Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

LANDSLAG
18v

Kosovos förste lagkapten drömmer om comeback: ”Vill hjälpa landslaget”

Foto: Bildbyrån/Scanpix

Anel Raskaj blev för fyra år sedan Kosovos förste lagkapten.
I dag är han långt ifrån landslaget, men drömmer om en återkomst.
- Jag vill hjälpa landslaget i framtiden, säger han till Fotbollskanalen.

Den 5 mars 2014. Det var dagen, månaden, året som AFC Eskilstunas mittfältsdirigent Anel Raskaj för evigt skrev in sig i historieböckerna i Kosovo. Kosovos fotbollslandslag spelade sin första officiella landskamp mot Haiti i staden Mitrovica i norra Kosovo - en 24-årig Anel Raskaj bar landslagets röda kaptensbindel runt vänsterarmen. Matchen slutade 0-0, men flera års väntan var över och en ny fotbollsnation född.

Lite mer än fyra år senare har sångerna tystnat på Adem Jashari-stadion och jämförelserna mellan Zinedine Zidane och Anel Raskaj blivit färre i den mediala världen. Men Raskajs namn är långt ifrån bortglömt, i varje fall inte i Kosovo. I lokala medier i det unga fotbollslandet, så benämns han än i dag med vördnad som landets förste officielle lagkapten.

- Jag kommer ihåg det. Det var stort, riktigt stort. Jag visste att vi skulle spela en historisk match och allting, men jag förstod först hur stort det var när jag kom till Kosovo. Jag vet att många uppskattar mig, då jag valde att spela för Kosovo under en tid, där många andra inte gjorde det, säger han.

Raskaj beslutade sig redan under 2010, som 20-åring, att spela för Kosovos landslag. Han var inne på sin fjärde allsvenska säsong med Halmstads BK och vägde landslagsspel med Kosovo mot locktoner från Jörgen Lennartsson om spel i hans U21-landslag. Raskaj hade inte svenskt medborgarskap och hade därmed inte mycket till valmöjlighet. Han var samtidigt uppväxt i Kosovo, gick i skolan i landet och flyttade först vid 13 års ålder till Halmstad och Sverige. Det vägde till viss del över i valet. 

För då spelade det ingen roll att Kosovos landslag just var i uppstartsfasen, ännu inte medlem i varken Fifa eller Uefa, och endast spelade inofficiella landskamper. Det hörde inte hit. 

- Jag hade redan tränat lite med Kosovos landslag och tryckte att det var roligt. Det var historiskt och särskilt att vara med från det första steget med landslaget. Om jag hade kunnat spela för Sverige just då, så hade jag kanske spelat för Sverige, men jag kunde inte det och valde därför att spela för Kosovo. Jag föddes där, växte upp där. Det var en barndomsdröm att få spela för sitt land, säger han.

Kosovo spelade första inofficiella landskampen redan 1993, men var, fram till att svenske tränaren Albert Bunjaki tillträdde som förbundskapten 2009, relativt oorganiserat. Från att landslaget sällan samlades för matchspel, så såg Bunjaki till att det blev mer ordning och reda i laget. I februari 2010 gjorde Raskaj sin första inofficiella landskamp och var under sommaren samma år given i truppen, som bland annat hade träningsläger i Kalmar och Halmstad för matchspel mot Kalmar FF och Halmstads BK. Svenskbekantingarna var många i laget, däribland tidigare allsvenska spelarna Etrit Berisha, Loret Sadiku, Valdet Rama, Dardan Rexhepi och förstås, Anel Raskaj som för första gången fick bära kaptensbindeln mot sina lagkamrater i HBK på Örjans vall.

- Det var en rolig match, särskilt mot Halmstad. Jag förväntade mig inte att jag skulle få bindeln, men jag var ju samtidigt bland de första som var med från början och såg hur allt utvecklades kring laget, så det var väl lite av den anledningen, men det är klart att det var stort för mig, säger Raskaj.

Det var inte sista gången han fick bära landslagets röda kaptensbindel. Det skulle komma större matcher, viktigare matcher. Fyra år efter hans första landskamp mot Albanien, så fick Kosovo tillåtelse att spela officiella landskamper och spelade i mars 2014 första officiella landskampen mot Haiti på Adem Jashari-stadion i Mitrovica. Det var en stor stund för Raskaj, men kanske framför allt för människorna i landet. Det fick han känna av tidigt på morgonen till matchdagen.

- Jag visste att vi skulle spela en historisk match och allting, men jag förstod först hur stort det var när jag kom till Kosovo. Jag låg och sov klockan åtta på morgonen på hotellet och helt plötsligt vaknade jag av att det var så mycket fans utanför hotellet på parkeringen. Det var jättemånga bussar med fans. Då blev jag faktiskt lite nervös. Jag tänkte att det här kommer att bli en väldigt intressant dag. Jag fick mycket stöd. På vägen till arenan, så var det kö hela vägen dit, så polisen fick skicka oss till arenan. Det var helt kaotiskt. När vi sedan kom till arenan en och en halv timme inför matchen, så var det redan 12-13 000 fans på plats. Då förstod jag att det här är ganska stort för landet och folket. Det var det alla såg fram emot efter en tuff tid med krig och många andra ekonomiska problem. Det var ett tillfälle där alla kom tillsammans och fick känna glädje ihop, berättar Raskaj.

Raskaj ledde senare samma år landslaget i ytterligare tre matcher mot Turkiet, Senegal och Oman. Sedan var det slut, i varje fall för ett par år framöver. Mittfältaren, som under den perioden spelade med Sandnes Ulf i Tippeligan, ramlade ner med laget till norska andraligan och var inte längre aktuell för landslaget. Fler och fler spelare valde att börja spela för Kosovo, samtidigt som landslaget i början av 2016 blev medlem i Uefa och Fifa, vilket innebar spel i det kommande VM-kvalet. 

- Det blev ju lite större konkurrens eftersom att det kom in bättre spelare, samtidigt som vi åkte ner till andraligan. Det är inte lätt att vara konkurrenskraftig när andra spelar i Bundesliga och Serie A, samtidigt som man själv spelar i norska andraligan. Det var många som ville ha med mig i landslaget, men det är en professionell idrott och de bästa ska vara med, säger han. 

Hur märkte du att supportrarna ville ha med dig?
- Det var faktiskt mycket påtryckningar, det var mycket fans och folk som jobbar i klubbar i Kosovo, som ville ha med mig. Jag representerade ju Kosovo i en tid när många inte gjorde det, vilket gjorde att jag fick mycket respekt. Under min tid i Norge, så gjorde jag även allt vid ett tillfälle för att spela en landskamp mot Turkiet, som var utanför Fifa-datum, men fick inte spela matchen. Det gav mig också mycket respekt, även om jag förstås förstod varför jag inte fick spela matchen. Det är en professionell idrott och resultaten som räknas. Jag förstod också varför jag inte blev uttagen, då det är klart att de bästa spelarna ska vara med, men jag blev glad över att det var så många som ville ha med mig, säger han.

Det var flera stjärnor som Xherdan Sahqiri (Schweiz) och Granit Xhaka (Schweiz) som inte valde att spela för Kosovo. Hur reagerade människorna i landet på det?
- Det var många som ville se de stora stjärnorna i landslaget, men man förstod samtidigt att det var svårt att byta landslag för dem, då de fått så mycket av de andra landslagen. En del var dock känslomässiga och blev besvikna. Det var egentligen störst besvikelse kring när en del unga spelare hellre valde att spela för U21-landslag i Skandinavien än för Kosovo, men många förstod också det.

Men Raskaj skulle få en chans till i landslaget. I och med övergången till den dåvarande allsvenska nykomlingen AFC Eskilstuna 2017, så blev han uttagen till landslagssamlingen inför kvalmatchen mot Turkiet i juni, men skadade sig på en träning inför matchen och skickades hem. Det var över igen.

- Det var jättesurt. Jag spelade bra på träningarna med landslaget och kände mig i bra form efter spel med AFC i allsvenskan. Efter det började också en kurva nedåt för mig. Resultaten gick inte med oss i allsvenskan och jag flyttade ner till Kosovo och tappade min landslagsplats direkt. Jag tog lite dumma beslut, men man lär sig också av sina misstag. Det är klart att det var lite surt. Om jag hade fortsatt vara kvar i allsvenskan, så hade jag nog fortsatt att vara med, men så är det.

Raskaj lämnade under förra sommaren AFC Eskilstuna för Prishtina i Kosovo, men stannade inte i klubben länge innan han återvände till Sverige. Ett tvåårskontrakt blev ett tvåmånaderskontrakt.

- Jag har spelat professionell fotboll i nästan elva år, så det är klart att man har vissa krav när man har varit med så länge. Det blev därför en ganska stor omställning. Jag åkte dit av familjära skäl, så det var jättesvårt för mig. Det var inte enkelt att spela där, alltifrån mentaliteten till träningarna, egentligen allt. Jag har inte något emot någon, men man kan inte säga att det är bättre än vad det är. Det behöver komma lite folk utifrån för att få ordning och reda på saker. Då kommer det att bli väldigt bra. Det finns en jättestor hunger på fotbollen bland ungdomar och fans, hela folket, men det krävs bara rätt inställning och professionalitet. Det var för tidigt att åka dit, säger han.

Nyligen uppgav den engelska tidningen The Guardian att den albanska storklubben Skënderbeu misstänks för matchfixning och riskerar tio års avstängning från Uefas alla turneringar. Raskaj medger att han tidigare känt av liknande problem i Kosovo, men anser att det är bättre i dag.

- Jag tror att, när förbundet blev accepterat i Uefa och Fifa, jobbade klubbarna max för att förhindra de här sakerna, men innan det blev så märkte man att det fanns tendenser till det. Så fort det blev accepterade, så förstod de att det inte längre är en lek. Media gjorde det bra också, då de förstorade upp saker och ting när det fanns tendenser till något som är olagligt, precis som i Sverige. Det är många som inte stödjer sådant och då finns det inte lika många som kan vinna på det. Jag tror att grejen med Skënderbeu är bra för länderna där nere, då de kan ta lärdom av det, säger han.

I år fyller Raskaj 29 år, i dag spelar han åter för AFC Eskilstuna, men nu i superettan. Han är väl medveten om att det innebär att han lär ha svårt att knipa en landslagsplats igen, men däremot är inga dörrar stängda för en roll i landslaget i framtiden. Känslorna för landet svalnade inte under hans sejour i Prishtina, det förstärkte snarare hans passion för fotbollen i landet.

- Jag följer fotbollen i Kosovo hela tiden. Jag har ju varit där så mycket och är intresserad av hur saker och ting utvecklas där borta. Man vet aldrig hur det blir i framtiden, men jag hoppas kunna bidra till Kosovos landslag i framtiden om det behövs hjälp. Jag följer det hela tiden. Jag började under min tid i Norge med olika tränarutbildningar och tränade ungdomar. Jag har ju varit med i många år och spelat själv, så man har lärt sig mycket och vill gärna bidra med det på något sätt.

Raskaj valde Kosovo när få gjorde det, blev landslagets förste officielle lagkapten i den där historiska matchen mot Haiti och blev omtyckt som få andra bland supportrar i landet. I dag är han åter lagkapten, men inte med en röd bindel i landslagsdress. Möjligen får han inte äran att vara det igen, men kanske får han kallas kapten igen, även om det är i en annan roll i landslaget i framtiden?

- Jag säger inte att jag ska bli förbundskapten, men vi får se, skrattar han.

- Det är en lång väg dit. Först och främst tänker jag egentligen mer på att jag vill hjälpa till på andra sätt. Det kan vara med unga spelare eller något annat. Men man vet aldrig vad som dyker upp senare i karriären. Det är klart att det vore en dröm, fortsätter han.

Publicerad 2018-04-08 kl 10:00

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER