Öppningen för Pontus Dahlberg
För 15 månader sedan blev Pontus Dahlberg, då 19 år, allsvenskans dyraste målvaktsexport genom tiderna. Prislappen på omkring 40 miljoner kronor antydde att Watford trodde på honom, men samtidigt valde man att låna tillbaka honom under vårsäsongen.
Han fick chansen i ett par träningsmatcher i somras, men har främst fått agera tredjemålvakt och således spelat med klubbens U23. I stället har Heurelho Gomes, 38, och Ben Foster, 36, turats om att växeldra på Vicarage Road. Gomes håller fortfarande en relativt hög nivå, och Foster utsågs så sent som för en månad sedan till “Årets målvakt” på Londons årliga fotbollsgala, trots hård konkurrens från Kepa Arrizabalaga och Bend Leno.
Dahlberg visste att det skulle bli en utmaning. Men Gomes är 38 år och lämnar sannolikt när hans kontrakt löper ut i sommar. Samma sak gäller Foster, som kommer att ha hunnit fylla 37 när hans kontrakt går ut 2020.
Nu är det ingen omöjlighet att Watford väljer att förstärka målvaktsposten i sommarfönstret - snackas om Robin Olsen - men jag tycker mig se en tydlig plan för hur det gamla gardet slussas ut och när det är tänkt att Dahlberg ska vara redo. Vi kanske får vänta ytterligare ett år, men det hade förvånat mig om Dahlberg inte är med och kämpar om en startplats i Watford säsongen 2020/21.
Foster pratade tidigare under hösten om hur imponerad han var av den svenske målvaktstalangen, som han menade “var fantastiskt lyhörd och villig att lära” och att han vid 19 års ålder inte var i närheten av Dahlbergs nivå. Fina omdömen från ett engelsk landslagsmålvakt!
Giroud - den fula ankungen har fått kultstatus
En lång säsong går mot sitt slut. För Chelseas del återstår fem ligamatcher, och i Europa League har Uefa krattat en bekväm väg fram till en eventuell final. Mycket talar för att det här blir Olivier Girouds avskedsturné. 32-åringen sitter nämligen på ett utgående kontrakt med Chelsea, som troligtvis väljer att släppa honom om inte transferförbudet står fast.
Det är således hög tid att vi uppmärksammar en spelare som sedan flytten från Montpellier kritiserats och sällan ansetts förtjänt av den speltid han har fått. Det är först mot slutet, i vad som faktiskt är hans mest målsnåla säsong i England, som han har fått ett erkännande. Giroud har aldrig varit problemet. Det är snarare hans oväntade briljans som ledde till att han fick en roll han aldrig skulle ha haft och varför Arsenal kom undan med någon sorts heder i behåll.
Arsenal avslutade säsongen 2011/12 med att besegra West Brom på bortagräs. Det blev till slut en tredjeplats, men sällan har en spelare lyckats sminka över så många underliggande problem som Robin van Persie gjorde den säsongen. Hans 30 ligamål hjälpte Arsenal ta sig upp från höstens bottenlösa mörker, med 8–2 på Old Trafford som lågvattenmärke.
Senare samma sommar valde Arsenal att släppa sin kapten, tillika ligans bästa spelare, till en rival för 300 miljoner kronor. Det råder visserligen delade meningar om Arsenals ekonomiska konkurrenskraft vid tillfället, desto tydligare var att 300 miljoner inte skulle räcka för att ersätta en spelare av van Persies kaliber. Arsenal beslutade sig därför för att investera i två billigare alternativ som tillsammans kunde ersätta holländarens målskytte. Haltande logik? Jovisst.
In kom Lukas Podolski och Olivier Giroud. Den sistnämnda kom visserligen till England med en fransk guldsko i bagaget, men tycktes inte besitta de spetsegenskaper som en typisk Wenger-anfallare skulle ha. Första ligasäsongen blev det 16 poäng (11+5) och året därefter noterades han för 25 (16+9). Men Giroud kritiserades. Gång på gång. Ofta ursäktades en undermålig Podolski, som minsann hade visat upp sig på den internationella scenen, med att han utgick från vänsterkanten.
Podolski blev inte långvarig, men Giroud stannade kvar. Fransmannen fortsatte att hålla en jämn nivå med 96 poäng på fem ligasäsonger - men ansågs allt som oftast vara den enskilt största anledningen till att Arsenal inte tog nästa steg. Visst, Giroud var aldrig tillräckligt bra för att starta i Arsenal. Men det kan inte heller vara han som lastas för Arsenals tillkortakommanden i deras försök att få in en bättre spelare.
I dag är tongångarna andra. Giroud hyllas, han har nu tagit sig förbi Zinedine Zidane som en av landslagets främsta målgörare genom tiderna - och i somras var han med och spelade hem ett VM-guld. I måndags satt jag på Stamford Bridge och såg lättnaden hos hemmapubliken när storstjärnan Gonzalo Higuaín byttes ut och Giroud kom in. Sug på den.
Super Sunday
Jag får det till hela 14 klubbar är inne i någon form av tabellstrid. Vi har suveräna Liverpool och Manchester City som slåss om ligatiteln, fyra klubbar gör upp om de återstående två platserna till Champions League, ytterligare fyra ligger inom en poäng till den sista Europaplatsen, och sen har vi fyra-fem lag som riskerar att flyttas ned.
Under den senaste månaden har supportrarna till flera av klubbarna pendlat mellan hopp och förtvivlan. Ena dagen ser Tottenham ut att hota om titeln och Southampton som ett förlorat fall, veckan därefter är situationen den motsatta. Sällan har en speldag med endast två matcher varit lika avgörande för så många lag som den stundande fotbollssöndagen.
Manchester City sparkar igång med matchen mot Crystal Palace. Senare på eftermiddagen väntar helgens stora höjdpunkt, Liverpool–Chelsea. City är piskade att vinna för att sätta press på Liverpool, som i sin tur inte har råd att förlora mot Chelsea.
City har en måstematch mot Tottenham ett par dagar senare och jag ställer mig frågande till om man lyckas ställa om. Chelsea, i sin tur, kommer från tre raka vinster i ligan och är numera en lågoddsare till att ta en CL-plats. En Chelsea-vinst hade varit ett riktigt styrkebesked - och man man vann ju trots allt här här i höstas.
Luke Shaw avstängning blir ett kännbart tapp för United
Sommaren 2014 blev en då 18-årig Luke Shaw tidernas dyraste tonåring då han lämnade Southampton för närmare 400 miljoner kronor. Jag kommer ihåg att det reviderades och diskuterades huruvida det var en bra affär eller inte. Vissa menade att det var en hutlös prislapp, andra att det var en relativt smart chansning som United hade råd att göra då Patrice Evra hade försvunnit.
Shaws debutsäsong i Premier League var otrolig. När senast såg vi en defensiv spelare som i den åldern agerade så taktiskt medvetet och samtidigt var tekniskt begåvad? Om Shaw bara fortsatte på det inslagna spåret skulle United inte behöva tänka på vänsterbacksplatsen på åtminstone ett årtionde. Men Shaw fick sitt första år i United spolierat av återkommande skadeproblem, som sannolikt berodde på att han inte fick någon längre vila den sommaren. Sommaren därefter fick Shaw en längre återhämtningsperiod, och var likväl Uniteds bästa spelare både under försäsongen men även i säsongsinledningen.
Sen kom benbrottet. Det uppstod komplikationer efter operationen med dubbla blodproppar, som Shaw har berättat kunde tvinga honom att amputera sitt ben. Där och då pratades det inte om när engelsmannen skulle vara tillbaka, utan snarare om han någonsin skulle komma tillbaka
Väl tillbaka hade Shaw, 23, svårt att hålla motivationen och fysiken uppe, vilket Mourinho inte var sen att uppmärksamma. Årets säsong känns som första gången sedan skadan som Shaw verkligen kommit upp i den nivå som man förväntade sig när han gick till United för fem år sedan.
För ett par dagar sedan utsågs han till Uniteds “Månadens spelare” för tredje gången den här säsongen. Ofta får spelare som Paul Pogba, Marcus Rashford och Victor Nilsson Lindelöf beröm för Uniteds lyft, men vi bör komma ihåg att Shaw hållit en hög nivå hela säsongen.
Att han nu är avstängd mot Barcelona, West Ham och Everton är ett hårt slag för United.
Formstarkt Burnley säkrar kontraktet
Förra årets överraskande sjua i Premier League fick en mardrömsstart på säsongen, mycket på grund av att Europa League-deltagandet som man hade kämpat för att nå. Det blev förluster mot såväl Olympiakos som mot Fulham (4–2) och Watford (3–1) i ligan och mot Burton Albion i det inhemska cupspelet. Disciplinen från fjolårssäsongen var som bortblåst.
Men Burnley reste sig. Mittlåset James Tarkowski och Ben Mee kom tillbaka till gammal god form, och Sean Dyche höll fast i sin traditionella 4-4-2. Nu ligger man på 14:e plats, med åtta poäng ner till Cardiff på 18:e plats. På lördag ställs man mot just Cardiff på hemmaplan, och då är tre poäng det enda som räknas.
Vid vinst ligger man elva poäng före Cardiff, som då har fem matcher kvar att spela. Men Dyche valde, inför helgens match, att tona ner förväntningarna och menade att han först kommer att fira när det inte finns några tvivel om nästa års deltagande i Premier League.