- Jag gjorde min första träning med laget förra fredagen och jag kände mig både stark och smidig. Målsättningen är comeback i den allsvenska premiären, avslöjar i dag den så hårt drabbade Jasmin Sudic för FotbollDirekt.se.
Två korsbandsskador inom loppet av två år, mer än vad de allra flesta idrottsmän orkar med.
Två dagar innan Skånederbyt mot Helsingborg 2010 drabbades han första gången och under en av de första träningarna i vintras - nät och jämnt tillbaka från den första korsbandssmällen - gick samma knä sönder igen.
Men Jasmin Sudic ser trots sin katastrofala period ut att ännu en gång ha räddat sin karriär. Den numera 21-årige talangen gjorde i fredags sin första träning efter sin andra korsbandsskada och hans knä höll i hop och Sudic är lättad.
Det första steget är nu taget och i morgon tar han det andra:
- Jag tränar i morgon igen och jag kommer att köra på för fullt även om jag nu i början bara kommer att träna en gång i veckan innan vi ökar på träningen.
Är du orolig - två korsbandsskador är för många idrottsmän minst en för mycket...
- Nej, jag känner inte att jag har någon anledningen till det. Det har känts bra och jag har en suverän sjukgymnast. Det är Alex Nilssons förtjänst att det har gått så bra som det har gjort.
Sudic ''nya knä'' har byggts upp med ett korsband från en död amerikansk man - en än så länge ganska ovanlig metod i Sverige, men har uppenbarligen fungerat på Sudic som ändå är kritisk till människorna som skötte hans första korsbandsskada.
- Jag vill inte hänga ut några namn men frågan är om jag hade drabbats av den här andra korsbandsskadan om jag inte hade släppts ut på planen igen med bara 75-procentig styrka i knät? Det går ju bara att spekulera i men jag önskar att jag hade känt Alex Nilsson redan då...
Du vågar tro på spel i den allsvenska premiären?
- Jag har ju hela tiden sagt till folk som har frågat om hur jag mår att det känns okej, inte mer - mycket för att inte sätta för stor press på mig själv. Men så bra som det känns nu så siktar jag på spel i den allsvenska premiären, det är absolut realistiskt.
Två förlorade år, det är mycket - är det så för dig också?
- Klart att det är mycket. Jag sticker inte under stol med det men samtidigt har jag fått erfarenhet som jag inte hade fått annars genom att jag kunnat sitta på läktarplats och lära mig av att titta på andra - på ett sätt som jag annars aldrig hade fått chansen att göra.