Ken Sema mot startdebut i Premier League
Tidigare i somras lämnade Ken Sema, 24, Östersunds FK för spel på Vicarage Road med Watford i den engelska högstaligan. I samma veva valde Watford att köpa loss den forna stortalangen Gerard Deulofeu från Barcelona. Duon skulle nu komma att ersätta Richarlison och Nordin Amrabat som skrev på för Everton respektive Al-Nassr.
Sedan dess har det blivit tre inhopp i ligaspelet i ett Watford som går som tåget. På de tre inledande omgångarna har Javi Garcias Watford tagit nio poäng, och man innehar därmed fjärdeplatsen. Sema har fortfarande inte inlett från start i Premier League - men av samstämmiga rapporter att döma kan väntan snart vara över.
I öppningsmatchen mot Brighton ersatte Sema mittfältaren Will Hughes i matchens slutskede, och i de två efterföljande tillställningarna fick 24-åringen visa upp sig i Andre Grays forwardsroll. I förra helgens trepoängare mot Crystal Palace fick Sema även bära kaptensbindeln när Troy Deeney lämnade planen. Indikationer från ligainledningen och ord från lokala medier pekar på att Garcia har stort förtroende för den mångsidige svensken.
Så i veckans 2–0-vinst i ligacupen tog Sema äntligen plats i startelvan. Lokaltidningen Watford Observer menade att han förvisso "var den mest anonyma av lagets anfallsspelare" men att han "hotade med en handfull skottförsök". Sema lämnade planen med en halvtimma kvar att spela - vid ställningen 2-0 - och frågan än om Garcia genomförde bytet av direkt taktiska skäl eller om det var att Sema inte fått chansen från start i ligan än.
På söndag gästas man av ett inspirerat Tottenham. Ett toppmöte på Vicarage Road, med andra ord. Tottenham har, liksom Watford, skrapat ihop nio poäng under säsongsinledningen.
Liverpool står inför sitt första stora test
Jürgen Klopps Liverpool ser bättre ut än på bra mycket länge. Och då var man ändå i Champions League-final så sent som i våras. Tre matcher in i säsongen har man tagit full poäng, efter idel segrar mot West Ham, Crystal Palace och Brighton.
Om man ska ha några synpunkter är det att samarbetet Salah-Firmino-Mané hittills inte fungerat felfritt. Men med det sagt kom Liverpool till 22 avslut i förra veckan - och det säger en del om potentialen som finns. Kanske är det till och med bättre att vänta med att hitta storformen till dess att det tuffa matchandet tar vid om sisådär en månad?
På lördagseftermiddagen ställs man mot Leicester i vad som otvivelaktigen får anses vara säsongens hittills svåraste test. Efter uddamålsförlusten på Old Trafford har man radat upp segrar mot såväl Wolves som mot Southampton. Se upp för James Maddison!
Matchen i matchen: Daniel Amartey v Sadio Mané och Andrew Robertson: Leicesters tränare Claude Puel har, efter förlusten mot United, valt att flytta upp Ricardo Pereira högre upp i banan och låtit den allsvenska bekantingen Amartey ta hand om högerbacksrollen. I förra veckan utnyttjade Southampton ytan som uppstod bakom den 23-årige ghananen, och målet kom även till efter en andravågslöpning in i hans försvarsyta. Hur stadigt står Amartey när Mané och en ständigt överlappande Robertson kommer farande på kanten?
West Ham-kris och ett Wolves med skyhög potential
Det går att dra paralleller mellan West Ham och Wolves inför lördagens möte på London Stadium. Ingetdera av klubbarna har som mål att enbart överleva i Premier League, i somras investerades stora pengar på nya spelare och det finns förutsättningar för att så småningom fajtas om Europaplatserna.
Wolves har så här långt bara tagit två poäng mer än West Ham, men känslan är att det är två vitt skilda världar som möts på lördag.
West Ham stod för ett taktiskt självmord i öppningsmatchen mot Liverpool och följde upp det med en svag insats mot Bournemouth. Därefter blev det förlust mot Arsenal. Wolves, å andra sidan, fick med sig poäng mot såväl Everton (2–2) som mot Manchester City (1–1), och supportrarnas hållning är att man rånades på poängen i förlusten mot Leicester.
Wolves har en plan. Går det verkligen att säga samma sak om West Ham?
Men det finns glädjeämnen även i West Ham. Marko Arnautović agerar mer moget i dag än vad han någonsin tidigare gjort, i nyförvärvet Issa Diop finns det enorm potential - och i Manuel Lanzini, som enligt egen utsago på Twitter ska vara tillbaka i början av 2019 från den knäskada han ådrog sig inför VM, har West Ham ett enormt sparkapital.
Chelsea vinner utan att imponera - hur långt ska det bära?
Den andra omgången hade inte ens tagit vid innan Liverpool och Manchester City hade målats upp som huvudkandidater till att lyfta Premier League-pokalen i maj. Välförtjänt, minst sagt. Men även en lite väl drastisk slutsats.
Så sent som i förra helgen kryssade Pep Guardiolas City mot Wolves, och Jürgen Klopp är väl medveten om att man fortfarande inte ställts mot vidare slagkraftigt motstånd än. I samma veva pratas det farligt lite om vad som håller på att hända på Stamford Bridge.
Chelsea täppte egentligen bara igen det hål som försäljningen av Thibaut Courtois innebar (Kepa Arrizabalaga) och ersatte den allt långsammare och mer skadebenägne Cesc Fabregas (Jorginho) under sommaren.
Vissa hävdar att det inte har sett vidare bra ut: Varken Álvaro Morata eller Olivier Giroud har förmågan att avgöra matcher på egen hand, Arrizabalaga är ännu inte på Courtois nivå - och kan David Luiz verkligen spela i Maurizio Sarris fyrbackslinje?
Trots det står man med nio poäng på tre matcher. Då har man slagit ett pressat Arsenal, tagit sin första vinst mot Newcastle på St James Park sedan 2011 och krossat Huddersfield, som å sin sida ter sig alltmer icke-kompatibelt med David Wagners sätt att spela och tänka fotboll.
Årets Chelsea-upplaga må inte ha en anfallare som kan avgöra matcher på egen hand, men man ser alltjämt mer oförutsägbart ut än på bra mycket länge.
Jag ser förvisso inte att det ska bli så mycket bättre, men likväl inte att det ska bli så mycket sämre. Lägg även på minnet att Chelsea, liksom Arsenal, har möjligheten att lufta sina startelvor i Europa League-veckorna under hösten. Under samma period tvingas Tottenham åka till Barcelona; Liverpool ställs mot PSG och Napoli; Manchester City lottades in i en grupp med tre jämnsvåra motståndare; och Manchester United kommer att behöva spela med bästa elvan för att ha en chans att ta sig vidare.
På lördag ställs Chelsea mot Bournemouth på Stamford Bridge.
Toppen jämnare än botten
I början av 2000-talet fick den ordinarie topptrion Arsenal, Manchester United och Liverpool sällskap av ett storsatsande Chelsea i ”Big Four”. Mellan 2003 och 2009 prenumererade man på topplaceringarna, och det fanns egentligen inget som pekade på att något annat lag skulle slå sig in i kampen om Champions League-platserna. Till den ursprungliga kvartetten har Tottenham och Manchester City anslutit.
Med det sagt, det finns åtminstone åtta Premier League-lag med chans på Europa, och på det tillkommer kaxiga nykomlingar som Fulham och Wolves.
Premier Leagues toppskikt känns svårare att tippa än på bra mycket länge. Med flera nya tränarnamn som håller på att sätta sin prägel på respektive projekt, och med ett dussintal intressanta nyförvärv under inskolning känns det omöjligt att förutspå hur Premier League-toppen kommer att se ut i maj.
I andra ändan av tabellen är det desto tydligare. Huddersfield, som inledde med förlust mot Chelsea (0–3) följt av noll poäng mot Manchester City (6–1), kommer att få det svårt att stanna kvar i ligan. Den entusiasm man gick in i fjolårssäsongen med är som bortblåst, och det ska krävas mycket av David Wagner för att säkra nytt kontrakt. Sällskap i det definitiva bottenskiktet ser man ut att få av Southampton, Newcastle och ett oerfaret Cardiff.
Läs även: TV: Giggs: "United-fansen borde ställa sig bakom Mourinho"
Läs även: Startdebut för Ken Sema i Watford - och Dahlberg på bänken
Läs även: Missnöjd Lacazette uppges överväga flytt