Siffror som inte förvånar succétränaren Håkan Ericson som förde U21-landslaget till EM-guld. Han klev själv över gränsen och in i väggen i början av 2000-talet.
- Jag var riktigt, riktigt dålig. Kroppen var helt slut, berättar han.
Det är Marte Bentzen som lägger fram en doktorsavhandling om utbrändhet bland elittränare på Norges idrottshögskola på onsdag.
Studien är gjord bland annat i samarbete med Göran Kenttä, lektor i idrottspsykologi på GIH, och innefattar både norska och svenska tränare på elitnivå.
Resultatet visar att en av fyra tränare på elitnivå lider av hög utmattning i slutet av säsongen.
En skrämmande hög siffra kan man tycka.
- Jag är inte förvånad. Det är ett extremt utsatt jobb med väldigt få möjligheter till återhämtning, säger Håkan Ericson.
Okontrollerat sammanbrott
Ericsson var tränare i Nacka, som då hade spelat i näst högsta serien, när han rasade ihop på tåget på väg till första träningen inför säsongen 2000.
- Jag kände hur allting snurrade och benen vek sig, så jag slängde mig av tåget. Jag tog mig hem av egen kraft, men väl där föll jag ihop. Det var okontrollerat, jag började gråta och jag skakade i hela kroppen. Att jag höll på dö är väl att ta i, men jag var riktigt, riktigt dålig, berättar han för TT.
Han fick diagnosen utbränd.
Tränarjobbet var långt ifrån enda orsaken. Familjen Ericson, då med två små barn, hade redan innan hamnat i en kaotisk bostadssituation som tog över ett halvår att lösa. En knäskada gjorde att han gick på kryckor och inte kunde träna.
- Jag hade varit noga med att motionera och träna, det var min ventil, och bristen på det blev tungan på vågen. Jag fick inte ut stresshormonerna, säger han.
Lätt att tippa över
Ovanstående finns med i Bentsens undersökning som viktiga parametrar.
Att balansera arbetslivet och privatlivet, ge sig själv tid för återhämtning och vikten av att lägga upp en strategi för hela sin tillvaro.
En elittränarens vardag handlar om ständig press att lyckas, långa arbetsdagar med obekväma arbetstider och många resdagar.
- Med en normal belastning går det att klara sig länge, men det krävs inte mycket i övriga livet för att det ska tippa över. Det handlar om att komma bort från den här vanliga machostilen, som ofta finns i idrotten, att man klarar allting själv och om det är tungt så är det bara att köra lite extra. Man måste lyssna på vad kroppen säger och det är otroligt viktigt att planlägga sin egen tid, säger Ericsson.
Det tog 1,5 år innan han återvände till jobbet, men då på en annan tjänst än tränarrollen, och två år innan han kände sig hel.
Håkan Ericson har inte gjort någon hemlighet över vad han gått igenom och säger att han vill hjälpa andra med sin historia. Fast även det var en process.
- Första tiden kände jag att jag ville dölja det här. Jag var rädd för att det var ett svaghetstecken och att man skulle vara körd som tränare. Men desto mer man erkänner för sig själv och accepterar det så kände jag — varför ska jag dölja det?
Han säger att sommarens storslagna EM-guld inte kändes som någon revansch. Däremot:
- Utåt sett är det bra gentemot andra som har varit i det här läget. Man kan tycka att det är en stor framgång att vinna EM-guld och att det går att göra det när man har varit "out of order" i 1,5-2 år.