Gustaf Lagerbielke tog den långa vägen – via division 1 – till toppen, där det stora genombrottet kom i Elfsborg under vårsäsongen, men det kunde ha sett annorlunda ut.
2019 lämnade Lagerbielke nämligen AIK:s akademi efter en försäsong med seniortruppen. Ett beslut som gav bästa möjliga utfall.
- Jag skulle säga att det var ömsesidigt. Jag tillhörde U19-laget och kom när jag var 16-17, tillhörde U19 och var med A-laget under en försäsong, men jag kände att jag inte riktigt var nära speltid med A-laget, vilket var förståeligt eftersom jag var där 2018 när de tog guld. Där var det mycket fokus på att vara redo för match och det var fokus på prestation, snarare än utveckling och i det skedet av min karriär ville jag främst fokusera på utvecklingsdelen och att passa på att träna medan jag var ung, säger Lagerbielke i podcasten Lundh och fortsätter:
- Då bestämde jag mig för att gå till Sollentuna, där det var lite mer fritt. Det var träningar, men det var inte en lika stor apparat runtomkring. Det gjorde att jag kunde träna styrka två timmar på morgonen, träna med Sollentuna på eftermiddagen och sen åka och köra teknik två timmar efter träningen, så det blev under ett och ett halvt år i Sollentuna där jag tränare fyra eller fem timmar om dagen och det lagt grunden till var jag är i dag. Jag tror att det är olika för alla, men för mig var det bra att ha frihet och kunna styra mycket av träningen själv.
Hur tror du att AIK ser på det i dag, när du spelar i landslaget och en dyr transfer till Celtic?
- Det är svårt att säga, det är omöjligt för dem att veta vilka som ska bli bra och de vann SM-guld året efter också. Det är det föreningar i Sverige finns till för, att vinna allsvenskan, så jag tror att de är glada också.
Kan det finnas en svårighet att ta kliv ner, prestigen att lämna AIK när man faktiskt tränar lite med A-laget och ta klivet till division 1 norra och spela fotboll där i stället. Hur tänkte du kring det? Fanns det någon prestige i att du fick ta två kliv ner?
- Lite kanske, men eftersom jag aldrig var en del av A-laget… jag tror att det hade varit annorlunda om jag hade fått göra allsvenska minuter och sen gå ner. Nu var det ändå ett ganska naturligt steg och det är tufft att ta sig från juniorfotboll till seniorfotboll. Det var ungefär ett och ett halvt år i Sollentuna där jag inte fick spela så mycket heller, då var det bara att jobba på och sen fick jag spela en säsong och sen gick jag till Västerås och fick spela i ett halvår innan jag gick till Elfsborg. Det går väldigt snabbt.
Hur håller du ändå modet uppe? Många hade kanske, som du säger, gått ut och festat eller att man släpper på någonting för att man kör fast.
- Innan var jag snarare åt andra hållet, att fotbollen var allt, och när jag inte fick spela så var det jordens undergång, eller när jag gjorde ett felpass så blev jag så arg på mig själv att det påverkade resten av min prestation. Jag tror att en grundinställning som man måste ha som fotbollsspelare är att du måste vara lycklig oavsett om du får starta eller inte och ditt välmående kan inte hänga på vad en tränare tycker om dig. Det finns så många andra viktiga parametrar och att man är trygg i sig själv, glad och att man har kul hela tiden – det gäller att komma in i laget och få kompisar i laget och att man tycker att det är kul att komma till träningen. Där har jag haft en väldig tur i alla lag som jag har varit i, Elfsborg, Degerfors och även nu i Celtic, att hitta kompisar i laget så att man ser fram emot att komma till träningen, även om man inte är med i laget som startar så är det kul att hänga med sina kompisar.
Du nämnde att du var mittfältare i stadslaget. När tar du klivet ner och blir mittback?
- Det var ungefär när jag var 15-16 och fram till jag var 14 spelade jag egentligen där det fanns plats, jag spelade ytter, forward, mittfältare och högerback, men sen när jag blev 16 då skulle jag säga att jag blev mittback på heltid.
Känner du att du har de egenskaper som passar bäst just där?
- Ja, det tycker jag. Med min storlek så blir det naturligt att spela mittback, sen tror jag att jag har egenskaper som hade passat på ett defensivt mittfält också, men med lite träning. Men jag är väldigt glad över att spela mittback och jag tycker att det är väldigt kul att få vara med och styra spelet och se allt bakifrån.
Du är i Sollentuna och spelar ganska mycket under ett och ett halvt år och sen tar Västerås dig, det är väl Kalle Karlsson som är involverad och ett av hans fynd från 08-fotbollen? Hur var det att komma till superettan och vad tror du gjorde att du lyckades så bra där?
- Det var ett väldigt bra steg för mig. Dels att ta ett kliv upp till elitfotbollen, dels att flytta hemifrån, även fast det inte är så långt, vilket gjorde att man kunde åka hem när man ville, men ändå kunna ta första steget i vuxenvärlden också. Det var en väldigt bra grupp, Sean Sabetkar, som jag hade som kapten i Sollentuna var även kapten i Västerås. Jag känner honom väldigt bra och han var väldigt bra på att få in mig i gruppen. Sen hade vi ett gäng som tränade efter varje träning. Jag kom dit en timme innan samling för att träna, körde träning med laget och två timmar efteråt. Sen fick jag väldigt mycket förtroende av Kalle Karlsson och Thomas Askebrand och jag fick ta straffar bland annat. Det var ett väldigt stort förtroende och det växte jag väldigt mycket med.
Hur är det att komma och få det ansvaret när man ändå är ganska oprövad?
- Jag fick några chanser under försäsongen i cupen där vi gjorde det bra med Västerås och kom till semifinal. Sen lämnade Sean för Degerfors och då blev det en naturlig lucka att fylla och jag kände att jag kunde göra misstag och ändå få chansen, sen gick det väldigt bra direkt. Jag kände att jag hade ett väldigt starkt förtroende och kunde göra de grejer som jag ville göra och bidra till laget, då gick det väldigt bra, summerar Lagerbielke.
Lyssna på hela avsnittet med Gustaf Lagerbielke av podcasten Lundh i spelaren.