Det var i en intervju med Aftonbladet i höstas som Pontus Jansson uttalade sig efter de våldsamma kravallerna under Stockholmsderbyt mellan AIK och Hammarby. Dels drabbade supportrar samman på läktaren efter matchen varpå slagsmål och kastad pyroteknik följde. Dessutom frihetsberövades 97 personer i Årsta efter en ny uppgöfrelse senare på kvällen.
- 18-årige supportern hade sagt att det är häftigt och att det tillhör. Pontus, 31, tvåbarnspappan, tycker att det där ska skötas utanför arenorna, sa Jansson till tidningen och fortsatte:
- Eftersom jag själv har vänner och jag själv rör mig i dom kretsarna så vet jag att uppstyrda slagsmål finns och jag har inga problem med det.
I podcasten "Lundh" kommer man in på temat på nytt.
Jag var nog inte den enda som reagerade när du var ute och pratade, du argumenterade inte för att man ska kunna använda våld, men du sade att det kunde ingå i fotbollen efter bråken som var i augusti eller september förra året i en intervju med Aftonbladet. Du hade inga problem med uppstyrda slagsmål. Hur ser du på det i dag?
- Det blir också svårt när man säger saker och ting i textformat. En mening kan betyda en annan sak när någon skriver det mot hur jag menade när jag sade det. Eftersom jag själv har varit i den världen och är uppvuxen på en läktare vet jag att de här sakerna finns. Jag förklarade det som att det finns större samhällsproblem än att folk går ut i skogen och slåss fem mot fem eller tio mot tio eller vad det nu är. Hela samtalet började med bangers och bengaler, bangers är ett utmärkt exempel på något som ingen vill ha, inte de mest aktiva supportrarna, men det finns. Det är ett mycket större problem än att folk åker ut och slåss i skogen. Det är inte bra det heller, men jag vet att det finns, och det finns större samhällsproblem än just de bitarna. Jag vet att folk tror att jag då förespråkar våld, men så funkar det inte.
Jag säger inte det, men du säger på något sätt att vi inte kan hela kakan utan de russinen.
- Var det i höstas jag sade det?
Ja.
- Då gick det sämst för min förening, jag tyckte att allt var jobbigt. Jag har alltid varit rädd för att det vi har på våra läktare i dag ska försvinna. Hela min passion till fotboll har skapats på en läktare i Sverige. Det är mer den rädslan, för att det ska försvinna. Ska man ha en häxjakt för att få bort de mest aktiva supportrarna så har jag rädslan för att det kanske försvinner. Då kanske läktarna blir så tomma som för 30 år sedan när Malmö mötte AIK på Stadion och det var 2000 på plats. Det vill ingen ha igen. Det var mer den rädslan där och då – tänk om det som vi har på våra läktare i dag försvinner.
Går det att ha passion utan att man har våldet?
- Exakt, det är där jag står och velar. Jag vill kunna säga ”ja, det kan man”. Men jag har inte svaret på det. Jag tror att allt jag sade där och då grundades i min rädsla, jag tänkte om jag en dag är 40 eller 50 år gammal och ska gå och kolla på Malmö, så är det bara 5000 på läktaren. Det skulle hela mitt liv raseras. Det var den rädslan jag kände, ”tänk om våra läktare försvinner”.
Jag vet att du har varit en del av läktarscenen, men har du varit en del av just den scenen?
- Nej, jag har faktiskt aldrig slagits i mitt liv. Men jag har vuxit upp på en läktare och har kontakter inom de flesta aktiva grupperingar. Jag vet vad det är som händer. Men bara för att jag pratar om de här bitarna förespråkar jag inte våld. Jag vet att det finns.