SVT:s reporter Johan Kücükaslan har befunnit sig i Qatar sedan VM 2022 startade. Nu återstår bara två semifinaler och en final.
När den här podden kommer ut är det bara fyra matcher kvar av VM, vi spelar in inför kvartsfinalerna. Du har varit i Doha och Qatar i snart tre veckor, vad är känslan?
- Att det har varit väldigt speciellt. Men också att det är kul att vara på plats här. Det kanske är fel ord att använda, men det har gett mig väldigt mycket, med tanke på alla skriverier som har varit inför, att få uppleva det här på plats och få göra min egen bedömning.
Hur resonerade du kring att åka hit? Vissa vill inte vara en del av detta.
- För mig var det självklart. Du säger själv oftast att vi är journalister och inte aktivister, det håller jag med om. Jag tvekade aldrig på att åka hit, jag tycker att det är mitt jobb att vara här.
Vilka svårigheter har det varit att rapportera från ett VM som är så politiskt laddat? Det har inte bara varit Qatar, det har varit allt från Iran och regimkritiker till olika kontroverser. Vad har varit svårt och vad har varit lätt?
- Det svåraste har varit att hitta balansen mellan det sportsliga och det politiska. Det var väldigt mycket politiskt de första veckorna. När man sedan står där i direktsändning får man verkligen väga sina ord. Man kan få spontana frågor från programledaren, där man verkligen får tänka sig för och inte säga något som kan misstolkas. Det är väldigt politiskt laddat när det kommer till Iran, kritiken mot Qatar, från arabvärlden… Så man måste hela tiden tänka extremt mycket på vad man säger så att det inte blir fel.
Hur mycket har hängt med dig just att det är mycket kritik, även om kritiken i Sverige kanske är hårdare än i andra länder, hur mycket hänger det med dig att ha den kritiska blicken, att kanske inte hylla en arena som man kanske hade gjort om det var i Frankrike eller Tyskland?
- Väldigt mycket. Men det har släppt också, märker jag. Ju fler veckor man är här, desto mer fungerar sporttvätten. Man blir en del av det här. Det går inte att komma ifrån. Första dagarna var jag livrädd över att publicera något på sociala medier, att lägga upp ett oskyldigt inlägg om att jag var på fotbolls-VM och att det skulle bli kul. Nu känner jag inte riktigt samma sak, för nu är man så inne i den här bubblan. Men det har hängt med hela tiden. Även om jag tycker att mycket fungerar bra här har jag alltid det kritiska tänkandet i huvudet. "Varför fungerar det bra? Varför är de här arenorna så fräscha? Varför är det så rent här?"
Hur mycket diskussioner har ni med redaktionen kring var ni ska lägga er? Det finns de som tycker att man ska fokusera helt på sporten till de som tycker att vi inte alls ska vara här. Hur mycket pratar ni och funderar du kring det här?
- Vi hade många möten innan avresan. Nu under mästerskapets gång har vi det lite löpande. Men vi har också haft en utrikeskorrespondent här, Samir Abu Eid, tillsammans med sin fotograf, som har tagit mer av de frågorna. Mitt uppdrag var rätt mycket att fokusera på det sportsliga. Sedan har jag kommit in när vi har haft lite diskussioner om sports washing om hur jag har upplevt det här på plats, när det kommer till att bevaka Iran och deras matcher – så det bollas hela tiden. Där känner jag att SVT är starka i den utrikesredaktionen de har och den nyhetsverksamheten de har. Det är väldigt lätt att få stöd och support hemifrån när det kommer till de frågorna tycker jag.
Ett argument för journalister som åker hit är att det är viktigt att vara på plats och ställa frågor, att man vill visa den andra sidan. Hur känner du att du har hanterat den frågan, att få med den andra sidan?
- Jag tycker att det är jätteviktigt, för allt är inte svart eller vitt, även om debatten där hemma oftast låter så. Jag tycker att man får rätt många perspektiv när man är på plats här kring hur arabvärlden fungerar, hur de ser på vårt synsätt, hur det fungerar från andra kontinenter med supportrar från Sydamerika och Afrika och lite Nordamerika också, vad de tycker och tänker. Vi har hela tiden det europeiska perspektivet, men jag tycker att det skiljer sig väldigt mycket åt beroende på vilka man pratar med och var de kommer ifrån. Jag tycker att det har varit nyttigt att vara här och ta del av alla olika kulturer som möts här. Det är väldigt fascinerande med ett VM, jag har aldrig varit på ett tidigare. Det har verkligen slagit mig.
Vad har överraskat dig?
- Att det ändå har fungerat så bra som det har gjort från arrangörens sida. Du sade innan mästerskapet drog igång att du var orolig över hur de skulle få ihop det här. Men ska jag vara ärlig så har allt flutit på väldigt bra. Jag har så svårt att se att det är så många supportrar på ett och samma ställe, för det märks inte av, tycker jag. Det är knappt några köer. Inte mer än i en vanlig storstad. Åker man ner på stan här är det mycket folk, men det är inte överbefolkat. Så jag tycker ändå att de arrangörsmässigt har gjort det väldigt bra när det kommer till transporter, hur det är för oss i media att jobba, att det inte har varit ett större kaos.
Det har varit en diskussion om det är inhyrda supportrar eller ej. Vid avspark brukar inte arenorna vara fullsatta, sedan fylls de på. Hur känner du kring att rapportera kring det, för det är inte svart eller vitt där heller?
- Så är det verkligen. När det kommer till frågan om inhyrda supportrar blir det snudd på rasism, som att folk från arabvärlden inte kan hålla på Argentina eller Brasilien, eller att folk från Indien kan göra det. Det tyder snarare på okunskap, för när man pratar med de här människorna så är det klart att folk här älskar Lionel Messi, de älskar Cristiano Ronaldo, fotbollen är väldigt stor i arabvärlden, även om de själva inte har haft framgångsrika landslag. Samma sak gäller i Indien, det känns genuint. Sedan stämmer det säkert också att arrangören i början av mästerskapet ville få upp hajpen kring VM och då gav gästarbetare tröjor för att de skulle synas där nere. Men det är en mix. Jag har varit nere i stan vid vattnet och gick på en Brasilien-match på storbildsskärm. Det är mycket gästarbetare där, men det är inte fejkade supportrar, de brinner verkligen för de här lagen. Det är väldigt lätt att sitta i Sverige och se klipp och skratta åt det knasiga i en indier med Brasilien-tröja, men det är en genuin kärlek från deras sida.