Trots att Tess Olofsson har dömt fotboll sedan hon var 13 år gammal, var hon först och främst fotbollsspelare tills hon la skorna på hyllan vid 20-års ålder. Enligt henne själv är det dock en fördel i hennes nuvarande roll som domare att ha varit fotbollsspelare. Dels för att det hjälper henne att arbeta som hon själv önskade att domarna skulle gjort när hon var spelare men också för att det hjälper henne att förstå hur spelare tänker och reagerar.
Som många domare har du säkert spelat själv. Hur är din fotbollskarriär?
- Jag satt på bänken i damallsvenskan, men det var svårt att peta Caroline Jönsson, väldigt duktig landslagsmålvakt. Jag var målvakt, så det var hög konkurrens. Jag hade även problem med en skada, så vid 20 års ålder bestämde jag mig för att bara satsa på att vara domare, säger Tess Olofsson i Lundh.
Du började döma redan som 13-åring. Vad lockade med det?
- Där fick vi frågan i klubben jag spelade i om vi kunde ställa upp och döma i en cup som de arrangerade. Efter det var det väldigt tufft. Det var mycket positivt från föräldrar och ledare, men det var också hårda ord efter vissa matcher. Jag ville inte att det skulle knäcka mig. Jag ville kämpa vidare.
Finns det någon hjälp av att vara utbildad polis där, som också får känna av tuffa tag?
- Jag vet inte riktigt om man kan omsätta det så på matcherna. Men jag tror att erfarenhet från tidigare matcher gör att man känner sig tryggare i besluten som man tar.
Som spelare, hur var du mot domarna?
- Jag var nog ibland den som klagade mest. Så kunde det vara när man var längst bak som målvakt, man lade en hand på bollen och fick inte frispark när de sparkade in bollen, ibland blev man lite frustrerad.
Hur viktigt är det att man har dialogen och känslan med spelarna?
- Jag tror att det är väldigt viktigt. När jag var målvakt var jag domare, de gjorde att jag var påläst och kunde reglerna. När det inte blev enligt regelboken kom missnöjet. Jag försöker att tänka på det och applicera det i dag.