Sommaren 2002 blev en mörk tid för AIK. I kölvattnet av ett träningsläger i Katrineholm spreds vittnesmål om obehagliga initieringsriter som spelare i klubbens ungdomslag utsatts för. Det handlade om kränkningar där äldre årskullar "välkomnat" sina yngre klubbkamrater genom att tvinga dem till olika förödmjukande handlingar och det fanns ingen möjlighet att slippa undan för den som inte ville vara med.
De värsta och mest omskrivna händelserna var de så kallade "galgningarna". Övergrepp som till en början förblev okända, men som slutade med flera fällande domar för olaga tvång efter att allt fler drabbade vågat slå larm.
- Det är en tradition som funnits hur länge som helst. Jag tror inte att någon tänkte så mycket på varför vi gjorde som vi gjorde, sade en 14-årig pojke i ett av polisförhören.
Han och flera andra kom med liknande redogörelser. De hade själva genomgått samma behandling några säsonger tidigare och nu förde de vidare ett beteende som "alltid funnits där", något som "satt i väggarna". I den mediala debatt som följde på avslöjandena gick åsikterna isär. Vissa hävdade att "galgningarna" visserligen gått över gränsen, men att dessa var olyckliga undantag och att de flesta nollningsaktiviteterna skulle ses som oförargliga pojkstreck. Andra ansåg att problematiken gick djupare än så, att det som skedde i Katrineholm visade på brister i föreningens värdegrund, att ett rejält omtag måste genomföras så att spelarna – men också tränare och föräldrar – blev bättre på att skapa en mer välkomnande och inkluderande miljö.
För AIK som klubb fanns bara en väg framåt. När allvaret i Katrineholm uppdagats - och anklagelser om andra, liknande incidenter började spridas - satte styrelsen ned foten. Den så kallade AIK-stilen upprättades med tydliga direktiv kring hur en AIK:are förväntas bete sig i olika situationer, både på och vid sidan av planen. Allvaret underströks genom att såväl spelare som anställda fick skriva på ett avtal där de förband sig att följa reglerna. Ett viktigt beslut, enligt många, men även om modellen successivt mognade och utökades stod det snart klart att klubben ändå tänkte gå längre. För att nå bestående och djupgående förändringar krävdes mer än löften om gott uppförande. AIK ville bygga från grunden och skapa nya, sunda värderingar att kunna luta sig mot för en lång tid framöver.
Detta nästa steg stakades ut under 2011, tack vare ett samarbete mellan klubben och Karolinska Institutet. Sociologen Sofia B Karlsson och två av AIK:s ungdomstränare, John Wall och Peter Wennberg, genomförde en studie kring pojkar och vilka normer de styrs av, där en del handlade om att titta på fotbollsmiljön och hur spelarna i ett ungdomslag påverkades av yttre förväntningar. Inte minst från den egna gruppen. Vilka krav kände de att omgivningen ställde på dem som spelare, och vilka outtalade regler försökte de följa?
- Det visade sig att många trodde att lagkompisarna efterfrågade medspelare med egenskaper de uppfattade som typiskt manliga. Som styrka, hårdhet i närkamperna, att man stod upp när det blåste och att man inte visade så mycket känslor. Olof Mellberg, landslagsbacken, blev en talande symbol för den sortens spelare som individerna strävade efter att bli. Killarna trodde inte att det fanns så mycket utrymme att avvika från den målbilden, säger Sofia B Karlsson.
Men det gjorde det?
- Ja, när vi pratade med killarna enskilt visade det sig att ingen av dem ställde sådana krav på varandra. Det var en falsk förespegling. I själva verket ville de ha lagkamrater som mer vågade vara sig själva och när de fick höra att deras vänner också resonerade så blev de lättade. Tidigare hade de känt sig begränsade kring det här med förväntad manlighet och det påverkade dem förstås både som människor och som fotbollsspelare.
Varför tror du att gruppens syn skiljde sig så mycket från vad de enskilda egentligen hade för åsikter?
- Det fanns nog en tyst överenskommelse som aldrig diskuterats högt om vad man skulle säga och hur man fick se ut. En syn på manlighet som ingen riktigt vågade utmana, av rädsla för att hamna utanför gruppen. Ett tydligt exempel var styrkan i heteronormen. Alla killarna sade individuellt att de inte skulle reagera negativt ifall någon i laget kom ut som homosexuell, det såg de inget fel med. Men i gruppen användes ett språkbruk där ordet "bög" kunde betyda allt från att någon var fult klädd till att den spelade dåligt eller hade gjort något töntigt – allt som var lite sämre kapslades in i begreppet. Men när det gick upp för killarna att vissa faktiskt tog illa upp eller kanske hade funderingar kring sin sexualitet förändrades jargongen. Ingen hade ju egentligen menat något taskigt.
AIK förstod att vissa spelare mått dåligt - vilket därigenom kanske hämmat dem i sin fotbollsutveckling - och klubben bestämde sig för att vidga satsningen på normkritik till att omfatta hela föreningen. Drivande var ungdomssektionens sportchef Leif Karlsson, som ihop med John Wall, Sofia B Karlsson och ett filmproduktionsbolaget Amphi produktion skrev en ansökan till Arvsfonden för att få ekonomiskt stöd. Förfrågan beviljades och under åren från 2012 till 2014 fick Sofia B Karlsson, en rad medarbetare i AIK och ett gäng samarbetspartners i uppdrag att ta fram ett utbildningsmaterial kring transfobi, sexism, rasism och homofobi. Underlag som sedan skulle implementeras på ett naturligt sätt inom alla AIK:s ungdomslag - från åldrarna sju upp till 19 år.
- En nyckelfaktor var att Leif hade en öppenhet för att framgång inom fotbollen bygger på fler faktorer än bara teknik och spelförståelse, att sociala och mentala bitar också måste få ta plats. Han var väldigt tydlig med att det här var någonting AIK skulle satsa på och stod bakom arbetet från början, säger Sofia B Karlsson.
Projektet fick namnet "Fotboll för alla" och i förra veckan presenterades det färdiga resultatet - ett utbildningsmaterial med sikte på att göra fotbollsföreningar mer jämställda och inkluderande. Greppet är brett. Där finns dels tips till kring hur en valberedning bör gå till väga för att öka mångfalden i styrelsen, dels hittar man specifika övningar som en tränare kan använda för att alla ska känna sig välkomna. Materialets skriftliga del kompletteras med fem filmer som visar på faktiska situationer där främlingsfientlighet och diskriminering av olika slag vållar bekymmer inom fotbollen.
- Vi märkte att det fanns ett behov av att koppla de här sakerna direkt till sporten. Därför var det viktigt för oss att lyfta fram verkliga scenarier som visar hur viktig tryggheten är om man ska prestera bra. Det finns ju forskning som berör de här frågorna, men vi ville skapa en anknytning till idrotten så att ingen skulle kunna vifta bort materialet och säga "det här berör inte oss", säger Sofia B Karlsson.
Hur bar ni er åt för att ta fram materialet?
- En del var att åka på turné ute i landet och höra hur ungdomarna själva såg på vithetsnormer, kön, sexuell läggning och könsidentitet. Jag satt exempelvis i omklädningsrummet hos Kristinehamns FC och pratade med tioåriga killar om manlighet, om de såg några problem kring det och hur de tyckte att en bra tränare skulle vara. Och vi träffade tjejer också, givetvis. Meningen var att ungdomarna med egna ord skulle formulera vilka frågeställningar de hade, för om man gör det blir man också mer intresserad av svaret. Om vi försökt gissa vad ungdomarna oroar sig för och grubblar på hade det blivit svårare att nå fram till något konkret. Men vi har ju samtidigt haft diskussioner med många av AIK:s tränare och tittat på forskning för att kunna bygga ett så bra pussel som möjligt och få fram en relevant slutprodukt.
Kan du ge något exempel på vad som kom fram under era samtal?
- Det finns ju många, men en sak som var intressant var när vi pratade med olika tränare, som ju till majoriteten är män. Inledningsvis tänkte de kanske inte att de hade problem med normer när de lade upp sina träningspass, men när man analyserade det lite närmare upptäckte man hur mycket som ändå hängde ihop med det. En grej kunde vara det här med att prata om känslor med pojklagen, det tyckte många tränare var svårt eftersom de själva inte hade övat så mycket på det under sin egen uppväxt. Det fanns inte i bagaget som det kanske gör för många kvinnor. På det sättet kände sig tränarna begränsade i sin roll för de upplevde att de inte riktigt kunde se hela individen. Om någon mådde dåligt på grund av omständigheter utanför fotbollen var det svårt att nå fram.
Just den erfarenheten blev bakgrund till en av de fem kortfilmerna i "Fotboll för alla". Filmen heter "Snacka" och handlar om en tonårig kille vars pappa återfaller i alkoholmissbruk och vars flickvän lämnar honom. Saker som förstås är jobbiga, men gentemot fotbollslagets tränare finns en svårgenomtränglig barriär där ingen tycks veta hur kommunikationen med den andra ska gå till. Först när en lagkamrat erbjuder sig att lyssna på sin kompis problem släpper spärrarna – och killen som har det jobbigt kan slappna av och fokusera mer på sitt fotbollsspelande.
Sofia B Karlsson förklarar att alla filmerna är uppbyggda så, med en allvarsam botten där händelser ur verkliga livet ställs på sin spets för att både väcka känslor och skapa igenkänning hos spelarna. Det finns en tydlig nerv som guldbaggevinnande regissören Lisa Siwe och manusförfattare Daniel Karlsson försökt förmedla.
- Det sista vi ville ha var pekpinnar och utbildningsfilmer, för sådana brukar sällan leda framåt. Istället valde vi att lyfta upp problemområden som faktiskt är vanliga inom fotbollen. En film kretsar kring föräldrar som står vid sidlinjen och skriker på sina söner, en annan handlar om mobbning och heteronormer i omklädningsrummet och en tredje om en spelare som är osäker på sin könsidentitet. Viktiga ämnen som kan vara svåra att ta fasta på i vardagen. Det blir lätt lite övermäktigt att stå på en kall grusplan en onsdag i november och säga "kom igen, nu ska vi prata om det här med transfobi", säger Sofia B Karlsson.
Hur gör ni för att skapa en tydlig koppling mellan filmerna och tränarnas vardag i AIK:s verksamhet?
- Det finns övningar till varje film och vi har brutit ned materialet i mikrohandlingar för att kunna nå fram till tränarna. Vi tror att de har större nytta av sådana små verktyg i sitt dagliga arbete än av att dra igång ett stort projekt på egen hand. Vår målsättning har varit att tränarna i första hand ska lära sig att se och förstå vad som händer på planen och i omklädningsrummet, fundera på det och förhålla sig till det. Sedan kan de ibland välja att ta upp vissa saker kollektivt med laget och då fungerar filmerna som ett diskussionsunderlag och vi ger tips på hur man kan göra för att tänka annorlunda.
Som helhet, hur jämställd är fotbollen i Sverige idag?
- På ledande positioner inom fotbollsrörelsen dominerar vita män ganska kraftigt, så där finns ett representationsproblem. Och även på ungdomsnivå hittar man ojämställdhet. Hela fotbollen har ju en manlig historia och många av tränarna är uppvuxna i den miljön. Det behöver inte vara dåligt, men ibland kan det vara svårt att vara medveten om andra perspektiv än sitt eget. Alla kanske inte reflekterar över saker som, exempelvis, hur man närmar sig frågor om trans- och homofobi, och där hoppas vi att vårt material kan vara till hjälp. Att man som spelare och tränare får lite fler verktyg med sig.
AIK är en stor klubb med många supportrar, och det råder en manlig övervikt på läktarna. Hur har de här tankarna tagits emot?
- Min chef Leif och alla som varit insatta i projektet har varit med på det till hundra procent. Men sedan har kanske inte alla andra tyckt att kopplingen mellan det vi gjort och själva kärnverksamheten – fotboll – varit tillräckligt tydlig. Vi har jobbat väldigt hårt med att visa, såväl internt på kansliet som utåt, att det här inte är något frikopplat utan att en trygg, välkomnande miljö gynnar AIK på fotbollsplanen. Vi tror att kvaliteten höjs och att vi i förlängningen även förbättrar våra sportsliga resultat. Men visst har det funnits motstånd från vissa supportrar, folk som tyckt att "Vad är det här? Det här är ingenting klubben ska hålla på med".
Hur har ni upplevt det motståndet?
- För mig var det ingen överraskning att sådana här frågor kan uppfattas som känsliga, speciellt i ett sammanhang som varit väldigt mansdominerat under lång tid. Och just 2014 har det väl varit lite extra mycket så med tanke på att det varit valår med allt vad det innebär och att AIK som enda klubb gick med i Pridetåget. Vissa kopplade samman Pride med "Fotboll för alla". En del tyckte att det blev för mycket på en och samma gång, inte bara för att Pride tar ställning mot homofobi utan också för att vissa såg det som ett jippo.
Det finns ett väldigt vanligt argument att en fotbollsklubb inte ska ägna sig åt politik, hur bemöter ni som jobbar med projektet det?
- Det beror väl på vad man menar med politik. Bryter man ned vad "Fotboll för alla" handlar om är det ju inte så att vi driver en sakfråga eller tar ställning för ett parti. Vi vill bidra till att skapa en bättre miljö för våra ungdomar och försöka göra vår klubb större och bättre, och det säger nog inte många nej till. Faktorer som laganda och vem som passar in i gruppen berör fotbollen i allra högsta grad. Den som är trygg och vågar misslyckas kommer att utvecklas, men också bli en bättre lagspelare och medmänniska. Om fler kunde se den kopplingen skulle man inte kalla det politik. Här har vi ju också med oss många av AIK:s egna tränare i tankebanorna, inte minst herrlagets Andreas Alm.
Kan ert arbete även påverka saker som våld och huliganism, vilket man ju ibland beskyller AIK för att vara extra utsatt för?
- Så här tänker jag: De flesta spelarna blir inte proffs, det är den hårda verkligheten. Istället går de kanske vidare till att bli föräldratränare, styrelsemedlemmar, funktionärer eller supportrar. De engagerar sig på olika sätt i klubben. Blir man bättre på att se och ifrågasätta normer i en tidig ålder följer det sedan med upp på läktaren, till styrelserummet, till skolan och till arbetsplatsen. Fotbollen är så pass stor och man ska inte underskatta vilken påverkan den har på människors beteende. Sedan finns en annan dimension också. Fotbollssupportrar beskylls ibland för problem som de inte är skyldiga till att skapa. Men om man ska kunna slå ifrån sig ogrundade generaliseringar måste man också kunna visa att man gör allt för att lösa sina verkliga problem. Annars blir det inte trovärdigt.
Hur då, menar du?
- Ett bra exempel är SFSU:s (svenska fotbollssupporterunionen) och konferensen de höll i somras. Vinjetten var "Rannsakan" och syftet att blicka framåt för att se hur man kan bli ännu bättre på att hantera de utmaningar man ser inom läktarkulturen. "Fotboll för alla" var en del av programmet och tog upp till exempel mansnormen för att stärka arbetet på den punkten. När supporterrörelsen agerar så konstruktivt blir det lättare att bemöta folk som försöker dra alla fans över en negativ kam nästa gång.
Vad har ni i AIK fått för gensvar från övriga fotbollssverige kring arbetet med "Fotboll för alla"?
- Redan morgonen efter att vi hade vår lansering var det många som hade hört av sig till mig via mejl för att önska lycka till eller komma med förfrågningar om samarbeten. Både på gräsrotsnivå och i allsvenskan. Alltifrån IFK Arvidsjaur via Älmhults IF till Elfsborg. Det är jättekul förstås, för vår förhoppning är ju att det här inte ska stanna vid AIK. Vi har velat ta fram ett material som passar många andra klubbar också, små som stora. Det vi eftersträvar är att "Fotboll för alla" ska vara en naturlig del av många tränares vardag. Och det som är så himla kul är att folk är så sugna på att komma igång. Från början var tanken att vi skulle starta med det praktiska arbetet ute i l AIK-lagen efter nyår, men nu blir det före jul istället eftersom många varit så nyfikna och peppade.
Hur har intresset varit från de övriga Stockholmslagen, som Hammarby och Djurgården?
- Vi har inte tagit kontakt med alla tänkbara samarbetspartners, men kommer att göra det framöver. Vad gäller Hammarby, Djurgården och Brommapojkarna har vi planer på att bjuda in till att träffas och föra samtal kring värdegrundsfrågor och vi hoppas att de vill använda det här materialet också så småningom, men det är ingenting som är klart i dagsläget.
Finns det någon risk att andra klubbar känner att det blir för mycket AIK över det här?
- Det kan det säkert göra, inte så många har en neutral inställning till AIK. Under tiden vi engagerat oss i det här har vi stött på en del invändningar där folk sagt: "Hur kan ni jobba för att motverka rasism och sexism just i AIK, där är det ju bara en massa våld och elände?". Och visst, AIK är inte perfekt - men vilken klubb är det? På sätt och vis är det kanske bra att det här materialet tagits fram i en brokig klubb som vår. Då kan man bryta ny mark och få andra att tänka: "Titta, AIK kan jobba med de här sakerna – då går det hos oss med". Dessutom blir det lättare att prata öppet. Om folk pekar på våra problem kan vi svara att "ja, vi har bara en kvinna i vår styrelse, hon är suppleant. Det är inte alls bra, men så här försöker vi göra för att förändra det". Meningen är inte att vi ska föreläsa för andra, vi ska utbyta erfarenheter och samtidigt jobba internt. Det finns ju flera andra initiativ inom fotbollssverige som också inriktar sig på frågor om makt och tillträde till fotbollens olika rum, som Fotbollssupportrar mot homofobi, Futebol da Forca och Ge rasismen rött kor".
Hur högt siktar ni när det gäller spridning, handlar det om Sverige eller kan det här få fäste utomlands också?
- Vi har kanske fått lite AIK-hybris nu (skratt)... men jag vågar hoppas på att det här ska bli större än Sverige. Barcelona besökte exempelvis ungdomsturneringen Lennart Johanssons Academy Trophy i somras och då översatte Camilo (Laserna, som ansvarar för AIK-stilen) våra filmer till spanska så att så att tränaren kunde förstå handlingen. Barcelona tyckte att ämnena var intressanta, och berörde saker de inte jobbat med tidigare. Sedan dess finns en kontakt, och det är samma sak med Charlton Athletic i England. Det finns lite olika trådar. Jag känner att vi är så nöjda med materialet att jag vågar uttala drömmen nu: Det räcker inte med att AIK ska till Europa League, vi hoppas också på att "Fotboll för alla" blir något att räkna med ute i resten av Europa.