Darijan Bojanic imponerade under 2018 i superettan och lämnade inför förra säsongen Helsingborgs IF för spel med Hammarby i allsvenskan. Det resulterade i mittfältarens bästa år i karriären, då han i år klev fram som en av Stockholmslagets bästa spelare och var med och bidrog till att Bajen blev trea i allsvenskan.
Nu berättar Bojanic om att det var ett svårt val att lämna HIF för Bajen.
- Jag förklarade för dem att jag tycker att det är skitsvårt, för jag hade ändå hittat mig själv i Helsingborg och tagit upp laget till allsvenskan. Jag var nästan lilla stjärnan där, nummer tio och så. Det var skitjobbigt. Men jag tycker ändå att de tog det på ett bra sätt, både Billborn och "Jeppe" (Jansson, sportchef i Bajen), säger han i podcasten "Lundh" och fortsätter:
- De förstod att det var ett tufft val för mig att kasta Helsingborg och gå till Hammarby. De sade att det var upp till mig, det enda de kunde hoppas på var att jag skulle välja dem. Helsingborg var lite mer negativa till det. De visste om att jag träffade Hammarby. De pratade skit om Hammarby. Det vägde in lite, att man undrade vad det var för människor som snackade skit. De kändes som bättre människor. Det är en större klubb också.
Hur mycket betyder det att Jesper Jansson en gång i tiden värvade dig till Helsingborg?
- Det betyder mycket, det ska jag inte sticka under stolen med. Han är oerhört viktig för mig. Han var och besökte mig i Östersund också när jag var där. Det känns som att han alltid har haft koll på mig och följt mig. Vi har alltid haft bra kontakt mellan varandra. Det spelade stor roll, absolut.
Jag gissar att du fick en högre lön i Hammarby och att det också var en faktor?
- Ja, jag fick högre lön. Men det var inte därför jag skrev på. Det kändes som att det fanns mer möjligheter, det är en större stat och klubb och bättre publik. Det är för fan 30 000 nästan varje match. Det känns som att möjligheterna öppnas ännu mer när man gör det bra i en sådan klubb.
Hur var känslan när du kom in på Tele2 för första matchen på allvar och det var 30 000 på läktaren?
- Det var Kalmar hemma. Det var en sjuk känsla. Det var första gången jag kände mig lite pirrig. Sedan kände jag mig lugn och avslappnad. Jag är ganska bra på att stänga ute allt som är utanför. I den matchen var jag på bänken och fick hoppa in. När man sitter på bänken ser man mer vad som händer runtomkring, man hör mer. Men när man väl är på planen blir det bara svart runtomkring.
Lyssna på hela avsnittet i spelaren ovan.