Efter nio år som tränare för Gefle IF flyttade plötsligt Pelle Olsson till Stockholm och bytte inte bara Strömvallen mot Tele2 Arena, utan även ett lag med ambition att hålla sig kvar till ett lag som siktar högre.
Tillsammans med bland andra Åge Hareide, Roger Sandberg och Hans Eklund är han nu en del av det kringresande sällskap som kallas fotbollstränare.
– Ja, men så är det ju här i livet. Jag tror inte det är något speciellt i fotbollen eller ens för idrotten. De som är i näringslivet i chefsposition är också människor som har erfarenheter och har haft liknande jobb innan. De som anställer och tar besluten vill gärna veta ungefär vad som väntar. Sedan så är det någon som skapar framgång på annan nivå och då hamnar man säkerligen där man hör hemma ändå, till slut.
"Resultaten räknas"
Att vara allsvensk tränare verkar dock vara ett mer utsatt yrke än ett vanligt kontorsjobb?
– Det finns inslag i det här som är annorlunda. Matcherna spelas varje helg, vi styrs väldigt mycket av hur det går det i tabellen. Men det är så givet i elitidrott att resultaten räknas. Det trycket som var i Gefle... Det var väldigt viktigt att vi fick med oss de poäng och det resultat vi ville för att fortsätta vara ett fotbollslag eller klubb över huvud taget, men här är det annorlunda även om den stora skillnaden blir nog sedan när matcherna börjar, säger Olsson.
Stort tålamod
Den stora skillnaden har ännu inte inträffat.
Och ett undangömt träningspass under tältduken på Hjorthagens IP känns inte som en ny värld, direkt.
– Nä. Vardagen med ett fotbollslag är ganska lik, var du än har den. Det är ett gäng spelare och ledare som tillsammans ska göra någonting som fungerar. Då har det sin gilla gång, det jobbet. Man tränar, spelar träningsmatcher, får lite skador... Det är de yttre omständigheterna som skiljer.
Du har varit duktig på att få ut mer än förväntat av en spelartrupp. Hur har du gjort det?
– I Gefle kom spelartruppen antingen från undre divisioner eller från bänkarna i större klubbar. Det gjorde att det var väldigt hungriga spelare. Vi hade tålamod, och kunde ge spelare tid. Man behöver tid för att bli bra, och det är den mindre klubbens fördel. Här i Djurgården räknar jag med att den tiden inte finns från omvärlden, men jag har stort tålamod med spelarnas utveckling. Det ingår i lockelsen i det här jobbet, att spelartruppen är intressant.