I dag är Pär Hansson expert för Discovery och täcker både allsvenskan och superettan, och trivs med sin nya roll nära fobollen. Frågan är om den nu 34-årige målvakten inte spelat än om det inte var för mötet med Frej i september 2018.
Då Hansson gick ut för att ta ett inlägg och efter en kollision med andra spelare så föll han illa med huvudet först.
- Det var väldigt jobbigt. Jag kommer fortfarande ihåg känslan när det sade ”knak”. Jag minns att jag låg på marken och kände på armar och ben, ”kan jag röra allt?” Sedan kan man diskutera varför jag spelade vidare. Det var lite som (Jacob) Bergström i Mjällby sa, man är ju lite hjärndöd när man är där ute, och så var det ju, säger Pär Hansson i podcasten Lundh.
Helsingborgs förre målvakt Pär Hansson vann flera titlar i klubben, nådde landslaget och hade en sejour i Feyenoord och var onekligen framgångsrik. Nu tog karriären slut när han kom fel efter ett inlägg.
- Ser man det i efterhand ser man att jag först väljer att inte gå på det inlägget, jag bestämmer mig lite för sent för att gå på det. Då går jag med full kraft. Pratar man om beslut man ångrar i livet kan man prata om den situationen, den kanske bara skulle ha runnit vidare. Men vi vann matchen med 1-0, jag fick hålla nollan i min sista match, det är inte alla som får göra det, om man ska säga något positivt.
Hade du någon rädsla när du var målvakt?
- Nej, egentligen inte. Det hade jag inte innan den här skadan. Men det är klart, jag har sagt många gånger att jag funderade när jag var på väg tillbaka. Nu sade kroppen stopp innan det kom så långt, men jag funderade mycket på hur det skulle vara när jag kommit tillbaka och skulle ut i matcher igen, hur jag skulle reagera i sådana situationer. Kommer jag dra in benet eller armen lite? Men innan den här skadan: aldrig. Jag hann aldrig testa heller. Så svaret är: nej, jag var aldrig rädd.
Du höll på för att försöka komma tillbaka i nästan ett år. Vad gjorde man för att försöka komma tillbaka?
- Jag förstod inte först när det hände hur allvarligt det var. Det var på natten efter matchen som jag fick domningar i armarna.
Var du då rädd för att du skulle bli förlamad?
- Jag tänkte då att det kanske var för att jag sov på armarna eller något. Dagen efter åkte jag till träningen, de frågade hur det var, jag tyckte ”sådär”. Jag gick in i gymmet och körde lite rehab, men rätt snabbt bröt jag och åkte hem, för jag mådde inte bra. Redan då skulle jag ha åkt till sjukhuset, men jag åkte och hämtade barnen på förskolan. När jag kom in där märkte jag att det kändes som att golvet lutade. Jag frågade till och med om golvet lutade. Min mamma jobbar på förskolan, och hon sa direkt att hon skulle ringa så att jag skulle bli hämtad. Hon ringde min pappa, han hämtade mig och vi åkte in till sjukhuset i Helsingborg.
- Där kom en jobbig situation. De röntgade mig, ganska snabbt efter kom de och hämtade mig och sa att jag skulle sätta mig i rullstol med världens största nackkrage. Jag kunde inte röra mig. Då blev jag rädd. Då lade de mig på en brits och sade att läkaren skulle komma snart och att jag skulle stanna över natten. Det var av en ren reflex som jag sade att jag inte skulle sova över. Jag ville verkligen inte stanna. Då kom läkaren och berättade att de hade hittat skador i min nacke, jag tror att det var en fraktur de hade hittat. Då var jag rädd, inte för att jag skulle bli förlamad men det stack i armar och ben. Det var en rädsla, absolut.
Började du redan då fundera på om du skulle spela mer fotboll eller inte?
- Nej. Jag var helt inställd på att komma tillbaka. Sedan fick jag nackkrage under tre eller fyra månader. Jag körde rehab, om än lite lugnt. Jag hade nästan inga bekymmer. Jag hade lite problem med vissa nervryckningar, men inte speciellt mycket. Det gjorde ont i nacken och jag sov med den, den var jobbig i början, men jag tyckte ändå att det gick så pass bra och alla läkare sade att det läkte som det skulle. Men det var också läkare som sade att jag behövde vara redo för att de inte visste om det gick att komma tillbaka. Jan kan ärligt säga att när jag började i januari så kände jag ganska direkt att det var något som inte stämde. Så fort jag gick på lite för hårt fick jag ryckningar i benen. Det var framför allt högersidan, det har de aldrig riktigt kunnat förklara varför.
- Det var också extremt mycket huvudvärk. Huvudvärken hänger i än i dag ganska ofta. Det kom till ett läge där jag försökte för tredje gången efter träningslägret i april. Vi kom hem, och jag försökte en sista gång. Jag fick så mycket problem att jag var helt säker på att det inte kom från nacken längre. Jag trodde att jag var sjuk. Jag hade benryckningar, jag hade lår som spände i flera dygn där de fick hålla på och massera, för det knöt sig bara.
- Jag bestämde mig när vi åkte in till badhuset med barnen och jag inte kunde fånga dem längre. Då bestämde jag mig för att det inte var värt det längre. Varför skulle jag hålla på efter att ha hållit på ett helt liv när jag inte ens kunde leka med mina barn? Jag blir nästan lite blödig när jag pratar om det. Det var tufft.
De hoppade till dig och du kunde inte fånga dem?
- Jag orkade inte hålla emot. Jag sprang ut på planen och rehabtränade varje dag men kunde inte leka med mina barn längre. Jag har varit med om det mesta, jag var frisk och kunde röra mig. Jag kom till ett läge där jag tillsammans med läkarna sade att det var nog. Det var tufft.
Vad var känslan när du kom fram till det här beslutet tillsammans med läkarna?
- Jag kommer inte ihåg riktigt. Jag blir blödig igen. Det är sjukt, faktiskt. Jag åkte hem och pratade med familjen och sade att jag skulle lägga av. Det var tufft. Det är lite tufft än i dag att prata om det.
Det förstår jag. Fanns det något i det att du hade gjort allt du kunnat men att du inte kunde riskera mer, att det fanns någon befrielse i det även om det var jättetufft?
- Det var det, absolut. Som du säger, det var nästan precis så det var. Det var otroligt tungt första dygnen. Men när väl beslutet av taget så var det som att… Mina problem försvann inte, men det var otroligt skönt. Jag vill ju göra allt till 100 procent i min karriär. Jag försökte komma tillbaka så många gånger. Henke hade tagit över då, han sade till mig att ”Pär, det är bara fotboll. Du har hela livet framför dig.” När Henke, som har haft den karrirären, säger det, då kände jag att det var helt rätt. Så absolut, det var skönt när jag väl hade tagit beslutet.
Du tackades av i augusti 2019. Det var väldiga hyllningar. Hur var det?
- Om vi pratar om att SM-gulden var fantastiska - det här var helt otroligt. Det var en vinstmatch hemma i slutet av augusti, det gjorde det hela ännu bättre. Jag blev lite blödig när jag pratade om skadan nu och att jag fick sluta, det var inget emot hur det var då. Vi var hemma hos oss med hela familjen på kvällen, det var otroligt mäktigt. Jag är extremt tacksam över det jag fick vara med om på arenan, men också alla sms och blommor och allt vad det var. Då förstod man lite vad man hade varit med och ställt till med under alla de här åren.
Har du några men från nackskadan?
- Ja, det får jag vara ärlig och säga att jag har. Jag har fortfarande en del problem på högersidan. Man kan inte riktigt svara på varför det har kommit just där. Jag drog ju sönder ett stort ligament i nacken, det har påverkat en hel del nerver. Det är inte så farligt, det är min huvudvärk som är jobbig. Sköter jag mig hyfsat går det ganska bra.
Vad betyder det?
- Jag kan inte köra tung styrketräning, till exempel. Jag kan inte spela padel speciellt mycket. Jag började spela för ett år sedan, men jag kom fram till att det inte var värt det att ha huvudvärk dygnet runt. Det är framför allt rörelsen när jag går bakåt i hög hastighet. Så länge jag gör saker i normal takt funkar det ganska bra. Att vara ute och springa funkar bra. Men så fort jag gör förhastade grejer går det inte så bra. Då får jag problem, framför allt med huvudvärk. Det är klart att mina barn ibland vill hoppa studsmatta och jag känner att jag har en dålig dag får säga att jag kan stå och titta men kan inte hoppa, för då blir det värre. De är sex och åtta nu, de förstår att de får ha det så. Så visst finns det men.
Lyssna på hela avsnittet i spelaren ovan.