Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

LUNDHS PODCAST
23v

Andersson om abrupta flytten från Hammarby: ”Jag var desperat”

Petter Andersson lämnade Hammarby 2008 efter en stark säsong.
Han omgärdades av flyttrykten under en längre tid och medger att det påverkade honom.
- Jag var desperat. Jag skulle helt enkelt bara vidare, säger han i podcasten Lundh.

Tidigare Hammarby-spelaren Petter Andersson är gäst i veckans avsnitt av Lundhs podcast. Han berättar bland mycket annat om när han kom fram i Hammarbys organisation och om den abrupta flytten till holländska Groningen.

- Det gick jättefort för mig där. Jag var 15 år när jag valde att spela fotboll fullt ut. Då spelade jag både hockey och fotboll på vinter och sommar. Men när jag bytte till fotboll helt och gick till Sunnanå så peakade jag, på två år var jag startspelare i allsvenskan. 2004 spelade jag alla matcher, fick avgöra ett derby och kom med i vinterlandslaget. Allt bara exploderade. Det var omtumlande, men otroligt utvecklande för mig som människa och en häftig upplevelse. Men jag var inte förberedd på det.

Hinner man tänka när allt händer så?
- Nej… Jag drevs med av det också, och trodde lite för mycket på mig till år 2005. Jag trodde att jag var bäst. Jag skulle leva upp till säsongen innan, och då räckte det inte med att göra fyra-fem-sex mål, utan då skulle jag göra 10-15 mål. Jag skulle definitivt med i landslaget. Min förväntan på mig själv blev för hög, vilket gjorde att i princip alla mina prestationer blev till besvikelser i min bok. Då började jag prata med en idrottspsykolog för första gången.

Vad sade han eller hon till dig?
- Samma sak. Det är så jag har fått förståelse för hur folk jobbat och hur de har kunnat hjälpa mig. De säger inte så mycket, det är mycket frågor. Man får hitta svaren själv. De ledde mig till att finna svaren. Det är då det förankrar sig hos mig och det är då som jag kan skapa något av det. Det är så jag jobbar i dag. Men för att komma tillbaka till frågan: resan var helt fantastisk. Det var många upplevelser på gamla Söderstadion som jag har burit med mig och som satte sig väldigt djupt i mig. Jag växte upp där, på något sätt.

Du fick lite ikonstatus, du blev verkligen hyllad och fick smeknamnet ”Ljusvattnets Henry”. Hur behåller man fotfästet i en sådan tillvaro?
- Det är också en utmaning, att inte falla för alla frestelser och saker som man kan göra i en stad som Stockholm. När man får statusen som jag fick så blir man påverkad av det. Det är viktigt att ha bra folk runt sig. Jag är ganska lugn och rotad som människa, så jag tror ändå att jag klarade det hyfsat bra.

Det känns som att du skulle ut i Europa efter din genombrottssäsong, och att det hängde över dig?
- Ja, så upplevde jag det. Jag hade en diskussion med mina föräldrar om det i Danmark. Folk har alltid haft en syn på mig som en stor talang, och det var jag, jag var jätteduktig i perioder, men när folk säger det… Det är inte så att jag inte själv förstår det eller har tänkt på det, men det var alltid frustrerande. Allt folk sade till mig hade jag redan tänkt 1000 gånger i mitt huvud. Det gjorde att det inte blev konkret, jag kunde inte göra något åt det. Jag sade det till mina föräldrar när polletten började trilla ner om det här att man är mer än bara en fotbollsspelare. Jag hade hittat mitt andra jag för att få ett större lugn och bli mer effektiv i min fotboll. Man kan få kommentarer även från vänner om varför man inte sköt eller passade i ett visst läge, och sådana saker har man oftast redan bearbetat rätt många gånger i huvudet.

Du ville inte höra det?
- Nej. Det är rätt skönt om man kan prata om andra saker med dem man har runtom sig.

Men om man då tar Hammarby-tiden med mycket utlandsrykten. Hur förhåller man sig till det, att man på ett sätt är på väg men ska vara kvar och prestera?
- Det var svårt, tyckte jag. 2008 blev min sista säsong i Hammarby, och det var en bra säsong för mig. Jag hade ett stort förtroende från Tony Gustafsson, som var tränare, och kände mig ordentligt bra och redo. Det var skriverier om att Steve McClaren, som var i Twente då, skulle kolla på mig inför en match mot Gais. Det var ett uppslag i Aftonbladet en vecka inför matchen som hamnade på Årsta, det blev en snackis. Jag klarade inte riktigt av att hantera det. Det påverkade mig jättemycket. Jag gjorde en dålig match och gick inte till Twente. Jag blev frustrerad över det och det var egentligen därför jag lämnade så abrupt. Jag var desperat, helt enkelt. Jag skulle helt enkelt bara vidare.

Under de åren, fanns det något annat konkret som du tackade nej till eller var det mest rykten som inte blev någonting?
- Midtjylland – vi mötte dem i Royal League något år. Dit var jag på väg. Jag var frustrerad. Jag hade även min tredje säsong i Hammarby, 2006, som gick väldigt bra. Vi låg etta vid VM-uppehållet, och då kände jag också att det var min säsong. Sedan gjorde jag illa mig på sommaren efter ett landslagsläger och fick en stressfaktur i ljumskfästet och var borta resten av säsongen. Då började stressen. Det är just den stressen som jag har arbetat med och som jag försökt bromsa sedan dess. Stressen av att vara borta, inte kunna träna och bli bättre och att se hur ens mål försvinner från en. Det har återupprepats nio gånger under karriären.

FAKTA

174 - Petter Andersson

Avsnitt 174 av Sverige mest nyfikna fotbollspodd gästas av Petter Andersson. Den tidigare Hammarby-spelaren berättar om sin nya karriär där han ska hjälpa spelare att utvecklas och undvika vanliga fällor, om misstagen som förhindrade honom från att gå hela vägen, om alla skador som höll honom borta i fem år, om ödesoperationen för 300 000 kronor där han stod för halva kostnaden och om sorgen över att tvingas lägga av med fotbollen innan han fick avsluta karriären i Bajen.

Dessutom berättar Andersson om de tuffa tagen i Groningen där han plötsligt stod utan kontrakt, om korsbandsskadorna, om pressen att spela trots att det inte kändes bra, om det hårda avskedet där han bröt samman, kastade minnestavlan från klubben och bara gick och om åren i Midtjylland där han blev dansk mästare. Petter Andersson talar även om hur tufft det var att komma till Hammarby som tonåring, om svårigheten att hantera succén, om hur han läste fansforum i jakt på bekräftelse, om den jobbiga pressen att bli utlandsproffs, om machokulturen och om landslagschansen.

Publicerad 2017-12-10 kl 07:30

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER