax utan som en vanlig grabb från Móstoles, en annan av dessa ändlösa, identiska Madridförorter.
Trots att han kanske är den enda spelaren som inte hotas av president Pérez massvärvningar av superstjärnor, så är Iker Casillas den enda personen inom Real Madrid som kritiserar den nygamla presidentpolitiken.
– Det är väl gott och väl att värva en spelare som Cristiano, säger han. Men i fotboll är det inte namn som vinner titlar utan människor. Om du frågar mig så skulle jag vilja värva hela spanska landslaget. Där har du en solidarisk grupp.
Iker Casillas minns att de första stora värvningarna under Pérez förra presdidentperiod (2000-2006) gav ett fantastiskt lag som vann Champions League 2002. Men han minns också att det därefter kom in ännu fler stora namn, som inte presterade men ändå tryckte undan talanger som brann för sin klubb.
– Hur är det möjligt att man kan hitta spelare från Reals ungdomsverksamhet i nästan vartenda lag i Primera División, men nästan inte en enda i Real? säger Casillas.
Det är inte många spelare som kan tala klarspråk på det sättet. Casillas kan eftersom han skyddas av ett helt lands välvilja. I dag är han Spaniens populäraste fotbollsspelare, omtyckt även av Barcelonas anhängare, vilket inte är överraskande utan revolutionerande. Lika revolutionerande är det att spanjorerna har blivit förälskade i en målvakt.
Den allmänna inställningen till målvakter i den spanskspråkiga fotbollsvärlden har tydligast uttryckts av en argentinare, Diego Maradona. När han fick en fråga om Peter Shilton, den engelska landslagsmålvakten som han överlistade med hjälp av »Guds hand« i VM 1986, började Maradona plötsligt skrika in i TV-kameran:»Shilton! Du missunnar mig mitt mål, du bjöd inte in mig till din recettmatch, men vem vill se en recettmatch för en målvakt? Du tror att du är så bra, Shilton, en hjälte, en ärlig kille. Men du är bara en målvakt.«
I Spanien har målvakten alltid varit en person som inte duger till att vara anfallare; en spelare som bara får rubriker när han gör en tabbe. Den målvakt som många spanjorer minns bäst är Luis Miguel Arconada – och det på grund av hans fruktansvärda tavla i EM-finalen 1984 då han avgjorde matchen genom att låta en frispark från Frankrikes Michel Platini slinka in under sig. Att världen har förändrats på ett spännande och radikalt sätt sedan dess kunde man se en varm sommarkväll på Ernst Happel-stadion i Wien. Där lyfte Casillas, turneringens främsta burväktare, EM-bucklan mot himlen. Bredvid honom under pris¬utdelningen stod tredjemålvakten Andrés Palop – klädd i ¬Arconadas originaltröja från 80-talet.
– Jag ville att Arconada skulle få upprättelse. Han var min ungdoms hjälte och en fantastisk målvakt som oförtjänt har blivit ihågkommen för ett enda misstag, sa Palop.
Plötsligt blev det uppenbart: Spanien, som aldrig har brytt sig ett dyft om folk som tar med händerna i ett spel för gyllene fötter, har blivit världens bästa målvaktsnation.
Inget annat land kommer i närheten, vare sig man ser till kvalite¬t eller kvantitet.
Spanien har tre målvakter i absolut världsklass: Casillas, Villarreals Diego López och Liverpools Pepe Reina. Spanien har dessutom en av världens främsta talanger i 20-årige Sergio Asenjo, som just har gått från Valladolid till Atlético Madrid. Spanjorer vaktar målet i 16 av de 20 lagen i Primera División i år.
– Det låter förmodligen inte så snyggt när jag säger det själv, men jag kanske öppnade dörren för en ny generation när folk såg att det gick bra för mig. Klubbarna förstod att man kan ställa en 19-åring i mål, säger Casillas.
Emilio Álvarez, tidigare målvaktstränare åt legendaren Santiago Cañizares i Valencia, håller med:
– Iker var den som krossade den spanska myten om att en målvakt måste vara minst 28. Samtidigt, för ungefär tio år sedan, blev det ett måste med målvaktstränare, inte bara i proffslagen utan även på ungdomsnivå. Resultatet blev att målvakterna gjorde stora framsteg, tekniskt och fysiskt.
Iker Casillas var 16 år när han första gången kallades in till Reals A-lagstrupp – han var tvungen att låna en kostym av sin pappa för att se presentabel ut på resan till Champions League-matchen i Trondheim. Drygt tre år senare var han Champions League-mästare – men redan passé. Reals tränare Vicente del Bosque hade petat honom ur Reals mål, påverkad av en förtalskampanj som leddes av Reals dåvarande lagkapten och mittback Fernando Hierro.
– När jag ringde min mamma under den perioden kunde jag inte få fram ett ord, har Casillas berättat för den dagliga sporttidningen As. Jag bara grät. Jag grät jättemycket. Jag trodde att jag aldrig mer skulle få chansen i Real. Det enda jag hoppades på var att bli utlånad till Valladolid eller någon liknande klubb.
Men så blev César, den målvak som Hierromaffian hade hjälpt fram, skadad i andra halvlek av Champions League-finalen 2002 mot Bayer Leverkusen. Casilla¬s fick hoppa in och fixade 2-1-segern tack vare tre sedvanligt omöjliga räddningar. En månad senare tappade landslagets förstamålvakt Santiago Cañizares en parfymflaska. En sena i foten skars av när han försökte dämpa glasflaskan och därmed var han borta från VM 2002. Casillas tog hans plats. En stor målvakt återfår alltid förtroendet på något sätt.
När han står i mål är det som om han inte brydde sig om matchen framför honom. Han har ett säreget lojt kroppsspråk, vilket gör att han framstår som obekymrad även i stridens hetta.
– Menar du att jag inte ser ansvarsfull ut? frågar han mig i skämtsamt indignerad ton.
Sanningen är att den avslappnade stilen får hans räddningar att framstå som ännu mer spektakulära. Han kan hoppa ofattbart högt från stillastående position och när han kastar sig efter en boll kan jag inte låta bli att mumla för mig själv: »Vilken best!« Det är den största komplimang som finns på spanskt fotbollsspråk.
Den moderna fotbollsmiljön, med dess hajp och hysteri, försöker han möta med en jordnära inställning. Men han medger att det inte alltid är så lätt.
– När vi slog Sporting med 6-1 förra säsongen kunde jag inte sluta tänka på det där enda målet som vi släppte in. Det pågick i flera dagar. Man tänker och tänker…
Att kunna stänga av är en värdefull förmåga inom fotbollen, och han gör sitt bästa för att lära sig den. Han ber medvetet tränarna att inte berätta för mycket om motståndarna eftersom han befarar att han inte ska kunna sluta tänka på det han får veta. Till och med inför straffläggningen mot Italien i EM 2008 avböjde han att få del av de fakta om Italiens straffskyttar som målvaktstränaren hade samlat in. »Säg ingenting, jag får ta det som det kommer«, sa han – och räddade två straffar.
– Grejen är, förklarade han efteråt, att de kanske säger att De Rossi har skjutit fyra av sina senaste fem straffar till höger och en till vänster. Än sen? Ska jag slänga mig åt höger bara av statistiska skäl?
I ett Real-lag späckat av galácticos som vill glittra, kommer Iker Casillas troligen att förbli den enda stjärnan som menar att vägen till framgång ligger i att göra och se saker och ting på ett så enkelt och naturligt sätt som möjligt. En gång fick han frågan av tidningen El País om han läste böcker om mental träning.»Kör du ett pilatespass innan du sätter dig och skriver ett matchreferat?« replikerade Casillas.»Fotbollen«, förtydligade han, »är mitt hjärta och min själ. Men man behöver inte gå till överdrift.«
Kvällen då Iker Casillas definitivt trädde fram som förnuftets röst inom spansk fotboll bar han en baseballkeps som han hade dragit ner rejält över pannan. Spanien hade besegrat Italien i det där straffdramat i EM 2008, efter 24 år hade man äntligen brutit kvartsfinalernas förbannelse. En hel fotbollsnation firade. När Casillas stod i Ernst Happel-stadions katakomber och såg de spanska journalisterna svettas och jubla, rynkade han äcklat pannan och gick snabbt därifrån efter att ha yttrat några allvarsord:
– En målvakt som räddar en straff får aldrig glömma att det inte är hans förtjänst utan att det är skytten som har haft otur.
Han fortsatte:
– Ett lag som firar en kvartsfinalseger som om det vore ett guld kommer att åka ut i semifinalen.
I ett land där man efter den skrikande Camacho, den sluge Hierro och den nedåtsparkande Raúl vant sig vid att landslagets lagkaptener beter sig som översittare, upptäckte folk under EM 2008 att kapten Casillas hade infört en ny, mer tystlåten ledarstil. Hans metod är att föregå med gott exempel och att vara den främste bland likar. Casillas lärdom från EM är att det inte finns några gränser för vad ett sammansvetsat, ödmjukt lag kan uträtta, vilket förklarar varför han är så skeptisk till Reals sätt att satsa på omsusade hjältar.
På natten efter kvartsfinalen i Wien, långt efter att Casillas hade försvunnit från arenan, kom Italiens målvakt Gigi Buffon ut. Klockan var halv två på natten men Casillas huvudkonkurrent till titeln »2000-talets bästa målvakt« hade ändå solglasögonen redo i skjortslaget, och på armen bar han en jättelik silverklocka med fyra urtavlor. Det finns diskretare sätt att visa sin rikedom på och kontrasten mot den spanska målvakten kunde inte ha varit tydligare. Casillas lufsade ut med sitt enda modeplagg, baseballkepsen, på huvudet. Och till och med kepsen är, som han säger, »ett sätt att få bukt med håret när det har blivit för långt«.
Iker Casillas behöver inte fyra urtavlor för att visa att hans tid är inne.