Wolves är inte som andra nykomlingar - måste börja vinna
Först kom Ivan Cavaleiro, sedan följde Monaco-talangen Helder Costa till Wolves. Därefter har Rúben Neves, João Moutinho, Diogo Jota och Rui Patricio anslutit. Och då har alltså Wolves inte spelat Premier League-fotboll på sex års tid. Gemensam nämnare? Superagenten Jorge Mendes.
Mendes inflytande i Wolves vet inga gränser, oavsett vad någotdera av parterna må säga. På det sitter en av agentens klienter tillika nära vänner, Nuno Espirito Santo, på tränarposten.
Så länge ett sådant samarbete fungerar - som det gjorde så framgångsrikt under fjolåret - är allt frid och fröjd. Men om du som nykomling investerar stora pengar och har en hög svansföring, sätts ribba, förväntningar och målbild därefter. Wolves är inte vilken nykomling som helst.
För att inte förlora det momentum som klubben har byggt upp och för att hålla storstjärnorna Neves eller Jota stimulerade i nuvarande miljö, måste Wolves höja sig.
I premiärmatchen fick man bara med sig en poäng hemma mot Everton - trots numerärt överläge från matchminut 40 och framåt. I förra helgens möte med Leicester spelades man ut efter noter (2-0), och inte blev det mycket bättre i andra halvlek trots Jamie Vardys utvisning i inledningen av andra halvlek.
På lördagseftermiddagen kommer Manchester City på besök. Det finns visserligen inga större förhoppningar på Wolves i den matchen; å andra sidan kan det vara en supermöjlighet att börja på en ny kula.
Kantés ständiga förändring - dumdristigt eller genialt?
Det var i Leicester som N’Golo Kanté gjorde sig ett namn som en av de bärande - kanske den mest framstående (?) - krafterna bakom lagets sensationella ligaguld säsongen 2015–16. I Claudio Ranieris lagbygge var spelarnas roller djupt cementerade i taktiken: Danny Drinkwater länkade samman ett lågt stående försvar med de anfallande pjäserna, Riyad Mahrez bröt mönster, Marc Albrighton matade in bollar mot en djupledslöpande Jamie Vardy och en targetspelande Shinji Okazaki. Och Kanté? Han gjorde det slitsamma, men ack så viktiga, jobbet i ytan framför den stabbiga backlinjen. Varken mer. Varken mindre.
Redan i Kantés debutmatch för Chelsea utkristalliserades Kantés betydelse - i det tomrum han lämnade bakom sig Leicester, men framför allt vad han bidrog med i hos sin nya arbetsgivare.
Men under vårsäsongen i Antonio Contes debutsäsong hände något. Kanté, som hade varit alldeles lysande under hösten och som senare skulle utses till ”Årets spelare” av såväl spelarna som förbundet och supportrarna, tog större och större ansvar i offensiven. I en intervju efter vinstmatchen mot Manchester United, där han blev stor matchhjälte med tillställningens enda mål, berättade han om hur han arbetade för att bidra mer i offensiven, genom att vara mer involverad i både uppbyggnadsspelet som i avslutsmomenten.
Men vad som en gång i tiden sågs som ett intressant sidoprojekt för Conte är, så här långt i årets ligaspel, utvecklats till något helt annat under Maurizio Sarri. Kanté, som otvivelaktigen är Premier Leagues bästa bollvinnare, har övergett sin djupt liggande defensiva roll till att bli en spelfördelande, offensiv mittfältare - med fokus på att komma till avslutslägen i offensivt straffområde. I premiärvinsten mot Huddersfield (3-0) var han direkt lysande, och i den efterföljande bataljen mot Arsenal vann Kantés Chelsea matchen i matchen på det centrala mittfältet.
Problemet? Det kan mycket väl vara så att Kantés uppflyttade position är något av ett test och en tillfällig lösning i Mateo Kovacic frånvaro från startelvan. Om inte: Varför väljer Sarri att offra ligans bästa bollvinnare? I hans frånvaro har Ross Barkley och Jorginho återfunnits på det sittande mittfältet. Det är inga dussinlirare vi pratar om - men håller likväl inte samma nivå i utförandet på det som Kanté gör bäst. I helgens vinstmatch kom Arsenal till läge efter läge efter inspel snett inåt bakåt. Det hade aldrig hänt med Kanté på sin ordinarie position.
På söndag gästar Chelsea St James Park i vad som, allt som oftast, tycks vara en mardrömsplats för London-klubben. Chelsea har inte vunnit här sedan 2011.
Rollförändringen kan visa sig vara ett genidrag av Sarri och ännu ett steg i Kantés ständiga utveckling - men det kan likaväl vara ett dumdristigt, överambitiöst försök att göra en av vår generations finaste i sin roll till något han helt enkelt inte är.
Tottenham med ett av sommarens bästa ”nyförvärv” - stormöte på Old Trafford
Manchester United-Tottenham är omgångens mest intressanta tillställning på förhand. Hur reagerar José Mourinhos manskap på förra helgens chockförlust på Falmer Stadium mot Brighton? Hur är det egentligen mellan Mourinho och den, enligt spekulerande brittisk press, flyktande Paul Pogba? Får partnerskapet Victor Nilsson Lindelöf och Eric Bailly nytt förtroende?
Vi kan återkomma till den sistnämnda frågan. Svaret är att Mourinho troligtvis inte har något val. United var ute efter såväl Diego Godín som Jerome Boateng, Harry Maguire och Tottenhams Toby Alderweireld i somras.
Alderweireld, som sitter på ett utgående kontrakt och som fortfarande kan komma att lämna klubben under fönstrets sista vecka, är precis det som United skulle behöva. Positionssäker, lugn och karismatisk. Om det är så att belgaren stannar kan Tottenham räkna in ett av sommarens bästa ”nyförvärv”, då det länge sågs vara klart att 29-åringen var Mauricio Pochettino förlorad. Men med en vecka kvar av fönstret och två gedigna insatser i Premier League-spelet i ryggen finns han var i klubben. I trion Alderweireld-Sanchez-Vertonghen förfogar Pochettino över en av ligans mest stabila försvarslinjer.
En match i matchen blir den mellan Victor Nilsson Lindelöf och Harry Kane. I sommarens VM-kvartsfinal hade svensken bra koll på engelsmannen matchen igenom - men i United finns inte samma defensiva stabilitet i försvaret. Går VNL vinnande ur den duellen?
James Maddison - snart ett namn för landslaget?
Vid den här tidpunkten i fjol hade James Maddison, 21, fortfarande inte debuterat i det engelska U21-landslaget och hade bara några enstaka Championship-matcher bakom sig. I dag är han en av ö-gruppens mest spännande offensiva mittfältare och exakt det där som Leicester saknat i flera års tid.
Under fjolårssäsongen blev det 44 framträdanden i ligaspelet för Norwich, och ytterligare 14 fullträffar och 8 målgivande passningar. Det var tillräckligt för att motivera Claude Puel att betala 230 miljoner kronor för Coventry-sonens signatur.
På presskonferensen i samband med hans presentation sa Puel att Maddison var en av engelsk fotbolls mest intressanta spelare. Maddison, å sin sida, sammanfattade det hela kort med att ”Leicester verkade som en klubb som passade honom och hans spelstil väl”.
I premiären var han en av få kreativa influenser för bortalaget på Old Trafford, och i den efterföljande omgången utsågs han till matchens spelare.
På lördag står Southampton för motståndet, och då kan Maddisons spetsegenskaper vara en nyckel för att tränga igenom hemmalagets, relativt, stabila centrala mittfält i jakten på tre poäng. Återfinns Gareth Southgate St Marys Stadium på lördagseftermiddagen?
Emerys kalla smekmånad över – ångestderby i London
Unai Emery är två matcher in i sin Premier League-sejour. I debuten blev det en tvåmålsförlust mot Pep Guardiolas kompletta miljardbygge, och i förra helgen blev det en uddamålsförlust mot Chelsea på Stamford Bridge.
Supportrarna har gjort sitt bästa för att intala sig att en ny tränare behöver tid, att motståndet i de två inledande matcherna var svårast möjliga, att tidigare nämnda Guardiola minsann också hade det tufft i början i England. Visserligen såg det bra mycket bättre ut på Stamford Bridge - och då framför allt i anfallsspelet - men i lördagens möte med West Ham är tre poäng ett måste för att Emery ska få arbeta i lugn och ro. Man är redan en handfull poäng efter konkurrenterna i jakten på Champions League-platserna.
Nu väntar åtta, på pappret, fullt möjliga trepoängare på raken för Arsenal. Resan tillbaka mot toppen inleds mot West Ham, som inlett ligaspelet med två raka bottennapp. Ångestmöte i norra London, med andra ord.
Jack Wilshere är tillbaka på Emirates Stadium. Engelsmannen kommer säkerligen vara sugen på att visa upp sig för sin före detta hemmapublik och för Emery som, inför sommarens kontraktsförhandlingar, försäkrade Wilshere om att han inte kunde räkna med en startplats i Arsenal. West Hams tränare Manuel Pellegrini menade att mittfältaren kunde bli deras motsvarighet till Andre Pirlo. Upp till bevis, Jack.