Christian Kouakou, 25, flyttades som 15-åring upp till AIK:s A-lag och fick som 16-åring göra allsvensk debut, som föreningens yngste spelare någonsin. Kouakou, som kom till AIK i unga år, lyckades dock inte slå igenom i klubben och blev först utlånad i olika sejourer innan det blev en permanent flytt vidare till Brommapojkarna 2014, spel i allsvenskan, superettan och division 1 och därefter vidare till Nyköping i division 1 och sedermera till IK Brage sommaren 2018.
Då lyfte det förra säsongen igen på svensk elitnivå efter ett par år i lägre divisioner. 25-åringen slog till med 15 mål på 25 matcher i superettan och var nära att lyfta Brage till allsvenskan, men fick vara nöjd med en kvalplats och därefter förlust mot Kalmar FF.
- Det var, nu i efterhand, en väldigt fin säsong. Under säsongen är man inne i en bubbla och hinner inte fokusera så mycket på vad man har gjort, då man hela tiden måste tänka på nästa match. Det är nu i efterhand som man känner att det var en fin säsong, säger han till Fotbollskanalen och fortsätter:
- Det började under vintern och våren med lite småskador och sådär, men sedan var jag i form när jag kom tillbaka och fick hjälp av en personlig tränare som kunde göra mig lite bättre. Det var alltifrån det här med kost till rehabilitering av skador och sådär. Det blev ett fint år och jag höll året ut. Det var en fantastisk säsong och man ska tacka tränarteamet som fick ut det mesta av laget och av mig personligen. Det är de som har gjort det ihop med min skicklighet som jag har, det är väl en kombination. Allt klaffade förra året och jag hoppas nu bara att det ska fortsätta.
Kouakous och Brages hopp tändes samtidigt också efter säsongen om en allsvensk plats ändå, då Östersunds FK blev nekat elitlicens för allsvenskt spel 2020 av Svenska Fotbollförbundets licensnämnd. Sedan släcktes dock hoppet igen när SvFF:s överklagandenämnd gav ÖFK rätt och elitlicens för 2020.
Det var en känslomässig resa för Borlängelaget.
- Man tänkte inte så mycket på det, men folk snackade och det kom närmare och närmare till att ett beslut skulle fattas. Vi kom med på allsvenskans spelschema och kände att vi kanske spelar där ändå, men sedan kom ytterligare ett beslut och då fick Östersund platsen ändå. Man tänkte: "Jaha, då blir det superettan igen". Men man var förberedd på det, vi såg allsvenskan som en bonus. Om vi hade förtjänat att spela i allsvenskan skulle vi ha lyckats på planen i superettan eller mot Kalmar. Vi hade ändå varit i superettan oavsett, så det är inget att vara ledsen över. Det är ändå okej nu i slutändan.
Hur var julen när du fick reda på beskedet om att det blir superettan?
- Man satt med familjen och släkten och alla var insatta i det. Jag är själv ganska lugn, men vänner, familj och släkt var mer hajpade om att vi skulle kunna gå upp. Då var man med alla nära och kära under julen och följde det, även om jag själv inte ville läsa så mycket om det, samtidigt som jag ändå hörde om det. Vi fick veta att det skulle tas ett beslut och satt och väntade på beskedet. Då blev det en nedstämd aura när beskedet kom. Jag var inte så insatt i hur mycket pengar de var skyldiga eller vad reglerna var. Jag hörde bara det mesta från annat håll.
Kouakou fortsätter:
- Jag har inte så jättebra koll på det, så det är svårt att tycka om det, men samtidigt hör man småsaker i omklädningsrummet och av folk runt omkring i Borlänge och i Stockholm. Av det man har hört låter det lite konstigt hur de (ÖFK) kan ha klarat sig ekonomiskt, men det är bara något man får upp i huvudet lite snabbt. Annars låter jag de som sköter det göra det. De gör sitt jobb och har väl rätt på sitt sätt, men sedan kan ju vi tycka vad vi vill, då vi vill spela i allsvenskan och det tycker ju de nära oss också. Men jag är fel person att tycka och tänka om det. Vi spelar i superettan och så är det bara.
Kouakou får därmed nu ställa in sig på superettan-fotboll även 2020, men är samtidigt glad över var han är i karriären i dag gentemot för ett par år sedan. Efter genombrottet i AIK följde som bekant ett par tyngre år för talangen.
- Det har varit både upp och ner. Jag skrev på för A-laget när jag var 15 år och började träna med dem en gång i veckan redan när jag var 14 år. Det var väldigt tidigt. Jag spelade inte kontinuerligt under tre år där och var sedan med BP från allsvenskan ner till division 1 i tre år och har sedan fått göra om resan, säger han och fortsätter:
- Jag hade inget kontrakt och fick ta mig en funderare på om jag skulle flytta från Stockholm och hitta mig själv som människa och spelare. Det var det jag gjorde i Nyköping. Jag hittade glädjen för fotbollen, gjorde ett bra första och andra år och det gjorde att jag blev såld till Brage. Man kan säga att jag har gjort resan från allsvenskan till division 1 utan att spela och nu har jag gjort om den resan. Jag spelade i division 1 mycket och nu har jag spelat mycket i superettan, även om jag inte spelar i allsvenskan nu då. Förhoppningsvis kan jag spela i allsvenskan eller någon annanstans inom en snar framtid.
- Det var tuffa år när man var 17-19 år, men jag försöker säga det till de yngre i laget och kusiner och sådär också att man kan ta en annan väg via division 1 och upp till toppen av superettan, nästan allsvenskan. Jag har blivit starkare mentalt och har fått ett väldigt bra stöd av familj och vänner som jag aldrig kommer glömma bort. Det är under den tuffaste perioden som man behöver dem och jag kommer ihåg alla som var där då. Det har hjälpt mig mycket och det är sådant man bär med sig.
Du säger att du har blivit stark mentalt. Var du nära att sluta när det gick sämre efter tiden i AIK?
- Det var väldigt tufft, men jag hade aldrig tanken på att sluta. Jag ber varje dag till "Gud" och jag vet att det löser sig någon gång, vilket jag hela tiden trodde på. Jag hade nära och kära, familj och vänner som verkligen stöttade mig under den perioden. Man blev hungrigare när man var så långt nere och ville bevisa för sig själv och för andra som inte trodde på en, att man fortfarande var där. Det gjorde en extra hungrig och det var bara att acceptera det. "Det är här jag är nu och vad kan jag göra för att ta mig upp igen?", tänkte jag då.
Kouakou fortsätter:
- Det var inte lätt heller, man hade alla möjliga tankar. Ekonomiskt... allt sådant där. Ska jag börja plugga? Ska jag börja jobba vid sidan av? Det var massa saker och jag började tänka på saker jag inte ville göra och personerna som jag ville bevisa mig för. Allt det där samlades i en liten cirkel, jag ville bevisa att jag var tillräckligt bra för att spela i den divisionen som jag spelade då, men det var inte lätt.
- Jag behövde först visa att jag var tillräckligt bra för division 1. Jag kunde inte bara säga det i mitt huvud eller till mina vänner, jag var tvungen att bevisa det också och blev bara hungrigare och hungrigare efter att jag gick ner till division 1. Det var så jag blev mentalt stark, jag ville bevisa för mig själv att jag kan spela i allsvenskan igen.
Tror du att det gick lite för snabbt när du kom fram i AIK?
- Så kan det vara, men samtidigt såg de att jag hade kvaliteter och tittade inte så mycket på min ålder. De gav mig chansen, så på det sättet är det bra att de vågade det och de har ju sedan gett flera unga chansen. Jag hade Andreas Alm och Nebojsa Novakovic som tränare då och det var de som vågade göra det. På det sättet har jag absolut inget att klaga på sett till att jag fick chansen och det är jag väldigt glad över, säger han.
Samtidigt menar han att det mest troligt heller inte var speciellt enkelt för AIK kring hur de skulle hantera honom på den tiden. Han menar att det inte är helt enkelt att slå sig fram i ett A-lag som en ung spelare, men är som bekant glad över att han blev uppflyttad.
- Jag hade lite intresse, åkte ut och provtränade med lite klubbar och det var väl ett sätt för AIK som klubb att behålla mig kanske och skriva ett A-lagskontrakt. Det var kanske svårt under den perioden, då jag tror att jag kanske är bland de första som blev uppflyttad så tidigt i AIK. Då är det kanske svårt att hantera hur de ska göra och sådär. Jag tror att det är enklare nu, då de ser det jag har gått igenom och hur de till exempel skulle göra med Isak, Quaison och Saletros. Någon måste vara den första och sedan utvecklas man. Man ser vad som rätt och fel och så vidare. Jag är därmed glad över att jag flyttades upp så tidigt. Jag har inget att klaga på vad gäller den perioden.
Vad har du för relation till AIK i dag?
- Jag är från Akalla och laget som gällde där och då var AIK. Det var laget som alla gillade och speciellt med Martin Mutumba som var figuren och stjärnan från Blå linjen (tunnelbanelinje i Stockholm). Han var idolen och förebilden för oss från det området. Man ville spela i AIK och bli som honom, samtidigt som man själv var bollkalle åt honom, så man fick se honom från nära håll. Han var alltid glad, trevlig och skämtade, så man kände: "Här vill man spela". Jag spelade där sedan jag var fem år, blev uppflyttad och blev AIK. Det var där allting började och jag fick spela i A-laget, säger han och fortsätter:
- Sedan valde jag att ta en annan väg via BP, Nyköping och nu Brage. Jag träffar fortfarande folk som håller på AIK som minns mig från den tiden då jag var där och alla är jättetrevliga, tränare och ledare inom AIK och sådär. De säger alltid "lycka till" och att de följer mig fortfarande, så de är glada för min skull. Det är inte så att det är någon stel aura mellan oss, det är som vanligt. Man har fortfarande lite kontakt med folk kring A-laget, även om det inte är så många kvar sedan jag var där.
Runt tio år har nu gått sedan han kom fram i AIK. Frågan är om han i framtiden sluter cirkeln och återvänder till klubben?
- Det har gått tio år, mycket har hänt och mycket kommer förhoppningsvis att hända, men det är inte så att jag har tänkt att målet är AIK, men sedan hade det såklart varit en fin cirkel att sluta, men det är liksom inte bara AIK jag tänker på. Jag måste tänka på fotbollen i sig, då det finns många andra vägar också, men det är klart att det vore fint. Samtidigt måste intresset också finnas från AIK, det kan inte bara vara att jag spelat där tidigare, de ska också vilja ha mig. Jag har inte tänkt så långt att det just är AIK jag vill gå till, även om det är min moderklubb och klubben jag växte upp med. Om de inte har intresse, så kan jag ju inte bara vänta på att de ska höra av sig, men vi får väl se vad framtiden har att utvisa.
Kouakou har just nu avtal med Brage över 2020 och kopplades bland annat efter förra säsongen ihop med en flytt till Sirius. Än så länge är han dock kvar i Borlängelaget.
- Jag lämnade mycket åt min agent. Jag har lärt mig, från att jag var yngre och hajpad, att inte fokusera så mycket på rykten och intressen om det inte är så mycket konkret. Jag låter därmed min agent sköta allting ihop med min kusin. De får ta hand om allting, men det var intressen redan från förra sommaren. Då fick man höra lite småsaker, men jag har ingen aning om klubbar. Nu i vintras var det också intressen, men om det inte är konkret vill jag inte höra om det, även om det har varit något konkret. Jag håller dock det för mig själv och annars har jag inte hört så mycket om det. Jag vet inte om de inte vill berätta om det just nu, men det är klart att det fanns intresse efter en så bra säsong.
I framtiden hoppas han förstås ta steg, antingen med Brage eller en annan klubb.
- Jag har ett år kvar på mitt kontrakt och det kanske händer något, vi får se. Just nu vet jag ingenting. Mina ambitioner är att göra det så bra som möjligt i Brage, då jag har kontrakt med dem. Förra året ville jag ju gå upp och nu vill jag såklart spela högre upp i seriesystemet. Jag vet inte om det är med Brage eller en annan klubb, men jag vill ju också spela utomlands såklart i någon attraktiv liga. Jag har alltid haft det som mål och jag ska göra allt för att nå det målet. Kortsiktigt här och nu vill jag bara hjälpa laget att göra en fantastisk säsong - om det nu blir en säsong i år. Det är mitt mål just nu.
Kouakou känner nu att han är på gång igen och ser ljust på framtiden. Han känner sig starkare mentalt och tycker att han har rest sig efter ett par lite tuffare år.
- Om man kommer fram som en hajpad talang i de här stora lagen - Malmö, AIK, Djurgården - och inte lyckas slå sig in i A-laget som man tillhör, då ses man ofta som en misslyckad talang. Varför lyckas man inte i en så fin klubb? Då får man kanske den bilden i övriga Sverige, men Brage trodde på mig och visste att jag hade kvaliteter. De gav mig chansen att bevisa att jag håller på elitnivå och det visade sig gå rätt bra förra året. Jag ska tacka dem för att de trodde på mig och vågade ge mig chansen att bevisa mig på den här nivån, så det känns väldigt bra.
Du känner nu att du motbevisat att du inte är "en misslyckad talang"?
- Så är det, det är ju inte så kul med det. Man kan inte tänka så mycket på det, då det är den bilden man får hela tiden utan att man inte kan göra något åt det. Det är bara så det är. Men det är skönt att man kunnat bevisa motsatsen. Jag gillar utmaningar, när folk inte tror på dig eller på ditt lag - och att då motbevisa det hela tiden. Det är en drivkraft i sig.