Jesper Blomqvist inledde karriären i Tavelsjö och flyttade därefter vidare till Umeå som tonåring. Efter mycket funderande gick resan sedan vidare till västkusten och IFK Göteborg 1993, en klubb som under den perioden var Sveriges främsta.
- Malmö hade ett väldigt bra ungdomslag, och det var ju ungdomslaget jag skulle till. Men samtidigt var Göteborg… säger Blomqvist.
Kände man inte ”wow, vilken konkurrens”? De hade ändå vunnit SM-guld nyligen?
- Jag har egentligen aldrig sett det så någonsin. Jag ska berätta när jag gjorde det för första gången sedan, men i Göteborg gjorde jag det inte. Jag skulle komma till U-laget och visste att jag skulle få tid på mig. Jag har egentligen alltid på något konstigt sätt tänkt att om jag bara jobbar tillräckligt hårt så kommer framgången. Jag har aldrig varit jättestressad, jag tänkte inte på A-laget i Göteborg men det tog inte mer än en månad eller två innan jag fick göra min första träning med A-laget. Jag kan tycka det är konstigt, och jag vet att Pontus Kåmark fortfarande skrattar när han tänker tillbaka på min första träning med A-laget.
Varför var det konstigt?
- Jag var helt iskall och var totalblyg. Jag hade nog inte många rätt den första träningen, men Roger och de andra såg väl något som gjorde att jag fick fler möjligheter. Några veckor senare var jag uppe och spelade med A-laget.
Därefter gick det snabbt för Blomqvist som tog en plats i A-laget, landslaget. Vad det var som gjorde att det rullade på så naturligt för mittfältaren har han svårt att förstå än i dag.
- Ja, det gick fruktansvärt fort och eftersom jag nu har jobbat lite som tränare har jag funderat på vad de såg. Jag kommer ju inte ihåg mycket, jag minns bara att jag körde på och inte tvekade mycket, det var alltid 110 procent. Men det är kul att höra vad Tommy Svensson, Tord Grip och Roger Gustafsson såg i mig som gjorde att jag fick chansen. För det är som du säger, det gick otroligt snabbt. När jag kom in i landslaget hade jag gjort 14 allsvenska matcher när det började bli dags att ta ut VM-truppen till USA. Hur tänker man då som landslagstränare? Det skulle vara intressant att höra, säger Jesper Blomqvist.
Vilken roll tror du det hade att du spelade seniorfotboll som tonåring och att du inte gick direkt från Tavelsjö till Göteborg eller Malmö och började spela i deras ungdomslag?
- För mig tror jag att det var otroligt viktigt. Det gjorde att jag tog steget upp till A-laget betydligt snabbare. Det här är en ganska känslig och svår fråga. Jag tror att det är väldigt individuellt, men jag har min åsikt kvar, jag tycker att det är bättre att spela i ett seniorlag i tidig ålder, för man får på något sätt en tuffare utbildning och får lära sig mer av spelarna runtom på planen. Spelar du i ett juniorlag får du en fantastisk utbildning, jättebra träning och väldigt duktiga medspelare, men du får inte spela och träna med spelare som har 15 års erfarenhet mer än du och kan lära dig saker som en juniorspelare aldrig kan lära dig om hur man markerar, hur man ger ett tjuvnyp eller att man måste vara mycket mer fysiskt stark. Det är klart att du möter mycket tuffare och tyngre spelare när du spelar i ett seniorlag, och får lära dig att anpassa din spelstil mer än om du bara möter juniorer. Så jag tror att det är så. Sedan gör alla juniorsatsningar ett otroligt jobb, men skulle jag råda någon skulle jag råda den att spela tuffa matcher i tidig ålder.