Inför säsongen 2007 värvade Hammarby amerikanske college-spelaren Charlie Davies. Efter en trög start lossnade det för den snabbe anfallaren som gjorde 14 mål på 27 matcher 2008 och även nådde landslaget.
Efter succé i för-VM i Sydafrika sommaren 2009 så såldes Davies till franska Sochaux. I oktober samma år hade USA blivit VM-klart med en seger mot Honduras och nu väntade ett nytt VM-kval mot Costa Rica i Washington.
- Det var under en tid där jag utvecklades snabbt och när jag kom till Ligue 1 i Frankrike och presterade som jag gjorde så kände jag att jag var redo för Premier League och att få spela i Champions Leauge. Men saker och ting händer så snabbt att du inte har tid att ta in och tänka igenom det. Jag lämnade Hammarby och satt på en raket som var på väg uppåt, säger Charlie Davies i podcasten Lundh.
Anfallaren kände av ljumsken och skulle därför inte spela alls mot Costa Rica och bestämde sig för att gå ut trots att han var med landslaget. Det slutade med att han var på en fest.
- Ja, vi hade utegångsförbud efter midnatt men klockan var nog runt 22.40 när jag drog från min rumskamrat. Jag gick ut och träffade min vän och runt klockan två på natten, jag varken drack eller festade, sa jag att jag skulle gå tillbaka. Min vän frågade om jag var säker och jag sa: ”ja”. Då sprang jag på två tjejer som jag hade träffat senast jag var i Washington D.C., som också skulle hem och de sa att de kunde lämna av mig. Då tänkte jag bara att det var skönt att få skjuts hem och slippa att hoppa in i en taxi.
- Jag hoppar in i baksätet av bilen och sitter bakom passagerarsätet. Vi åker fram till ett rödljus och hon stannar ganska kraftigt. Då tog jag på mig mitt säkerhetsbälte och sms:ade min kompis ”jag dog nästan ha-ha”. Då svarade min vän ”du klarar dig men hör av dig när du kommer hem”. Det är det sista minnet jag har av den kvällen.
- Jag vaknar upp och vet inte om det är en, två eller tre dagar senare. Först när jag vaknade upp så trodde jag att jag hade blivit kidnappad i Honduras och att de stal mina organ. För jag hade jag hade 36 häftklamrar i min mage som jag börjar ta ut. För jag tänkte att jag var ett geni och kunde förmodligen lista ut vad de hade tagit från mig. Jag kom till den fjärde häftklammern sen slutade jag eftersom jag började blöda väldigt mycket. Men jag tänkte att jag var snabb så ingen kan fånga mig. Jag hoppar upp och lutar mig fram. Då springer sjuksköterskan fram till mig och säger att jag ska lägga mig ner. Jag svarar: ”nej, du ska berätta vad jag göra här!”. Då svarade hon att jag hade varit inblandad i en allvarlig bilolycka. Då svarade jag: ”vem som helst kan säga så, vart är jag?”. Hon svarade på nytt ”Mr. Davies, du var inblandad i en väldigt allvarlig bilolycka i Washington D.C, och vi vet inte om du någonsin kommer kunna springa igen. Då tänkte jag för mig själv: "Okej, jag är inte i Honduras och jag tror att hon kan ha rätt". Sen fick jag mer medicin och var borta i drygt en vecka till. Totalt var jag i konstgjord koma i runt två veckor.
Charlie Davies missade VM trots ett intensivt rehabjobb och även om han kommer tillbaka som fotbollsspelare är han sig aldrig lik.
- Jag tror att jag saknade det lilla extra. Det lilla extra för mig hade alltid varit min snabbhet. Min snabbhet var världsklass och om du tappar det så kan du fortfarande bli bra och jag lärde mig att bli smartare ute på planen. Men om du vill vara någon som förändrar matcher så måste du ha det lilla extra. Jag förtjänade troligtvis inte att komma med i landslaget. Men med tävlingsmänniskan i mig så försökte jag alltid att bli mitt gamla jag, i alla fall så länge jag fortfarande spelade professionell fotboll.
En av kvinnorna i bilen dog och den andra hamnade i fängelse i två år. Hur var den processen efteråt? Även om du inte var skyldig på något sätt men du var fortfarande inblandad i bilolyckan.
- Jag skulle inte säga att jag var oskyldig. Jag kände mig otroligt skyldig. Jag tror att jag kände mest skuld av alla för jag hade denna otroliga möjlighet, mitt livs mål och dröm i mina händer, att få spela i ett VM, det finns inget bättre. Och inte bara delta i ett VM, du kan potentiellt sätt ta ditt hemland till en final. Det var så jag tänkte. För vi gick till final i Confederations cup, vi slog Spanien som sedan gick och vann VM det året. Jag tänkte och jag tror att vi alla tänkte att vi har något speciellt på gång. Och om vi kan fortsätta att utvecklas och ta vara på det så är det inget som stoppar oss från att gå till en semifinal i VM. Om du kommer till en semifinal så kan allting hände. Det blev nästan så också. Men de förlorade mot Ghana som i sin tur förlorade mot Uruguay, det var förmodligen den bästa chansen man kan få för att ta sig till en semifinal.
Davies fortsätter:
- Men jag kände den största skulden man någonsin kan känna för jag satte mig i den situationen. Jag vaknar upp och inser att mitt liv har skonats, även om min kropp är manglad, så har jag fått en andra chans i livet. Men du tvingas direkt att ändra sättet du tänker. Jag brukade tänka att fotboll var är allt, fotboll är livet. Men jag insåg snabbt att det inte är sanningen och att sport rent generellt inte är sanningen, det finns så mycket mer i livet än det. Jag vill leva livet för att dels gottgöra misstagen jag gjorde, jag kände inte bara att jag svek min familj, mina föräldrar, min bror och min flickvän som nu är min fru. Men även mina lagkamrater, tränare och alla som trodde på mig. Och om du ser tillbaka är jag troligtvis anledningen till varför vi inte gick så långt som vi kunde ha gjort. Laget försökte förändra hur de spelade eller sätta in någon för att kompensera för mig och det lyckades inte. Jag hade många sömnlösa nätter för att jag har lagt all skuld på mig själv. Det som gjorde att jag lyckades ta mig framåt var att jag tänkte att detta hände av en anledning för att förändra sättet jag ser på saker och hjälpa människor. För om jag kan ta mig ur det finns det ingen begränsning på hur många människor jag kan hjälpa som kanske går igenom något liknande. Att vara på toppen av deras liv till att nå botten.
Hur lyckades du ta dig igenom detta?
- Jag tog det bokstavligt talat dag för dag. För att jag skulle ta mig igenom det så måste jag förändras både fysiskt och emotionellt. Bara uppskatta livet och inte ta någonting för givet. Jag vaknade upp med ett leende varje dag. Om jag lyckades göra bara lite mer den dagen så hade jag vunnit. När jag tog mig igenom processen med att återuppbygga min kropp så byggde jag samtidigt upp mitt tankesätt. Hur kan jag hjälpa människor? Hur kan jag inspirera dem? Om jag träffar någon för första gången, har de då en positiv interaktion med mig och går där ifrån med ett leende? Jag insåg att om jag fortfarande finns trots att jag växte upp väldigt fattigt, med en mamma som hade en allvarlig bipolär sjukdom, en pappa med ett knarkmissbruk, till att vara inblandad i denna bilolycka och även överleva cancer.
Davies fortsätter:
- Om jag har gått igenom detta och fortfarande vaknar upp lycklig varje dag med en positiv syn på livet. Vem kan då inte klara det? Jag tror att det har fått mig att börja fokusera på de positiva sakerna man har i livet istället för att tänka på det man inte har. Klaga inte, hur kan du klaga? Jag tror även att jag tog med mig det till lagen jag spelade i efteråt, liksom: ”oj titta på honom, hans ena ben är nästan fyra centimeter kortare än det andra, så han måste lära sig att halta för att det ska se normalt ut, och han klagar inte”. Hur kan jag då klaga om han inte gör det? Jag tror det är det som gör att jag tar mig igenom varje dag, för jag ständigt tacksam. För jag vet hur snabbt saker och ting kan förändras.
Vad var reaktionen från dina lagkamrater och din tränare? För det jag menade tidigare var att tekniskt sett så var du inte skyldig eftersom du inte körde bilen. Men du lämnade fortfarande hotellet när du inte skulle.
- Jag fick uppenbarligen betala för det. Det finns alltid tillfällen där spelare kan bryta regler, gå emot utegångsförbudet eller inte hålla vad de har lovat och ingenting händer dem. Förutom att folk kan bli arga. På grund av att jag nästan dog och att hela mitt liv förändrades så kände de väl att jag hade fått betala för det och att de förlät mig. Och förlåtelse är allt du kan be om. Jag tror att de hoppades att jag i alla fall kunde leva ett normalt liv. För just då tror jag inte det var en enda person som trodde att jag skulle kunna spela igen, inklusive läkarna och min familj.
Var du en del av rättegången mot tjejen som körde bilen? Och hade du någon kontakt med familjen som förlorade sin dotter?
- Jag hade inte kontakt med någon och jag var inte en del av någon rättegång. För min del var det bara att vara tacksam över att jag var vid liv, fokusera på mig själv och hur jag kan gottgöra mina lagkamrater, min familj och mitt land. Du måste gå vidare och kan inte tänka på det förflutna. Du kan lära från det, växa och bli en bättre person och det har jag lyckats göra.
Du stämde stället du var på och även ett företag som var inblandad i händelsen, vad hände med den stämningen?
- Det gjordes en uppgörelse.