För det var länge en svensk elva som verkade lida av en identitetskris som halkade runt i blötan på Råsunda. 3-5-2? Skylla enbart på ett spelsystem som är allt annat än inkört? Sifferkombinationer hit eller dit, det ska gå att slå en passning på några meter rätt ändå.
Illa ute i första
Våndan var påtaglig, inte mycket stämde - och det kunde slutat riktigt illa om inte Andreas Isaksson sträckt ut sig i sin fulla längd på Zoltan Geras och Krisztian Vadoczs tunga skott.
Ungerns styrka låg i de blixtsnabba kontringarna. Det hade spelarna fått höra gång efter gång på de taktiska genomgångarna inför matchen.
Ändå verkade de komma som en överraskning.
Mikael Nilsson och Samuel Holmén hade enorma problem att hänga med när ungrarna kom längs kanterna. Att ge Holmén uppdraget till vänster i hans tionde men första tävlingslandskamp från start, såg ut att vara ett misstag.
Några hyggliga attacker framåt, men i övrigt? Det var liksom VM-kval och inte danska ligan där ute på Råsunda.
Petade Oscar Wendt klarade sig bättre mot Albanien.
Men det fungerade illa lite varstans. Zlatan Ibrahimovic hette den stora besvikelsen. Ovän med bollen, tog märkliga löpningar och beslut. Dessutom drog han på sig en onödig varning när han tappade humöret på Zoltan Szelesi.
Under de första 45 minuterna producerade landslaget två chanser av hygglig kaliber - båda ankom på Kim Källström att förvalta.
När han sköt med högern träffade han knappt bollen, framnickad av Henrik Larsson. Vänsterträffen var desto vassare men Babos Gabor hann ned till stolproten.
Buropen följde landslaget in till omklädningsrummet.
Kims perfekta nick
Men sedan kom den oväntade vändningen, den enorma uppryckningen och snart (55:e minuten) också ett av de vackrare målen på nationalarenan på flera år.
Källström spelade ut till Larsson, stack själv på mål varpå han med en perfekt nick mötte Larssons vänsterinlägg.
Ett sånt där mål som efter nästan 145 mållösa kvalminuter slentrianmässigt borde kallas för förlösande. Den här gången var klyschan heltäckande.
För plötsligt släppte all förlamning, all den ångest som följde med hem från Tirana.
Samuel Holmén, den rädde, stele, orolige från första 45, gick hela vägen och dunkade in 2-0 tio minuter senare. Återigen var det Larsson som stod för framspelningen.
Bitarna föll på plats. De spelare som tidigare tvekat vågade, de spelare som valt alibipassningarna tordes slå de svårare, men nödvändiga bollarna.
Ungern reducerade på matchens sista bollkontakt genom Gergely Rudolf.
Oavgjort borta, seger hemma i kvalöppningen... helt okej inför kraftmätningen med
Portugal och årets sista kvalkamp om en dryg månad.
TT