Att vara kvinnlig sportjournalist kan vara ett utsatt yrke.
I veckans avsnitt av podcasten Lundh berättar Frida Fagerlund om sin resa, fördelarna med att vara kvinna i branchen, men framför allt om utmaningarna hon har stött på.
Hur ser det ut i England bland sportjournalister, hur många kvinnor är det på läktaren?
- Det är skralt.
Är det så?
- Ja. Inte på tv-sidan. Men ska man kvotera in en kvinna kanske det är lika bra att ta en som syns i bild.
Du menar att man inte går efter någon slags kompetens?
- Nej, absolut inte, det är inte så jag menar. Men det ser bättre ut för en tv-kanal att fylla en position med någon som faktiskt syns väldigt mycket i bild. Sedan finns det väldigt mycket kompetenta kvinnor i England, så det är verkligen inte så jag menar. Men absolut, det finns knappt några kvinnliga skribenter. Jag kan nog nämna dem på en hand, de som brukar sitta där.
Ni som följer England i Doha, hur många kvinnor är bland de skrivande där? Är det någon?
- Det kan vara två… Man vill inte säga fel heller.
Men det är inte jättemånga. Hur är det?
- Det är väldigt speciellt. Men det som är bra är att man sticker ut. Jag har stuckit ut sedan första dagen jag klev in i ett pressrum. Jag är kvinna, men jag är också svensk. Det är en extra edge, eller att folk blir lite extra intresserade. För min del har det inte varit några problem på det sättet. Men självfallet kommer man inte ifrån att man har behövt jobba hårdare eftersom att man är tjej. Biten med att sticka ut är bra, men samtidigt innebär det att man blir synad på ett helt annat sätt än ens manliga kollegor blir. Säger jag något fel får jag höra det, men säger någon av mina manliga kollegor något fel kanske de kan skratta bort det på ett annat sätt. Jag har inte lika många liv på så vis. Det är klart att det är tufft.
Du har jobbat i Sverige också, vilken skillnad är det mellan Sverige och England? Om det är någon?
- Jag tycker inte att det är så stor skillnad, faktiskt. Jag har inte riktigt hamnat i situationer där jag känt att det har blivit sexistiskt eller att någon slänger ut sig en sexistisk kommentar. Det var väl någon allsvensk tränare där man undrade ”varför säger du så?” Det var inför en presskonferens, jag tänker inte säga vem det var, för det spelar ingen roll, jag tror inte att han minns det heller. Jag har upplevt det mer i Sverige än i England i sådana fall. De är ganska rädda för att säga fel saker i England. De vet att en liten felsägning kan bli en väldigt stor rubrik, så när man pratar med spelare och tränare har det inte så mycket med att jag är kvinna att göra, anledningen till att de ser ner på mig där är för att jag är en liten aktör i sammanhanget, att jag kommer från en svensk rättighetsinnehavare och inte har så mycket makt. Det handlar mer om sådana saker än att jag skulle vara kvinna.
Vilka journalistiska förebilder har du haft?
- Det har varit många. Eftersom jag läste Sportbladet så var det Peter Wennman, givetvis. Otrolig skribent, jag önskar att jag hade kunnat skriva på det sätt han gör. Jag läste precis som alla andra från min generation Erik Nivas böcker om fotboll. Det gjorde att jag fick ett större intresse för samhällsperspektivet inom fotbollen. Men jag tror att den som format mig mest från ung ålder och fortfarande gör det är Simon Bank. Jag minns när jag jobbade för Trelleborgs FF och fick säsongskortet så var första matchen en säsong på Swedbank Stadion i Malmö, eftersom gräset på Vångavallen var för dåligt, det var vår hemmamatch. Jag satt i pressrummet, det var när arenan var ganska nybyggd och allt var flashigt, jag hade inte varit på så många stora arenor. Jag gick ut och satte mig på pressläktaren för första gången, då kom Simon Bank och satte sig vid bordet intill, för det var hans plats. Då tittade jag på honom, och jag tror att då var första gången jag kände att det var det jag ville göra, och att jag hoppades få chansen att jobba med honom en dag. Otroligt nog satt man där inte jättemånga år senare, jag tror att Friends Arena var första matchen vi gjorde ihop, en AIK-match. Jag tänkte att det var ganska sjukt, att det går att ta sig dit. Även om min väg dit har varit väldigt snårig och krokig, den har inte alls varit rak, jag har inte ens pluggat journalistprogrammet, men ändå kom jag dit. Det borde i sådana fall inspirera folk, att det faktiskt går om man vill.
Att ta plats både i Sportbladet och Viaplay kan göra att man får reaktioner. Hur är de vanliga reaktionerna när du skriver en krönika?
- Det är väldigt blandat. Men jag tycker att klimatet har blivit bättre, och det är säkert för att jag har blivit bättre och för att jag har bott i England nu och har rätt bra koll. Jag tror att människor runtomkring vet om vem man är lite mer. Ibland kan det vara hårt. Det är ofta att folk skriver rakt ut att man är dum i huvudet. Det är ofta personliga påhopp, det är väldigt sällan det man skriver. Sådant tyckte jag var jättejobbigt i början, nästan på en fysisk nivå. Jag vet att jag läste en intervju med Kodjo Akolor på Morgonpasset där han skulle sluta, och han sade något om att anledningen att han slutar är att alla kommentarer har blivit så psykiskt jobbiga, att det bara känns som ett nålstick, men många nålstick i slutändan om man får jättemånga kommenterar. Lite så känner jag också, att det tar på en. Vissa dagar är man sämre på att hantera det än andra. Men jag är bättre än någonsin i alla fall, på att läsa ett elakt mejl eller en elak kommentar och ändå känna att jag står bakom det jag skriver. Har jag fel har jag inga problem med att erkänna att jag har fel, det ingår i det här jobbet att man inte alltid kan ha rätt.
Som kvinnor är ni extra utsatta, det är i alla fall min bild. Hur ser du på det, att de går hårdare åt er?
- En av anledningarna till det är att alla manliga läsare kan lista ut att det är en kvinna och att hon inte lär ha en egen spelarbakgrund. En sådan sak drar automatiskt ner en i andras ögon, vilket jag kan förstå. Jag har inte spelat i ett Premier League-lag, jag har inte den erfarenheten som Jonas Olsson i Viasat-studion har, eller Fredrik Ljungberg för den delen. Men å andra sidan får de också kritik. Det visar att det inte hjälper att ha hur många Premier League-matcher som helst på cv:t, vi journalister och tycker inom fotboll kan bli kritiserade av hur många anledningar som helst. Jag försöker ändå att tänka att det bara är att köra på och vara trygg i det man gör. Hittar folk något att hacka på så får det vara så.