Två dagar senare nickar Larsson, med fem minuter kvar till pausen, in 2-1-målet i 3-2-segern i VM-kvalet mot Finland på Råsunda.
Efteråt säger han:
-Jag såg att målet var tomt och jag hade bara att ta några steg framåt och nicka in bollen. Det var inte så svårt, målvakten låg ju ner.
Ni märker att från då till nu har inte mycket förändrats i Henrik Larsson raka, enkla syn på det han håller på med.
Några timmar senare den där oktoberkvällen är Sverige klart för VM-slutspelet i USA sedan Israel sensationellt slagit Frankrike i Paris - och Larssons drömdebut drunknar i de champagnedränkta segerreportagen från spelarhotellet.
Den svenska startelvan den gången: Thomas Ravelli-Roland Nilsson, Jan Eriksson, Roger Ljung, Pontus Kåmark-Klas Ingesson, Pär Zetterberg, Stefan Schwarz, Anders Limpar-Martin Dahlin, Henrik Larsson.
14 år och nästan elva månader senare leder Larsson, sedan länge den siste aktive kvar från den älskade VM-bronsgenerationen, Sverige ut i ett ovisst VM-kval mot Albanien på Qemal Stafa-stadion i Tirana.
Som lagkapten. I sin hundrade landskamp. Hur gick det till?
-Bra föräldrar, säger Larsson.
Goda gener är ett fundament alla stora idrottare måste stå på, men det räcker förstås inte som enskild förklaring till att "Henke", vid snart 37, fortfarande håller som anfallare på den internationella scenen.
Inte om man haft ett benbrott, opererats för en korsbandsskada och jagats av benkapare i Skottland, England och Spanien.
-Han har tagit väl hand om sig, sade Alex Ferguson när han lånade Larsson till Manchester United några vintermånader förra året.
-Han är bra på att vila. Bättre än alla andra. Och det är inget som man ska underskatta, sade Johan Mjällby i en TT-intervju förra sommaren.
Själv har Larsson sagt:
-Jag försöker koncentrera mig på ett mål i taget, oavsett om det är klubb eller landslag. Som fotbollsspelare är du endast så bra som din senaste match. Det är färskvara. Så du måste vara absolut hundra procent koncentrerad på det du gör för tillfället. Är man inte det kan det gå åt helvete, rent ut sagt.
Och så är det kärleken till spelet.
-Jag älskar att spela fotboll, det är det jag gör och det jag vill göra. Om du ska lyckas i något så måste du tycka om det.
Så mycket tycker han om landslaget att han återvänt dit tre gånger (till EM-kvalet mot Ungern 2003, lagom till EM 2004 och till VM 2006).
Därför väcker väl inte hans svar på frågan "Hundrade landskampen, tänker du på det?" någon större förvåning.
-Inte direkt. Det är klart att 100 landskamper är jättetrevligt, men hade det varit det jag varit ute efter hade jag gjort det för länge sedan.
Hur ser du tillbaka på alla landskamper?
-Det har varit en trevlig tid. Landslaget har gett mig väldigt mycket.
Frågan är om "väldigt mycket" täcker vad han gett landslaget och alla som följer det.
FAKTA - Flest landskamper
143: Thomas Ravelli. 116: Roland Nilsson. 115: Björn Nordqvist. 109: Niclas Alexandersson. 99: Henrik Larsson. 96: Patrik Andersson. 94: Orvar Bergmark, Anders Svensson. 86: Teddy Lucic, Olof Mellberg. 83: Kennet Andersson.
TT