Dokumentären Sunderland ’Til I Die har blivit hyllad för att ta tittarna bakom kulisserna och nära spelare, ledare och övrig personal i fotbollsklubben. Där får man följa med när laget åkte ur Premier League och när klubben och supportrarna trodde på att ta sig tillbaka till den högsta serien, men i stället rasade rakt ur The Championship.
I sex år (2011-2017) spelade Sebastian Larsson i Sunderland och var innan han lämnade med när laget åkte ur Premier League. Då flyttade han till Hull och är därför inte med i dokumentären. När Fotbollskanalen pratar med Larsson under AIK:s träningsläger i Dubai så berättar mittfältaren att han har börjat se dokumentären men inte sett klart hela.
- Jag har förstått vad den handlar om och jag har också förstått att många gillar den. Den skildrar väl också Sunderland som stad och folket där, hur fotbollen påverkar och så. Bara på de 20 minuterna som jag såg så känner man ju igen många, känner många, och vet hur det fungerar där, säger han.
Hur var det att vara i den staden, kände du av passionen till fotbollen?
- Ja definitivt. Man kände hur mycket det betyder för folk. I början när man kom dit så var det någon som sa att om det går bra för fotbollslaget så går det bra för staden, går det dåligt så mår staden dåligt. Det kanske är lite hårdraget, men någonstans så finns det någon sanning i det, att det betyder så otroligt mycket.
- Det bevisar sig ju också, laget har väl upp mot 20-30 000 på matcherna i League One. Jag läste någonstans att på Boxing Day (annandag jul) hade man den tredje högsta publiksiffran av alla lag. Då pratar vi ändå ett lag i League One. Så visst finns det en enorm passion och den kände man absolut av.
Varför gick det som det gick - från Premier League och rakt ner i League One?
- Ja du, det är en bra fråga. Tittar man rent krasst på det med tio år i rad i Premier League och vad det innebär med support av fansen, träningsanläggning och arena så är det svårt att förstå varför det gick så. Det borde inte behöva gå så. När jag var där så blev det att från att man kom så kändes det som att det fanns en stabilitet, en grundtanke, en målsättning, vilket inte garanterar någon framgång, men det fanns det.
- Men det var enorma skiften. Man ändrade inriktning väldigt ofta. Det ändrades väldigt mycket i styrelsen. Det var inte bara tränare eller spelare som ändrades utan det var styrelse och nya sportchefer. Ena stunden hade vi sportchef, sedan hade vi inte det, sedan hade vi en football director. Det var väldiga svängningar, och när man inte riktigt fick någon av svängningarna att funka så fick man hela tiden börja om på noll, och vi hade ju några säsonger där vi klarade oss kvar i Premier League på slutet och kände en positivitet och att vi hade något att bygga vidare på. Men av olika anledningar så fick vi börja om igen, och i den miljön som det är i Premier League med konkurrensen så går det inte att balansera alldeles för länge.
Till slut tog det stopp. Sunderland rasade alltså rakt igenom The Championship i stället för att ta klivet tillbaka upp i Premier League, som många i och runt klubben hoppades på.
- Jag tror att man ska vara medveten om att det finns många lag som har det tufft första året man åker ur Premier League innan man kan börja bygga igen. Tyvärr blev det lite för tufft för Sunderland och det var tråkigt att se.
- Men förhoppningsvis kan man komma tillbaka snart. Jag pratade lite med Lee Cattermole som fortfarande är där och han är väldigt positiv till hur stämningen är i klubben och att man har fått in nya ägare. Han menade att man ville ju aldrig åka ner i League One, men någonstans kanske det var det här klubben behövde för att kunna vända på allt det negativa som låg där. Det låg ju som ett täcke som bara kvävde allt. Så kanske få bort det och vem vet, klubben kanske kan gå upp i år och då finns ju förutsättningar att fortsätta.
Den förre ägaren Ellis Short fick en del skit i dokumentären för att han inte längre brydde sig så mycket - vilken är din bild av honom?
- En väldigt trevlig man. Enkel att prata med. Som jag har förstått det så satsade han väldigt mycket pengar i klubben. Problemet uppstår väl när, och den här bilden har jag också, jag ska inte säga att han inte brydde sig men han var inte alls lika aktiv. Han var väl ganska öppen med att han ville sälja. Under tiden fick ju klubben lida för det var ju så som jag förstod det att han tog pengar ur egen ficka och såg till att klubben flöt på och det är ju bra gjort, men samtidigt hamnade klubben i ett vakuum ett bra tag när han ville sälja, man hittade ingen ny köpare och det hände ingenting. Det var så klart tråkigt för alla.
Att du lämnade Sunderland, hade det något att göra med hur saker och ting var i klubben?
- Njae, jag ska inte säga så. Jag trivdes otroligt bra där och fick starka känslor för klubben och därför följer jag fortfarande hur det går och hoppas verkligen att man går upp. Men jag tror att om vi hade varit kvar i Premier League så hade det ändå varit dags för mig att lämna. Jag hade varit där så länge. Jag trivdes väldigt bra men hade varit med om mycket med tränare hit och dit, det kanske var dags att hoppa på något nytt. Jag tror att det hade skett oavsett ligastatus.
När laget åker rakt från Premier League och ner till League One så visar dokumentären att kökspersonalen tycker att det är jobbigt och känner en oro för sina jobb - känner du för folket i och runt klubben?
- Ja. Utan tvekan. Jag kan bara prata för mig själv, men det är en verklighet som är väldigt krass och inte undgår någon där borta. När vi åkte ur Premier League så var jag fullt medveten om vad det betyder. Det betyder att folk tappar sina jobb och det är klart att det beror på hur vi presterar på fotbollsplanen. Det är klart att det är ett ansvar som tynger ner en när man är med och bidrar till något sådant. Det är väl en av sakerna som man tänker på mest. Det är givetvis så att en fotbollsklubb kan åka ner, man kan ta sig upp och det finns alltid en framtid där, men när det påverkar människors arbete så är det klart att det inte är jätteroligt att ha varit en del av det och bidragit till att det blev så.
Nyligen gick Sunderlands förre lagkapten John O´Shea ut i engelsk media och sa att 99 procent av spelarna inte ville göra dokumentären. Det kan Sebastian Larsson ha förståelse för.
- Så länge jag var kvar så var det inget snack om dokumentären. Jag kan förstå att spelare var negativt inställda till det. Det är en vanesak, man är ju van att ha vissa delar i ett lag, en fotbollsklubb och en arbetsplats som är privata och i mångt och mycket så tycker jag att man behöver ha vissa delar som är bara för spelare och ledare inom klubben. Så även att det nu har blivit en succé så kan jag förstå att det kan ha varit lite ovant och lite svårt för vissa i början, framför allt kanske de äldre som har varit med längre och varit väldigt ovana vid just den delen.