Ensam är inte stark, Declan Rice
London-födde Rice var ett av den engelska fotbollens allra största utropstecken under fjolåret. Från sporadiskt spelade säsongen innan blev han på rekordtid en av lagets mest framträdande spelare.
West Ham trodde visserligen inget annat om 20-åringen, som hade utsetts till klubbens bästa unga spelare två år i följd, men inte hade man vågat drömma om att det skulle gå så snabbt för Rice.
West Hams beslut att, på relativt kort tid, ge Rice så stort förtroende hade kanske varit mer lättsmält om det var så att han hade slussats in i en förlåtande miljö, där hans ungdomlighet och förväntade felmarginal kunde ursäktas och backas upp av kompetenta medspelare. Lite som när Mason Mount spelades in på Chelseas mittfält, sida vid sida om N’Golo Kanté, Jorginho och Mateo Kovacic.
Men så har inte fallet varit i det West Ham som Rice tog sig fram i. Långt ifrån.
20-åringen är nämligen inte bara lagets defensiva, bollvinnande kärna. Han förväntas dessutom utgå från en sittande roll och med sina precisa passningar vara navet i speluppbyggnaden. Ibland fungerar det. Men mot bättre motstånd kör det allt som oftast fast.
Under säsongsinledningen har det varit enkelt att konkretisera var delar av West Hams problematik finns. Titta bara på Manuel Pellegrinis två inledande laguttagningar.
Mot City, en 5-0-förlust, tog Jack Wilshere och Manuel Lanzini plats bredvid Rice. Inget vidare defensivt understöd, kanske? Veckan efter kom Pablo Fornals och Robert Snodgrass in i laget, samtidigt som misstagsbenägne Arthur Masuaku fick förtroendet ute till vänster i backlinjen.
Matchen slutade 1-1, ett smickrande resultat för West Ham.
Till helgen väntar Watford. Då måste West Ham ta ett steg tillbaka, ge sig själva möjligheten att vinna kampen på mittfältet. Således kan man få igång sitt eget spel och få ut mer av alla intressanta spelare som huserar längre upp i banan.
Fallet Jesse Lingard
Lingard återvände till Manchester United inför höstsäsongen 2015. Direkt gjorde han avtryck med 20-talet framträdanden och några poäng, allt som oftast från sin breddande kantposition ute till höger.
Men trenden som utkristalliserar sig efter att ha gått igenom Lingards matcher under de senaste säsongerna är han nästan enkom gör poäng i matcher - och under perioder - som United går starkt i som lag. Är det då Uniteds form som höjer Lingard, eller är det mittfältarens formtoppar som höjer United? Svaret hittar vi nog närmare det förstnämnda.
Trots Uniteds fem gjorda mål under säsongsinledningen så är Lingard fortfarande poänglös. Visserligen gör han en hel del i det tysta. Han skapar stora ytor för sina medspelare och erbjuder ett lojalt alternativ för tränare som gärna ser sitt lag gå in i hög press. Att han har fått fortsatt förtroende under flera tränarregimer är talande för att han faktiskt gör något rätt.
Men det hade varit mindre komplicerat att försvara Lingard om det fanns en belöning längre fram, om det var så att hans råtalang bara behövde lite matchande för att ta nästa steg. Men så är inte fallet. Lingard fyller nämligen 27 senare i år. Hans arbetskapacitet hade likaså värderats högre om anfallskollegorna öste in mål och således minskade poängpressen på Lingard. Men dagens skörd räcker inte om anfallskollegorna håller samma tempo som ifjol. Då stod Marcus Rashford och Anthony Martial för 20 ligamål. Tillsammans.
United-fansen får hoppas att Rashford och Martials fina säsongsinledning vittnar om en väsentlig förbättring. Då har man råd att fortsätta spela Lingard, som de senaste fyra åren gjort blott åtta ligapoäng i matcher som United inte vunnit. Hela 57 matcher, det vill säga.
Annars är det väl bara en tidsfråga innan Daniel James får chansen på riktigt?
Wolves ser ut att lyckas med det som Burnley inte klarade av
Jag var på plats på Emirates i samband med att Arsène Wenger skulle tackas av 2018. Spelartruppen, som gång efter annan hade noterats för svaga prestationer tidigare under våren, tog sig då samman och fick tidigt in ledningsmålet. 1-0 blev 5-0 i den andra halvleken, och på läktarplats efter slutsignalen stod tusentals sjungande fans kvar och tackade för de senaste 22 åren.
Burnley hade inte mycket att säga till om i den matchen. Men resultatet spelade mindre roll för den tillresta bortasektionen. De trummade på i samma goda mod. Sean Dyche hyllades. Liksom James Tarkowski, Ashley Barnes. Och Arsène Wenger.
Med en omgång kvar hade de nämligen säkrat den sjunde och sista platsen till nästa säsongs Europaspel. Placeringsmässigt var det klubbens främsta på 44 år.
Men vårens entusiasm och sportsliga framgångar verkade inte gå upp för Burnley-ledningen, vars inaktivitet under de följande transferfönstret tolkades som att man inte riktigt ville ge sig själva chansen på riktigt. För det var inte så att truppen stärktes nämnvärt, de som kom in var främst tilltänkta att ersätta dem som tidigare lämnat.
Det intensiva matchschemat tog ut sin rätt på truppen. Som förväntat. Efter fyra ligaomgångar låg man näst sist, med blott en inspelad poäng och med nio insläppta mål. Det var som att det utspelade sig ett flerfrontskrig utanför Turf Moor. Men i stället för att göra klubben rättvisa och faktiskt utmana så bjöds fansen på halvdana insatser från ett kraftigt försvagat och slutkört Burnley. Det var först efter landslagsuppehållet, när drömmen (?) om att ta sig hela vägen till gruppspelet och långa bortamatcher på kontinenten hade dött, som Burnley kom igång.
Det är lite i samma situation som Wolves befann sig i inför säsongen. Som nykomling säkrade man sjundeplatsen, en placering som var minst lika oväntad som Burnleys årets innan. Men klubben gjorde jobbet i somras, och efter gårdagsvinsten mot Torino har man nu ena foten i Europa League.
Nu väntar en säsongsdefinierande vecka för Wolves. Om det vill sig i de kommande kval- och ligamatcherna kan den kommande perioden bli lika talande och signifikativ för hur Wolves ser på sig själva som fjolårshösten var för fotbollsklubben Burnleys självbild.
Stormötet på Anfield: Kan Klopp kopiera fjolårssuccén mot Arsenal?
Liverpool bjöd på flera mästerliga prestationer under fjolåret, bland dem 2-1-vinsten på Wembley och hemmavinsten mot United. Men frågan är om inte 5-1-vinsten mot Arsenal innehöll precis allt som Jürgen Klopp försökt applicera på sitt lag sedan hösten 2015. Segern mot Arsenal i mellandagarna blev även startskottet för vad som skulle komma att bli klubbens kanske främsta vårsäsong i modern tid.
Titta bara på målen som Liverpool gjorde i den matchen.
Lagets första kom till efter att man pressat Arsenals backlinje till misstag. Med Hector Bellerin, Kieran Tierney och Rob Holding på skadelistan finns flera namn i försvarsfyran som inte trivs under press. Det andra målet kom till efter man satt hög press på Lucas Torreira, samtidigt som man isolerat hans passningsalternativ, och således erövrat bollen högt upp i planen. Det här var en match i matchen som Arsenal vann i det första mötet för säsongen, men som Klopp till returen hade korrigerat.
Där vanns matchen.
När man sedan lyckades hitta in bakom Arsenals högt stående ytterbackar så var matchen över. På detta vis hade Mohamed Salah och Sadio Mané möjligheten att utmana eller hitta in till en ensamt positionerad centralgestalt eller till någon av alla mittfältare som kom instormande snett inåt bakåt.
Välkommen tillbaka, Son!
Vilken otrolig säsong som Heung-Min Son bjöd på under fjolåret. Trots flera längre avbrott och tätt matchande med Sydkorea var det just han som gång efter annan tog tag i det när Tottenhams andra anfallsstjärnor hamnade i formsvackor och ådrog sig skador.
Det var som att Son tog steget från att vara en i mängden under det definitiva toppskiktet - dit Dele Alli och Christian Eriksen länge kanske har (fel)kategoriserats - till att blanda sig in i diskussionen om att vara ett av ligans främsta anfallsvapen.
På sju matcher i december blev det tio poäng för 27-åringen. När Tottenhams skadesituation såg som mörkast ut i början av februari klev han likaså fram i flera uddamålsvinster på raken.
Varken Son eller Tottenham hade någon rolig säsongsavslutning. Men efter utvisningen i den 37:e omgången och den förlängda semester som den innebar finns han nu tillgänglig igen till helgen.
För Tottenhams del väntar Newcastle och Arsenal innan uppehållet. Då kan Son bli exakt den injektion som Mauricio Pochettino behöver.