Eden Hazard, Franck Ribéry, Paul Pogba, Raphaël Varane - stjärnor i Europeiska toppligor. Alla är fostrade i det franska akademisystemet. Alla vet om fenomenet, men få vet något om hur det fungerar.
Ett symbiosförhållande mellan skolans värld och fotbollen är inget nytt. Olika varianter av bollsporter har spelats i tusentals år, men det var först i 1800-talets engelska skolsystem som den sporten vi idag kallar fotboll grundades. I mitten på 1800-talet tog de engelska skolorna en landsortssport, en brutal och anarkistisk sport som kallades folkfotboll, och gjorde om den. De tillsatte regler och gjorde upp planerna för sporten. Sporten kallades för fotboll.
Tanken var att den nya sporten skulle skapa bättre män (att kvinnor på den här tiden skulle hålla på med idrott sågs som otänkbart), män som skulle få disciplin och styrka genom att spela en gentlemanssport. Eleverna skulle uppfostras genom att använda färdiga mallar och regler. De engelska internatskolorna i mitten på 1850-talet blev inte bara fotbollens vagga, utan de skapade också de första fotbollsakademierna, utan att de själva visste om det.
Fotbollen spred sig dock från mellanklassens internatskolor till arbetarklassens mer råa vardag. Fotboll gjordes om till att vara en annan typ av sport som inte handlade om att uppfostra män, utan för att vara njutning, skapa rivalitet, och antingen tjäna pengar eller skaffa gemenskap. Fotboll blev antingen ett jobb eller en hobby, snarare som en del av en uppfostran.
Det finns framför allt tre brytpunkter i den franska akademihistorien som har varit viktiga: den första akademin, den stora satsningen på att bli en spelarutvecklarnation, och arbetet inför VM 1998.
Vem som var först ut med en akademi i Frankrike är svårdiskuterat, men Sochaux brukar ses som den viktigaste startpelaren. Sochaux är bilmärket Peugeots klubb. Peugeot stod för resurserna och spelarna, på samma sätt som Fiat har sitt Juventus och Volkswagen har sitt Wolfsburg. Efter andra världskriget fick däremot Peugeot stora ekonomiska problem, vilket gjorde att de inte ville spendera pengar på Sochaux. Det var då någon kom på att det gick att sammanföra studier, arbete, och fotboll.
Sochaux startade en fotbollsakademi som gick ut på att man scoutade unga fotbollsspelare runt om i landet. Spelarna man tog in skulle spela och träna fotboll, få tillgång till undervisning, och även jobba i Peugeots fabriker när det fanns tid över. Att starta en akademi kom alltså till på grund av ekonomiska skäl, men det gav även bra PR för Peugoet. Peugeot kunda fostra sina egna arbetare, spara in pengar, få ett starkare fotbollslag, och många såg det här som en fräsch idé. Även år 2014 har Sochaux en av de bästa akademierna i landet.
Att starta akademier började sprida sig i Frankrike, men det blev ingen nödvändighet, utan för vissa klubbar var fortfarande prioriteten att värva utländsk spetskvalitet. Det skulle krävas en gemensam linje från det franska fotbollsförbundet innan de stora resultaten skulle visa upp sig.
Några år efter lyckade VM 1958 började det bli kris i fransk fotboll. De missade VM 1962 och gjorde ett katastrofmästerskap i VM 1966. Något var tvunget att hända, oftast krävs det att något katastrofalt ska hända för folk ska börja tänka efter och börja om på något nytt. Ironiskt nog blev de två efterträdande förbundskaptenerna – Boulogne och Kovács – ännu mer misslyckade förbundskaptener och landslaget missade både VM 1970 och VM 1974, men deras perioder var det viktigaste som någonsin har hänt fransk fotboll. Det var de två som bestämde att Frankrike skulle satsa på ungdomsfotbollen och bli ett spelarutvecklarland.
Först ut var Georges Boulogne. Han hade tidigare jobbat som ledarutbildare, men mellan 1969 och 1973 var han förbundskapten. Han blev även den först anställda på en post som är svår att översätta direkt till svenska, men på franska är det Directeur technique national. Det är en position som gör att man bestämmer exakt hur landets fotboll ska se ut, med bland annat ungdomsutveckling, ledarutbildning, och filosofier. Även när Boulogne fick sparken som förbundskapten 1973 så fortsatte han att sitta på Directeur technique national-posten fram till 1982.
Under sin tid där gjorde han det tvunget för de franska storklubbarna att ha akademier, annars fick klubbarna inte spela i högstadivisionen. Han skapade även idéerna för Clairefontaine och förändrade synen på ledarutveckling. Det var han som gjorde de grova sakerna. Han gjorde reformerna som förändrade om Frankrikes fotboll, trots att han var en misslyckad förbundskapten.
Boulognes ersättare var minst lika avgörande: Ștefan Kovács. Karriären för Kovács är ytterst underlig. Han växte upp i Rumänien och lärde sig allt av det som gjorde ungersk fotboll till en dominansfaktor i europeisk fotboll. Han hade också fått den oerhört stora äran att ersätta legendaren Rinus Michels som tränare för Ajax. Under sina två år i Ajax i början på 70-talet så tog Kovács två Champions League-titlar, laget vann 85 procent av matcherna och snittade 3,3 mål per match, och han hade nu även lärt sig att hantera den mytomspunna totalfotbollen. Han var Europas hetaste tränare och kunde välja vilket jobb han ville.
Han tog det bespottade jobbet som Frankrikes förbundskapten. Inget förstod varför, landet var misslyckat på resultatnivå och var en direkt ointressant fotbollsnation. Ännu underligare blev det av att Frankrike och Rumänien låg i svår polistisk konflikt. Det var till slut Frankrikes premiärminister Jacques Chirac som tvingades slåss för att få Kovács att bli Frankrikes förbundskapten, för det politiska läget var egentligen för spänt för att låta en rumän jobba för det franska landslaget.
Kovács tog inspiration från totalfotbollen, men även också från de kommunistiska sportläger som han hade sett i sitt hemland Rumänien, som påminde om akademier men som var betydligt strängare och snarare syftade på att uppfostra nationalsymboler än att skapa bättre fotbollsspelare. Kovács kom ändå in med en ny synvinkel på ungdomsfotboll till Frankrike, och när det slogs sammans med Boulognes idéer så skapade dem de idéerna som delvis används än idag. Boulogne och Kovács skapade grunderna, och sedan lät fotbollsförbundets president Fernand Sastre göra de idéerna till verklighet.
Tio år efter att Boulogne, Kovács, och Sastre hade satt igång sina idéer om ungdomsutveckling så hade antalet licenserade fotbollsspelare i Frankrike gått från 0,8 miljoner till 1,7 miljoner. Dessutom spelade Frankrike två VM-semifinaler (1982, 1986) och vann även EM 1984.
Ännu en person som förtjänar uppmärksamhet är Gérard Houllier. Houllier tog över rollen som Directeur technique national i slutet på 80-talet, och det var ungefär samtidigt som landets huvudakademi Clairefontaine var färdigbyggd, men det behövdes något nytt eftersom Platini-generationen från de framgångsrika åren 82-84-86 började att fallera. Houllier var den starkaste mannen till att sprida Clairefontaines idéer till resten av Frankrikes akademier. Drygt tio år efter att Clairefontaine öppnade och Houllier blev Directeur technique national så vann Frankrike ett VM-guld. Det var ingen slump.
Houllier fick tränarna att gå samman och skapa en gemensam ungdomsverksamhetsfilosofi. Det var till och med så att U21-landslagstränaren åkte ut till de franska storklubbarna för att lära deras huvudtränare hur de var tvungna sköta sig med spelarutveckling, något som antagligen hade varit otänkbart idag. Landet hade en gemensam ungdomsutvecklingfilosofi redan i slutet på 80-talet, något som länder som Belgien och Tyskland fick först på 2000-talet.
Det finns ett tydligt exempel från hur duktig Houllier var när han jobbade med det franska ungdomstänket. När han var ny tränare i Liverpool så kollade han på en juniormatch för att spana in en spelare som en av de brittiska ungdomstränarna hade rekommenderat. Houllier förstod ingenting av rekommendationen när han väl kollade på matchen, utan det var en annan ung spelare som hade stuckit ut. Houllier lät spelaren träna med A-laget nästa dag. Spelarens namn: Steven Gerrard. Houllier visste vad han skulle leta efter, eftersom han hade gjort exakt samma sak med VM 1998-generationen som innehöll spelare som Henry, Zidane, Trezeguet, Blanc, Deschamps, Desailly, Thuram...
Peugeot, Boulogne, Kovács, Sastre, Houllier. Det är förmodligen de viktigaste brytpunkterna i den franska akademihistorien, och det vi har lärt oss är att det brukar ta ungefär tio år innan en stor ungdomssatsning ger resultat. Det var så lång tid det tog för de franska satsningarna som ägde rum i början på 70-talet och i slutet på 80-talet.