Citys krishantering i linje med vad man straffades för
För en vecka sedan meddelade Uefa att Manchester City straffas med en stor bötessumma och stängs av från Champions League kommande två säsonger.
Beslutet grundar sig i att Uefa anser att City brutit mot regelverket FFP genom att pumpa in ägarens pengar via företag och sponsorer som ägaren i vissa fall haft relationer med och som har varit för högt värderade, enligt industriproffs.
Här måste man kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Man kan säga vad man vill om FFP och hela försöket att bevara de historiska storklubbarnas position genom att försäkra sig om att konkurrenterna endast kan växa långsamt och organiskt. Men när nu regelverket finns, då kan man inte bryta mot reglerna för att sedan hävda att reglerna är dåliga. Då får man först kampanja för att få till ett skifte, för att sedan fortsätta med det man straffades för redan 2014.
Det ska sägas att City hävdar sin oskuld och att man kommer att bestrida beslutet från Uefa.
Men om man tittar närmare på Football Leaks och Guardians utredning, den sistnämnda med David Conn i spetsen, handlar det minst lika mycket om att City visat på bristande transparens och att man varit vilseledande i rapporteringen till Uefa. Om man nu inte har något att dölja, som man säger, varför inte vara öppna med hur man sköter sin verksamhet? Guardian har avslöjat att det funnits avtal utan signaturer, ofullständiga kontoutdrag och att Sheikh Mansour, bland annat, varit ordförande för ett investmentbolag som ägt två företag som har sponsrat City med hundratals miljoner årligen.
Problematiken grundar sig i bristande öppenhet. City har varken svarat på frågor från Uefa, företag, journalister. Så när nu denna bomb briserade, då tänkte i alla fall jag att man skulle visa sig från sin bästa sida och svara på journalisternas frågor. Istället arrangerar Citys officiella hemsida, vars anställda betalas av samma ägare som anklagas för att ha brutit mot FFP, en intervju bestående av förberedda, icke-kritiska frågor med klubbens ordförande Ferran Soriano.
Ovisshet runt Sons skada
Med Harry Kane på skadelistan har Tottenham tvingats förlita sig på Heung-min Son i allt större utsträckning. Det finns flera anledningar till det: 27-åringen är inte bara klubbens mest pålitliga poängspelare utan även den som gjort det bäst när han fått vikariera som ensam spets. Det såg vi så sent som i bortavinsten mot Aston Villa.
På det har Lucas inte alls fått det att fungera och José Mourinho har dessutom varit tydlig med att 18-årige Troy Parrott ännu inte är redo. Att Spurs gick för den offensiva mittfältaren Steven Bergwijn istället för att lägga allt krut på ett komplement till Kane, visar såklart också att man verkligen tror på Sons förmåga.
Men så i förra helgen inträffade det som verkligen inte fick hända. Eller, några dagar senare, fick vi reda på att Son hade ådragit sig en armfraktur och skulle bli “borta några veckor”, enligt ett pressmeddelande. Ett hårt slag, främst i Champions League, men ändå inte så farligt som man först befarade. Det skulle innebära att Son är tillbaka till säsongsavslutningen och, med Citys eventuella avstängning i åtanke, kunna vara med och hjälpa Spurs att hålla undan för en av CL-platserna.
Några timmar senare gav Mourinho ett helt annat budskap.
- Jag räknar inte med att han är tillbaka denna säsong. Klubben skrev ett fint pressmeddelande, men det skulle låtit annorlunda om jag skrev det. Jag hoppas att klubben har rätt men det är optimistiskt att tro att han ska hinna tillbaka och spela 2-3 matcher.
Tottenham såg ovanligt uddlöst ut i onsdagens förlust mot Leipzig. Nu väntar Chelsea och efter det ställs man mot Wolves och Manchester United. Om det är så att Son blir borta blott några veckor, håller jag fortfarande Spurs som en av favoriterna till en CL-plats. Om det visar sig att Mourinho har rätt, då ser det plötsligt riktigt mörkt ut.
Med Batshuayi spelar det mindre roll vem som spelar på mittfältet
Chelsea har det förtvivlat svårt att få det att lossna på hemmaplan. Kanske framför allt i stormatcher som man tycks ha övertag i. Mot Manchester United i höstas såg en Rashford-frispark till att det blev uttåg från Ligacupen, och sedan dess har man förlorat mot Southampton och Bournemouth på Stamford Bridge. För några veckor sedan spelade man med en man mer i 65 minuter mot Arsenal, men då lyckades man med konststycket att tappa dubbla ledningar innan domaren blåste av vid ställningen 2-2.
Jag tänker reservera mig för VAR-diskussioner och vad som såg ut att vara en utvisning på Harry Maguire, men det var ändå slående hur uddlöst som Chelsea var i långa stunder. Man tog sig fram på kanten, man tog sig fram centralt, men det kändes sällan farligt i den sista tredjedelen. Allt som oftast var det Michy Batshuayi som fick möjligheten att avsluta.
Det verkar som att Tammy Abraham kan vara tillbaka mot Spurs, vilket hade varit en livsviktig injektion, men det är ändå otroligt hur beroende man redan är av att Tammy spelar. Det snackas främst om förstärkningar till målvaktsposten, till försvaret och på kanterna, men Chelsea måste hitta en lösning till när Abraham inte finns tillgänglig. Varken Giroud eller Batshuayi är lösningen på Chelseas problem.
De Bruyne på väg mot alla tiders rekord
Det är inte så att Kevin De Bruyne inte har hyllats denna säsong. I vintras, och kanske främst runt bortamatchen mot Arsenal, snackades det om att 28-åringen var i sitt livs form och att han konkurrerade med Sadio Mané om att vara ligans bästa spelare. Men jag tycker ändå att hans assistnotering gått lite under radarn.
Åtta mål är imponerande, men det är hans 17 målpassningar som verkligen är något alldeles extra. Med tre månader kvar av säsongen behöver han blott tre assist för att komma ikapp Thierry Henrys rekordnotering från 2002/03.
Det kan vara värt att nämna att flera har försökt och varit i en liknande sits som De Bruyne. För några år sedan stod Mesut Özil på 18 assist med elva omgångar kvar, men han hamnade i en formsvacka och slutade på 19. Cesc Fábregas har varit nära, liksom Eden Hazard. De Bruyne har även han varit här förut, men har har då stannat på 16 och 19 tidigare.
Det kan mycket väl bli så att De Bruyne får allt mindre speltid i PL om City avancerar långt i CL, men det hade förvånat mig om vi denna säsong inte får se ett nytt assistrekord.
Toppmöte i WSL
Ganska tidigt in på säsongen utkristalliserade det sig vilka lag som skulle göra upp om ligatiteln. Fjolårets vinnare Arsenal hade ett alltför talangfullt lag för att inte vara med - och med sig i toppen skulle man även få Chelsea och Manchester City.
Chelsea, med svenskduon Jonna Andersson och Magdalena Eriksson i laget, gjorde processen kort med Arsenal för ett par veckor sedan och har nu nio raka trepoängare bakom sig.
På lördag ställs man mot serieledande Manchester City, som mer än något annat fått till ett kämpande kollektiv och en kompromisslös defensiv. Visst har Pauline Bremer gjort ett gäng mål, och där bakom finns Ellen White och Janine Beckie, men man är långt ifrån lika beroende av enskilda poängspelare som många av de andra topplagen.
På lördag ställs City mot Chelsea i Manchester. Ettan mot tvåan. En möjlighet att dra ifrån. En möjlighet för Arsenal att komma ikapp. Just Arsenals ligamatch har flyttats fram då man först ska spela FA-cupen innan det är dags för cupfinal mot just Chelsea nästa helg.