Så fort taxin lämnat Balikpapans flygplats i januari 2013 fick Andreas Drugge en klump i magen. Lummiga grenvalv täckte himlen ovanför biltaket så att vägen framåt kom att likna en mörk passage rakt in i djungeln. Genom backspegeln såg han civilisationen försvinna. Med rallyfart skumpade svensken in i det okända. Och värmen omslöt honom från alla håll.
- Det var udda. Jag hade vaknat den morgonen på ett femstjärnigt lyxhotell och plötsligt for jag rakt igenom Borneos vildmark. I flera timmar körde vi och snart fanns varken asfalt eller någon bebyggelse kvar. Bara enstaka skjul med korrugerade plåttak, eller ännu enklare bostäder, säger Drugge till fotbollskanalen.se.
Några veckor tidigare, när tränaren Stefan Hansson först kontaktade honom, hade den dåvarande Häckenspelaren föreställt sig något annat. En drömtillvaro med bländvita stränder och kluckande vågor. Kanske kunde familjen köpa en behaglig villa, eller slå sig till ro i någon välbärgad förort med hög komfort.
Men Borneo visade sig vara svårtillgängligare än så. Världens tredje största ö dignar av växtlighet och tropiska djur. Livet för de 18 miljoner människorna skiljer sig markant från norra Europa.
- Jag fick panik. Var hade jag hamnat någonstans? Min enda tanke var: "Hur ska jag ta mig härifrån", säger Andreas Drugge.
Egentligen hade han mer eller mindre tackat ja till äventyret. Kontraktet låg förberett på presidentens skrivbord och så fort mittfältaren bekantat sig med sin nya tillvaro skulle han skriva på för klubben med det säregna namnet Mitra Kukar. Men så fort jeepen bromsade in i staden Tenggarrong kände 29-åringen att han fått kalla fötter.
- Stefan Hansson bjöd hem mig för att jag skulle få se hur han hade det. Det var en liten tvärgata utanför samhället med bättre förhållanden än det mesta runtomkring. Men fortfarande inte vad jag målat upp för mig själv. Att det skulle finnas tre orangutanger i trädgården hade jag till exempel inte räknat med.
Framåt natten kontaktade Andreas Drugge sin sambo hemma i Göteborg och förklarade läget. Att han inte ville skeppa över henne och parets två barn till något så ovisst. Beslutet blev enkelt: Ombokade biljetter och raka spåret tillbaka mot Sverige morgonen efter.
- Ingenting var direkt fel. Stefan välkomnade mig med öppna armar och han är verkligen en genuint öppen och trevlig person. Men kulturkrocken var tuff. Kanske hade jag kunnat vänja mig så småningom, men just då ville jag bara hem. Först när jag mellanlandade i Berlin såg jag ljuset i tunneln. Då var det som att en sten lyfte från bröstkorgen. En skön lättnad.
Stefan Hansson minns episoden utan bitterhet. Visserligen såg han sin yngre landsman som en perfekt pusselbit i Mitra Kukars 4-2-1-3-system. Gärna som släpande forward. Men alla njuter inte av att vara globetrotters, konstaterar 55-åringen.
- Jag förstår ju självklart att det är svårt att bryta upp från tryggheten. Men det var synd, för rent kvalitetsmässigt hade Andreas varit en bra värvning för oss, säger Hansson.
Själv har han blickat utomlands under hela sin vindlande karriär. Som spelare i början av 80-talet bytte Stefan Hansson Landskrona Bois mot ett fotbollsliv i USA och Australien. Han lärde känna Stuart Baxter och Conny Karlsson, och vännerna öppnade många dörrar när det var dags att sadla om till en yrkesbana som ledare.
- Men det här med Asien började 2008. På den tiden var jag assisterande tränare åt Conny i norska Sarpsborg, när jag plötsligt fick ett oväntat erbjudande. Det handlade om att bli förbundskapten på Seychellerna, och jag nappade direkt, säger Hansson.
Att semesterparadiset var en nitlott insåg den nyblivne landslagschefen dock redan första kvällen. Klockan åtta stängdes elektriciteten av överallt och Hansson tvingades arbeta i mörkret med sin cigarettändare som enda flackande sken över skrivbordet. Än värre var det på dagarna. När Hansson inte ens fick tillgång till några riktiga gräsplaner packade han väskan. Han ringde sin agent för att klaga på den dåliga rekommendationen, men denne räddade sig genom att snabbt vaska fram ett nytt uppdrag.
Nästa destination blev Vietnam och efter det var bollen i rullning. Successivt visade Stefan Hansson framfötterna med klubblag från flera länder och i takt med att ligatitlarna började trilla in växte intresset kring hans person. Under 2011 hörde Burmas fotbollförbund av sig med en tidsbegränsad förfrågan. Det handlade om att leda landets U23-lag genom de östasiatiska spelen, en regional motsvarighet till OS, och där fick Hansson sin slutliga språngbräda.
- Vi vann bronsmatchen med 4-1 och succén var ett faktum. Aldrig tidigare hade Burma gått så långt i turneringen och när vi reste hem tog 25 000 fans emot oss i en kortege. Vår trupp blev mer eller mindre helgonförklarad. Det var överväldigande och känslosamt.
Det är i ljuset av den prestationen man ska se hans nuvarande anställning. Mitra Kukar gör en nysatsning i det jättelika öriket Indonesien, världens nionde folkrikaste nation, och lägger stora pengar på att växa till en auktoritet såväl på Borneo som i asiatiska Champions League. De gamla ikoner som kopplats samman med klubben ger en fingervisning om ledningens kommersiella ambitioner.
- När jag kom hit2012 hade vi den engelske anfallaren Marcus Bent i laget. Men det skar sig mellan oss två direkt. Bent krävde att jag skulle göra honom till lagkapten som första åtgärd och jag förklarade att "visst kan du få bli det, men då måste du först lära dig att prata indonesiska. Enbart engelska duger inte". Men det kunde han inte acceptera, så då gick jag raka spåret till presidenten och bad honom att skicka hem Bent, säger Hansson.
Och så blev det?
- Javisst. Vi behövde honom inte. Han hade gjort fyra mål på sex matcher, vilket är för dåligt om man ska ha hög svansföring som gammal Premier League-spelare här. Men det höll på att sluta illa ändå, för nu i våras var vi nära att ta hit Andrej Sjevtjenko i stället. Indonesiens landslag mötte ett all star-lag med gamla Milanhjältar och i samband med det förhandlade vi med Sjevtjenko. Vår president var väldigt sugen på att värva honom och jag flög till huvudstaden Jakarta för att delta vid samtalen. Men när jag insåg att lönekravet låg på en halv miljon dollar – för fem matcher – höll jag på att sätta i halsen.
Det var för mycket?
- Utan tvekan. Tänk på att medelinkomsten i Indonesien ligger på 100 eller 150 dollar per månad. Jag sade till Sjevtjenko: "Men herregud, för de pengarna skulle du kunna föda en hel stad här, det är oacceptabelt". Han svarade: "Men jag är en väldigt stor stjärna". Då tog jag vår president åt sidan och sade att "om du genomför det här är du inte klok", och till sist fick jag med honom på tåget. Vi var nära att köpa in ett aktat namn, men tack och lov blev det inget.
Slutligen valde Stefan Hansson en helt annan sammansättning av 2013 års trupp. Krutet lades på sju indonesiska landslagsspelare, och istället för att krydda med tidigare världsartister kontrakterade Mitra Kukar en avsevärt billigare sydkoreansk mittback och två argentinare med meriter från Boca Juniors. På så vis bärgades årets tredjeplats i tabellen vilket, enligt Hansson, får ses som ett godkänt steg på vägen för en hungrig klubb.
- Kvalitetsmässigt blir vi ständigt starkare, och jag skulle säga att om Malmö FF kom hit hade vi vunnit åtta av tio matcher mot dem. Så vassa är vi. Men om vi å andra sidan mötte dem i Sverige hade nog styrkeförhållandena varit de omvända. Då hade vi förlorat sju, åtta matcher av tio. Det extrema klimatet här med uppemot 40-gradig värme är väldigt svårbemästrat för besökare.
Hur stort är fotbollsintresset överlag i Indonesien?
- Fansen är fanatiska. Vi har en arena för 35 000 och på våra hemmamatcher brukar det vara fullt. Då får man också tänka på att det enda sättet att ta sig dit är att korsa en stor flod med färja. För några år sedan kollapsade broförbindelserna så numera är det skytteltrafik som gäller. På matchdagarna kan väntetiderna bli uppemot fyra timmar, men det hindrar inte publiken. Det är vi och ett par klubbar till som har de där hängivna supportrarna, men det finns tyvärr trista platser också.
Hur då trista?
- Vi hade en bortamatch i år där det regnade vattenflaskor in mot spelarna i första halvlek. Säkert tusen stycken. I paus vädjade jag till domaren om att han skulle blåsa av på grund av oroligheterna, men han ryckte bara på axlarna och sade att det inte var värre än vanligt. Samma sak när vi åker till Surabaya. De har 40 000 på läktarna – och alla beter sig som idioter.
En faktor som särskiljer Indonesien från nästan alla andra ligor är de extrema avstånden. En tripp till de mest avlägsna spelorterna kan medföra tre eller fyra transfers och tolv timmars flygtid. Därför schemaläggs serien geografiskt. Om ett lag exempelvis ska till Papa Nya Guinea klämmer man in två, tre matcher där och för det mesta stannar man i några veckor för att slippa kringflackandet.
- Det var ytterligare en sak som Andreas Drugge tvekade inför. Att vara borta från sina nära och kära bär emot. Även om man ligger på stranden och har det gott också, säger Stefan Hansson.
Skulle du kunna bjuda in någon annan från Sverige, med tanke på vad som hände med Drugge?
- Absolut. Men jag hade varit tydlig med svårigheterna att acklimatisera sig. Man går inte raka spåret från 30 minusgrader i Gif Sundsvall till Mitra Kukars hetta. Men faktum är att vi redan nu försöker få över en ytterback från Hammarby, Michael Timisela som har påbrå härifrån. Hans agent ska undersöka om Timisela kan få ett indonesiskt pass, för i så fall skulle han kunna gå rakt in i laget utan att vi behöver utnyttja en av våra tre platser för utlänningar. Lyckas det tar vi honom nog gärna.
Andreas Drugge var väldigt tagen av Borneos djurliv. Är det så häftigt som han beskrev det?
- Definitivt. Borneo är ju känt inte minst för sina orangutanger. De lever vilt här och jag har en orangutangfamilj precis runt knuten. Om man grillar kyckling på kvällen brukar mamman hoppa in i på altanen för att titta om det finns någon mat. Då gäller det att bjuda, för annars kan man få problem.
Du matar dem?
- Det bör man göra om de inte ska bli arga. Så fort en av dem dyker upp vet man att tjocka släkten är nära. Jag hade mina döttrar på besök från Sverige för ett tag sedan och för dem blev det där lite svårt att anpassa sig till. I det lokala centrumet vid vårt område bor nio, tio orangutanger och de brukar vilja att man håller dem i handen som små barn. Så nu fick ena dottern leda runt en av de där krabaterna medan vi var och handlade, och han gav sig inte förrän vi bjöd honom på en glass. Det är väldigt härliga djur, orangutangerna.
Kan det aldrig uppstå jobbiga situationer?
- Inte med aporna, men däremot blev jag stungen av en skorpion för några veckor sedan. Den högg rakt i vänstervaden. Jag hade varit i affären och befann mig hundra meter hemifrån. Det var bara att sätta ner kassarna och springa för fullt. Min flickvän ringde taxi till sjukhuset och jag fick fyra serumsprutor. Så det var aldrig någon fara, men självklart var det obehagligt.
Med allt som händer runt omkring – blir du aldrig sugen på att komma hem till Sverige och jobba?
- Nej, nej. Det skulle vara på semester då. Här nere har jag ju klättrat lite grand men där hemma är jag ingen "Svennis" eller Mourinho precis. Jag skulle nog få sänka min levnadsstandard rejält om det skulle bli aktuellt. Men det har faktiskt funnits en del lösa förfrågningar de senaste åren. Från Djurgården, Hammarby och Örebro. De har hört sig för och kollat lite om det kan vara aktuellt, men vi har aldrig gått längre än så.
Varför?
- Det är väl det ekonomiska. Lönen är väl okej, men klubbarna har inte koll på vad man gjort. Det är lite som att Rikard Norling skulle åka till Danmark, då får han ju börja om från noll och visa upp sig. Det där slipper jag så länge jag håller mig här.
Nu väntar snart ett månadslångt försäsongsläger i Spanien för Mitra Kukar och om allt vill sig väl blir det ett gäng häftiga utmaningar under turnén. Ett indonesiskt tv-bolag håller på att sy ihop möten med Espanyol, Barcelona, Atletico Madrid, Real Madrid och Villarreal i december.
- Enligt avtalen ska Messi och Ronaldo spela, kanske inte 90 minuter, men delar av matcherna i alla fall. Det är väl ett sätt marknadsföra La Liga mot Indonesien givetvis men för oss blir det otroligt kul. Lite annorlunda än att kriga på hemma i allsvenskan eller superettan, kan jag tycka.