Darijan Bojanic gjorde en mycket stark säsong i Hammarby 2019 och var delaktig i lagets framfart under hösten. Mittfältaren har hittat rätt i Bajen och fortsatt på den form han visade upp i HIF säsongen innan.
Men fotbollslivet har inte alltid varit lika okomplicerat som nu för Bojanic. När han kom upp i Öster som 16-åring hade han en livsstil som han till slut insåg var ohållbar. Roar Hansen var tränare i Smålandsklubben då, och det är en tränare som haft betydelse för Bojanic.
- Väldigt stor. Han tog upp oss tidigt, det var inte så lätt för mig att peta Denis Velic, som spelade tia då, för då var jag också en tia. Man gjorde också en massa skit som man tog lärdom av. Roar och Kalle Björklund förstod att jag var ung och inte i mitt bästa skick, säger 24-åringen i podcasten Lundh.
Kunde de se lite mellan fingrarna?
- Nej, när jag gjorde fel fick jag höra det, men det var inte värre än så. Man fick skit så klart, men det känns som att de hade en förståelse för vem jag är, vart jag kommer ifrån och hur jag var som person och allt vad det innebär.
Det är en röd tråd, att du gjorde lite skit. Man läser om hur du missade frukosten efter någon cupmatch och i Växjö Sveriges Radio var vinkeln ”Han håller på att strula bort sin karriär genom att göra en massa skit – nu har Darijan Bojanic skärpt till sig, han har tagit studenten och satsar helt på fotbollskarriären”. Redan då visste du om det, men vi vet att det har varit mer grejer. Vad var så svårt?
- Jag vet inte. Jag gick i skolan i Växjö, jag hade en lön som de andra inte hade. Det var hemmafester och sådant. Jag spenderade pengar på skit, jag köpte kläder och åt onyttigt.
Vad det mycket fester?
- Inte så mycket. Eller kanske, jag vet inte. Man trodde allt var klart, att allt skulle gå uppåt. Att jag skulle tjäna mer och mer och vara miljonär inom fyra år. Det var den tanken man hade, det var det som strulade lite i mitt huvud.
Var det någon som sade till dig, förutom Roar och Kalle Björklund? Eller fattade inte folk?
- Jag vet inte om de fattade, det kanske de gjorde. Men det kändes som att det mer var att jag själv skulle lära mig att jag inte gjorde rätt saker. Det skulle inte gå bra om det fortsatte. Det kändes som att jag förstod själv samtidigt som nära och kära sade att det inte höll.