Norling och enkel AIK-SM-guld-matematik
AIK kan ursäktas lite av förberedelsehicka i och med Nisse-situationen och Nyholm-situationen, men annars har Rikard Norling fått många miljoner investerade för att säkerställa en enkel matematik: den i två år genomarbetade defensiva ramen + nya centrala idéspelare = SM-guld.
Vi kan ta några enkla siffror för att underbygga det. Under Norlings 54 allsvenska matcher har AIK släppt in 36 mål. De har bara förlorat sju matcher, att jämföra med att MFF förlorade sex matcher under SM-guldåret 2016. Förra året låg de i underläge i 188 minuter.
Samtidigt har AIK varit mållöst framåt i tolv matcher (MFF under samma tid: tre matcher). De har inte kunnat tippa över tillräckligt många matcher som legat i frågeteckenläge. De där 188 minuterna med underläge förra året? Det var utspillt på åtta matcher. AIK vände inte till seger i en enda av dem.
De valde att göra samma sak som MFF för att alltid vara en bit över 60-poängsbarriären: scouta skandinaviska fotbollsåtervändare i åldrarna 25-30 år, spelarinvestera högt under en kort period, och expandera truppbredden som ska göra att motståndarna tappar all poängförhoppning när AIK byter in stjärnkvalitet nummer ett, nummer två, och nummer tre. I förlustmatchen mot MFF förra året så bytte AIK in Denni Avdic och Daniel Mushitu. I dag bytte de in bland annat Ahmed Yasin och Nicolas Stefanelli, samtidigt som de inte använde Stefan Silva.
Och några av idéerna från centralt offensivt mittfält gav ju också AIK:s bästa chanser.
Smärtsam påminnelse om att Bengtsson kan vara MFF:s viktigaste
För ungefär åtta månader sedan hittade MFF en högre nivå i sitt spel. De defensiva misstagen blev färre, Lasse Nielsen blev bättre, de kunde dominera bort motståndare, allt blev mer självklart, MFF hittade en annan tyngd.
Det var också åtta månader sedan som Rasmus Bengtsson kom tillbaka till att vara en mer kontinuerlig allsvensk spelare, och de sakerna hör starkt samman.
Franz Brorsson hade många jobbiga situationer som ersättare. Han varnades efter tio minuter, kunde varit utvisad efter 20, hann inte markera bort vid 0-1, och var inblandad i några problematiska uppspel. Efter en timme var han utvisad. För någon månad sedan ställde jag frågan om det fanns någon definitivt bättre mittback i allsvenskan. Även för de som inte tycker att Bengtsson är allsvenskans bästa mittback, så kan man åtminstone ställa frågan om han inte är MFF:s viktigaste spelare. Finns det någon de kan sakna lika mycket under matcher?
Kan inte AIK balansera sig mer offensivt ibland?
1-1 borta mot MFF är bra och kanske ett resultat som är viktigare att inte bli av med än att förbättra. Men. Ibland undrar jag om de inte kan hitta en annan positionering för att få fler spelare högre upp. Behövs fem försvarare och tre centrala mittfältare för att försvara mot 5-3-1-MFF? Går det verkligen att hitta tillräckligt många numerära överbelastningar i sista tredjedelen?
Jag undrar om AIK:s offensiv kan bli bäst i allsvenskan enbart av att plocka in bättre kvalitet. Jag hade gärna sett Norling ha en större flexibilitet i hur han placerar sina spelare, för en seger hade kunnat ge AIK en rejäl mental skjuts.
Två MP-drag som var logiska och inte oväntade
Sören Rieks har fått mycket beröm av Magnus Pehrsson, men det har saknats medflyt(/kvalitet) för Rieks i de tre senaste matcherna. Att han gått från helt given högerspelare till att börja på bänken i andra omgången såg man nog inte komma för ett par veckor sedan, men det var logiskt sett till spelarnas form och träningsveckan.
Ett val som var ännu mer väntat var att MFF gick från 4-4-2 till 5-3-1 efter utvisningen. De gjorde samma förändring när Behrang Safari visades ut mot Östersund förra året. Då med Jo Inge Berget och Pawel Cibicki som centrala mittfältare och Oscar Lewicki som mittback. Nu med Arnor Traustason som vänster vingback, Lewicki som mittback, och Alexander Jeremejeff en period som central mittfältare.
Lewicki bäst på plan
Lewicki symboliserade MFF:s insats. Problem att komma ur press första halvtimmen, en rätt bra följd halvtimme efter det, sedan orimligt bra stabilitet sista halvtimmen trots en spelare utvisad. Lewicki under Allan Kuhn var en ibland tvekande spelare, en spelare där det kändes att MFF kunde köpa in en uppgradering. Det mesta av tiden under Magnus Pehrsson har det dock sällan blottats svagheter och det är sällan jag ser frågetecken kring spelaren.