United är idag smärtsamt långt borta från sina gyllene år. Det som ändå gör klubben till en av de allra största i världen är dess tradition. Den vinnarmentalitet som genomsyrar alla större klubbar gör det även i och runtomkring Old Traffords katakomber. Men fasaden börjar krackelera, i den tid post-Sir Alex Ferguson era som såhär långt inneburit en plats på läktaren när den finaste av turneringar spelats och strider om kungatronen av Premier League utspelats.
Bilden av Vidic, Giggs, Evra, Ferdinand och Scholes som firade den senaste ligatiteln till klubben 2013 vittrar sönder för varje dag Wayne Rooney famlar efter målformen och den mäktiga klubben går utan en titel. Auran av en klubb som går rak i ryggen med huvudet högt buren oavsett vilken nemesis som står på andra sidan har förändrats. I detta mörker är det inte en fråga om när strålkastarljuset återigen skiner på klubbmärket, det är snarare en fråga om hur. Och vem som är rätt man att se till att det sker.
Det United vars förmåga att förnya sig inom kontinuitetens gränser, fostra kommande giganter och bära traditionens fackla allra högst går inte att känna igen. Borta är den balans mellan en omutlig defensiv och en effektiv offensiv som gjorde dem så svårslagna. Precis som en satsning på yngre förmågor skolade i United-andan á la Class of 92, vars betydelse utanför plan fick leva vidare trots att den på plan minskat. Giggs, Scholes och Neville är alla exempel på det. De spelade kvar i klubben utan en given startplats för att de var värdefulla i att föra vidare själva essensen av spela i United, bära dess färger och att i nutid leva upp till den så framgångsrika dåtiden. Kvar är ett famlande efter spelare som passar i den formation och filosofi som van Gaal desperat håller fast vid, även när den haltat i sin implementering och utförande.
Den långa vandringen tillbaka handlar om att vinna och börjar med att mota Club Brügge ur vägen, frågan är om den slutar med Louis van Gaal.
- Manchester United-fansen och spelarna behöver tid att lära sig min filosofi, sade den gode holländaren för ett år sedan.
Exakt vad denna filosofi är och hur den utspelas är än så länge ett mysterium höjt i dunklet. I Gaal-enheten av spelare som kommit och gått från klubben (likt Angel Di Maria och Robin van Persie), som fått se sin givna startplats utbytt mot ett bekvämt säte på avbytarbänken utan uppenbar logik (Ander Herrera) och en klubb som glömt spelar sin vinnande fotboll väcks en stilla undran: Var är det Manchester United vi känner igen?
Louis van Gaal och hans till lika delar galna som geniala envishet känner vi igen.
- Under de tre, fyra första veckorna vill jag se vad spelarna kan göra av min filosofi. Sen kanske jag köper andra.
Hade Louis van Gaal på allvar förstått Manchester Uniteds storhet hade han också insett att det första steget till att väcka den sovande jätten inte börjar med honom själv och hans filosofi. Utan med klubben, och dess mest utmärkande egenskap. Tradition.
Först när holländaren får hans filosofi och klubbens tradition att verka i symbios kan de återigen bli vad de en gång var – vinnarmentalitet, självförtroende och självklarhet personifierad.