I somras tillhörde Hanna Glas det svenska landslag som tog VM-brons i Frankrike. När Guardian strax före jul presenterade listan över världens 100 bästa spelare fanns hon med (plats 91) som en av nio svenskor. Och med ett utgående kontrakt med Paris SG så valde hon Bayern München som gav svenskan ett treårskontrakt värt över en miljon kronor om året.
- Det är klart att den spelar in. Men jag spelar fotboll för att det är kul och för att jag vill utvecklas. För mig var det framför allt det sportsliga som Bayern kunde erbjuda som var det viktigaste, säger Hanna Glas i podcasten Lundh.
- Det är fantastiskt kul. Det är en dröm man har haft sedan man började spela fotboll, att kunna göra det man älskar och kunna få betalt för det. Du kan inte få det bättre, jag är oerhört tacksam för det. Jag försöker njuta så mycket jag kan av nuet.
Du har haft en fantastisk utveckling på senare år och var på The Guardians lista som nummer 91 bland de 100 bästa. Vad betyder en sådan bekräftelse?
- Jättekul, det är jättehäftigt att inte bara få det från Sverige utan hela världen. Det hörde av sig folk från överallt i världen och tyckte att det var häftigt. Det blev som ett ännu större erkännande av hur bra man är som spelare. Det är oerhört häftigt, det var något som gav mersmak.
Det var rätt osannolikt med tanke på dina tre korsbandsskador, en gång som 17-åring, en som 19-åring och en 2015 i andra knät. Hur har du pallat komma tillbaka?
- Ibland funderar jag på samma sak. Jag har alltid varit väldigt envis, det har jag fått av mamma. Det är en faktor i det hela. Jag har haft en sådan glädje av fotbollen och tyckt att det är så kul, det är det som gjort att jag tagit mig tillbaka alla tre gånger. Sedan är det klart att det är en berg-och-dalbana, det är tufft. Men jag sitter här i dag och är så stolt över mig själv och tacksam över att jag tog mig igenom alla tre skadorna.
När du går ut och spelar i dag, hur rädd är du för en liknande skada?
- Jag tänker inte alls på det så fort jag är på planen. Sedan är det kanske innan och efter, är jag sliten lyssnar jag på kroppen. Jag vilar hellre en dag extra för att känna mig piggare till nästa dag. Jag är väldigt noga med sömn och återhämtning för att kunna ge mig själv de bästa kroppsliga förutsättningarna, men på planen tänker jag inte alls på det.
När du var ung var det kanske lite lättare att studsa tillbaka, men 2015 var du på gång med landslag och sådant, och så hände den skadan. Hur nära var du att kasta in handduken?
- Tredje gången var absolut värst av alla tre. Jag hade precis fått min första kallelse till A-landslaget och veckan efter drog jag korsbandet. ”Igen – helvete”, kände jag. Det tog några veckor innan jag kunde smälta allt, ladda om och se framåt igen. Samtidigt som det var jättetufft, just kallelsen till A-landslaget var något jag hade jobbat för och strävat mot så länge, gjorde att jag visste att jag kunde bli så bra och ännu bättre. Jag kände att jag hade det i mig, jag hade inte fått visa alla hur bra jag kunde bli. Den drivkraften var oerhört viktigt och betydelsefull och gav mig mycket motivation till att komma tillbaka den sista gången.