Till mina vänner i Hammarby Fotboll
Jag skriver med sorg i hjärtat. Jag har bestämt mig för att med omedelbar verkan lämna uppdraget som ordförande i Hammarby Fotbolls AB. Det blir inga flera matcher för mig på Söderstadions läktare i år.
De hotelser, tillmälen och rop på ”dödsstraff” som når mig är kanske inte bokstavligt menade men jag kan inte blunda för dem. När telefonsamtalen blir för obehagliga och glåporden för grova kan vi visserligen lägga på luren hemma men vi vill inte gärna sluta att svara i telefon.
Hotfulla personer som dyker upp i mörkret sent om kvällen när jag är på väg hem från ännu ett Hammarbymöte och skriker ut anklagelser mot klubbens styrelse skrämmer mig. När min fru är rädd för att möta någon i trappan på sin väg till hissen gör det mig bestört och förbannad på samma gång.
Nästa alla reaktioner på det öppna brev som jag och föreningens ordförande skrev i början på veckan har varit positiva. Människor från hela Sverige har hört av sig med applåder och tack, vänliga omdömen och uppmuntrande tillrop. Det är en liten grupp som tvingar mig att ta det här steget. De kanske ser det som en framgång. Hur många fler sådana framgångar har Hammarby råd med?
Jag har varit ordförande i tre månader. Jag har visserligen jobbat mycket men när glåporden haglar är jag ändå lite förvånad över att jag under denna korta tid hunnit med att bli ansvarig och anklagad för så mycket. Ett av mina brott verkar vara att jag inte fanns på läktaren i Malmö i söndags utan reste till bokmässan i Göteborg för att presentera en ny bok som jag arbetat med i tre år och som kom ut två dagar före mässan. Det ångrar jag inte en minut.
Jag har gjort mitt bästa för att sätta mig in i Hammarbys situation. Alla vet att vi har stora ekonomiska problem. Det är ingen överdrift. De sabotörer som nu driver bort sponsorer och riktiga supportrar från våra läktare tar på sig ett tungt ansvar. Arbetet med att få fram lösningar och nya grepp för att lösa problemen pågår för fullt. Det är en fantastisk skara människor som arbetar med Hammarby fotboll i styrelsen och som anställda medarbetare. Jag beundrar dem alla. De är starka personligheter. De har stor talang. De sliter hårt. De lider med varje motgång och gläds med varje liten framgång för Hammarby. Jag saknar dem redan. Hade vi fått fortsätta att arbeta tillsammans hade vi blivit vänner för livet men jag måste bryta upp i förtid. Jag kan bara hoppas att de förstår mig.
Det är visserligen sant att jag gillar Hammarby sedan barnsben. Men jag älskar min fru, som jag varit gift med i 43 år, långt mer och vill inte utsätta henne och mig själv för mer av det vi upplevt de senaste dagarna.