Rivaliteten i den ryska toppfotbollen mellan de fyra huvudstadsgängen CSKA, Spartak, Lokomotiv och Dynamo är stenhård — och den mellan Källströms Spartak och Elms och Pontus Wernblooms CSKA den allra hårdaste.
Spartak Moskva har en historia som skiljer sig från sina konkurrenters. Under Sovjettiden var de övriga lagen i toppfotbollen kopplade till statliga organisationer och industrier. Spartak stöddes av civila sammanslutningar och fackförbund, och blev på så sätt den "vanliga" Sovjetmedborgarens lag. Det förklarar också varför Spartak ofta kallas för "Kött", då laget ska ha haft sympatisörer inom den sovjetiska livsmedelsnäringen.
Bra under Jeltsin
När Sovjetunionen föll och det nya Ryssland under 90-talet kämpade med att få sin form under Boris Jeltsin var Spartak i den ryska fotbollens förarsäte.
Det gamla armélaget CSKA tog över stafettpinnen från Spartak som Rysslands främsta lag flera år senare, strax efter millennieskiftet — ungefär samtidigt som Vladimir Putin blev rysk president. Uppbackade av rejäla rubelbuntar specialiserade sig laget på att vinna med små marginaler — ett cyniskt och på många sätt icke-ryskt sätt att spela fotboll på som ledde till framgångar även i Europaspelet. Och det är just de internationella triumferna för CSKA:s del som stuckit i ögonen på fienden.
Slagsmål utbröt
När CSKA vann Uefacupen 2005 utbröt slagsmål på Moskvas gator när avundsjuka Spartak-anhängare attackerade firande CSKA-supportrar. Men även på planen brukar det hetta till när lagen drabbar samman. I ett laddat derby i augusti i fjol gick vågorna höga. I en närkamp mellan Spartaks brasilianske anfallare Welliton och CSKA:s landslagsmålvakt Igor Akinfejev skadade sig den senare så pass illa att han missade stora delar av den gångna säsongen. Welliton anklagades för att ha skadat Akinfejev med flit, och under vilda protester stängdes han av i efterhand av en disciplinkommitté — trots att han bara fick gult kort under själva matchen. I Ryssland är fotboll politik på högsta nivå.