Efter Xhaka-gate, finns anledning att utveckla
Det vi fick se på Emirates i söndags var lika beklämmande som uppfriskande. En bit in i den andra halvleken, efter att 2-0 hade blivit 2-2, offrade Unai Emery sin kapten för att återta initiativet i matchen. Till ironiska applåder lunkade Granit Xhaka av planen. Därefter var det som att parterna triggades av varandra. Det hördes högljudda burop från läktarna, vilket Xhaka bemötte med ett par väl valda ord innan han tog av sig tröjan och gick direkt till omklädningsrummet.
Incidenten har blivit en het potatis. Å ena sidan en kapten som inte betedde sig som en kapten, å andra sidan fans som inte betedde sig som fans. Sällan har man sett en balanserad och någorlunda nyanserad argumentation.
Den äldre generationen Arsenal-fans har påtalat hur supportrarna på lagets hemmamatcher har förändrats en aning genom åren. Man är inte längre på plats för att enbart stötta i vått och torrt, idag finns det en annan känsla av berättigande. Vad man nu än tycker om detta så är det inte en helt onaturlig utveckling att höjda biljettpriser går hand i hand med höjda förväntningar. Det är en svår balansgång för fans världen över. Å ena sidan vill man lagets bästa, å andra sidan blir tillfällena att göra sina röster hörda färre. Det växande avståndet mellan fans och klubbar i PL har gjort att matcharenan blivit det enda forumet där man har klubbarnas uppmärksamhet. Så är det sannerligen i Arsenal, där fansen har känt sig förbisedda av klubb och ägare. Det är förståeligt. Men inte heller sunt.
Xhakas sätt att gå av planen var bekymrande. Hans efterföljande reaktion tycktes smått obegriplig. Det är vi nog alla överens om. Men även här har det saknats nyans. För många förkroppsligar Xhaka det misstagsbenägna, det medelmåttiga Arsenal. Men trots detta får han gott om speltid och utses till kapten. Det blev han efter nästan två månader av säsongen. Detta haveri till process gjorde att valet blev mer uppmärksammat och hans kaptensstatus ifrågasatt. För om han nu förtjänade bindeln, varför tog det då så lång tid?
Men det kan inte bli Xhakas fel att han får starta. Eller att han spelas i en utsatt position. Eller att han tilldelas kaptensbindeln. Det är upp till Emery att ta besluten - och sedan stå för dem. Lite för ofta sminkar Emery över sina tillkortakommanden med tidiga, förhastade byten. Xhaka har förlöjligats, hånats och målats upp som en illegitim ledare. När han mot Crystal Palace återigen fick bära hundhuvudet för klubbens problem brast det för honom.
Mycket har sagts om den senaste veckan. Det enkla svaret är nog att fansen kanaliserade sin besvikelse över klubbsituationen mot en spelare som förkroppsligar - men inte är - problemet. Xhaka, besviken och irriterad, svarade med samma medicin. Även om hans ursäkt inte var det som många förväntade sig så var det i alla fall en djupt personlig förklaring. Det var en inblick i hur det är att bli kritiserad ständigt, att även fotbollsspelare är människor. Blir intressant att se vad som nu händer, men Xhaka finns nog inte med i helgens match mot Wolves.
Fornals och Hallers form, ett bekymmer för West Ham
När sommarens transferfönster summerades var West Ham nog en av klubbarna som den neutrala åskådaren såg mest fram emot att följa. Till en redan kompetent trupp, som blandade talangfullt i Declan Rice med Felipe Andersons stjärnglans, adderade Manuel Pellegrini först Pablo Fornals och senare Sébastian Haller.
Många menade att West Ham hade tagit 23-årige Fornals i rätt skede, precis innan de allra största skulle visa intresse. Hans intåg, som kostade runt 300 miljoner, sågs både vara ett sportsligt tillskott men även en framtida, ekonomisk vinstaffär. Fornals hade fyra säsonger i La Liga bakom sig och var ett alternativ såväl centralt som ute till vänster.
Klubben letade även efter en ordinarie anfallspjäs för att ersätta Arnautovic, Chicharito, Pérez och Carroll som hade lämnat klubben. Det snackades lite löst om att klubben kikade på Serie A och La Liga, men det var i Bundesliga som man identifierade drömlösningen.
När man då betalade runt 400 miljoner för 25-årige Haller kändes det som en perfekt lösning. Han hade varit navet i uppmärksammade Eintracht Frankfurts framgångar. Visst fick andra, som Luka Jovic, de stora rubrikerna men det var Haller som länkade samman de olika lagdelarna, vilket hans 32 poäng (20+12) vittnar om.
Och det skulle även börja bra för Haller i England: han var delaktig i spelet och noterades för tre mål på tre ligamatcher. Han visade även prov på ett fint rörelsemönster i straffområdet. Sedan dess har det gått tyngre för Haller - och för Fornals har tiden i England varit så genomgående trög att det inte ens går att tala om någon svacka.
Här har Pellegrini två problem att lösa. Det har funnits ännu bättre spelare än Fornals som har haft svårt att anpassa sig till spelet och livet i England, möjligen behöver han en paus för att acklimatisera sig? Haller har sett desto bättre ut, men i hans fall är det nog mer en fråga om taktiska instruktioner för att få honom att bli mer involverad igen.
Gör Klopp rätt i behandlingen av Gomez?
Under fjolårshösten fick en då 21-årig Joe Gomez sitt stora genombrott. Under inledningen bildade han tillsammans med Virgil van Dijk ligans kanske mest intressanta, mest atletiska och passningsskickliga backpar.
Framåt årsskiftet var oturen framme för Gomez, som ådrog sig en allvarlig skada. Många trodde att Liverpools möjligheter skulle försämras rejält, men i hans ställe klev istället Joel Matip fram och spelade sitt livs fotboll.
Idag råder det inga tvivel om Jürgen Klopp ser Matip och van Dijk som Liverpools bästa mittbacksduo. Det är egentligen inte så mycket att prata om. Desto mer förvånad är jag över hur försiktig Klopp är med Gomez, som startade för blott ett år sedan. Mot såväl Tottenham och Genk, två matcher som i Matips frånvaro tycktes perfekta för Gomez, valde man istället att starta med Lovren.
Det blir lite konstigt att Klopp ger speltid till en spelare som Lovren, som av allt att döma närmar sig en flytt från Liverpool. Att Gomez fortfarande bara är 22 och behöver få speltid för att nå sin fulla potential gör det hela än mer märkvärdigt. Så, vad är det som händer?
Möjligen har Klopp en plan för Gomez, som för en månad sedan kom tillbaka från en längre tids frånvaro och stod för en mardrömsinsats mot Salzburg i Champions League. Han var inblandad på något sätt i samtliga baklängesmål och tycktes brista på flera fronter. Kanske såg Klopp en spelare som skulle må bra av att komma bort från rampljuset och istället få utvecklas i lugn och ro? Kanske, kanske inte. Vet vet.
Harmoniskt Chelsea
Chelsea har, med undantag för veckans förlust mot Manchester United, stått för en anmärkningsvärd uppryckning sedan det första landslagsuppehållet för drygt sex veckor sedan. Det är imponerande att se hur snabbt som Frank Lampard har fått spelarna att ta till sig hans spelidé. Möjligen kan den snabba utvecklingen ha att göra med att han tog över efter Maurizio Sarris drillande och fokus på kortpassningsspel. Kanske hade vi sett något annat om Lampard hade tagit över efter, låt oss säga, Antonio Conte?
Men det som imponerat mest på mig är sättet som spelarna trivs och utvecklas under press. Hur tydligt det är att man mår bra av konkurrensen som finns i truppen. Det är ofta ett tecken som vittnar om harmoni i truppen och förtroende för tränaren.
Vi har exempelvis Abraham som efter att ha konkurrerat med Olivier Giroud plötsligt exploderade och satte sju mål på tre ligamatcher. På slutet har Michy Batshuayi fått allt större förtroende och kommit tillbaka bättre än tidigare. Samma sak går att säga om CHO och Christian Pulisic som har konkurrerat om en plats. Även Willian har tvingats höja sig. När Lampard började spela med Emerson har likaså Marcos Alonso tagit stora kliv framåt, liksom Cesar Azpilicueta när Reece James kom tillbaka från skada.
Wolves plockar poäng - men har problem i spelet
Fjolårets stora framgångssaga tog sin blott första seger för hösten i den sjunde ligaomgången. Men sedan dess har det gått desto bättre. Nu har man tagit poäng i fem raka ligamatcher, samtidigt är man med i toppen av sin grupp i Europa League.
På pappret ser det ut som att Wolves fått ordentlig fart. I själva verket var man nog inte så dåliga som öppningen kanske gav sken av, på samma sätt har man nog inte varit så bra som den senaste månadens poängskörd vittnar om.
Bland fansen hörs besvikelse över hur det ser ut spelmässigt. Under de senaste två säsongerna har man ofta spelat ett elektriskt, snabbt kortpassningsspel. Ofta utnyttjade man Neves och Moutinhos passningsskicklighet för att nå lagets skickliga anfallspjäser högre upp i banan. Men i år har man haft desto svårare att dominera matcher, laget har även förtvivlat svårt att komma till några avslut.
Varken Neves eller Moutinho har nått upp i fjolårets höjder. Och det har sannerligen inte någon av kollegorna heller - Diogo Jota, Conor Coady eller Matt Doherty.
Wolves har rest sig poängmässigt. Nu gäller det att man även kan hitta tillbaka till det spel som gjorde laget så framgångsrikt under fjolåret.