Mikael Stahre ser tillbaka på sina år som tränare. Från AIK:s juniorer till huvudtränare för allsvenska IFK Göteborg.
Dessutom tar man upp vad svensk fotboll kan behöva göra för att nå nya höjder.
Det är drygt 30 år sedan du drog igång karriären som ungdomsledare. Om du tittar tillbaka, hur känner du att du har utvecklats?
- I grund och botten tror jag att jag är den jag är, en fotbollsmupp.
Vad är en fotbollsmupp?
- Jag är fotbollstränare. Jag är givetvis en familjefar och har levt familjelivet och allt det där, men en väldigt stor del av mitt liv har varit fokuserad på att vara fotbollstränare. Det är lättare i dag att förena det med ett vanligt liv när jag är etablerad och har vuxna barn, där man kanske inte behöver springa på alla bollar, som man behövde då. När jag då ska bevisa mig själv, under den perioden jag fick mitt första heltidsanställda jobb var jag 23 år gammal i AIK:s juniorer. Det här var kring 2000. Då fanns det inte så många heltidsanställda tjänster. I dag har akademierna heltidsanställda tjänster. Om jag tittar på staben runt A-laget i dag så är det 14 personer som jobbar. Det såg inte likadant ut då. De jobben var väldigt exklusiva, då fajtades jag med U21-förbundskaptener, som var aktuella för det uppdraget. Anledningen till att jag fick det jobbet var att jag var en fotbollsmupp, att jag lade ner all den tiden. Jag var på plats på fotbollsgymnasiet klockan sju på morgonen och kom hem klockan tio på kvällen för 16 000 i månaden. Det var därför de valde mig, de fick mycket för pengarna. Jag sprang på alla bollar. Det var inte så att jag var kompetentare än de var. Sedan lär man sig saker på vägen. Jag fick en extremt bra resa. Jag är evigt tacksam för Leif Karlsson, som var akademichef i AIK, han gav sin välsignelse till mig och Björn Wesström. Vi fick driva hela akademin i flera år. När AIK åkte ur allsvenskan 2004 hade många klubbar degraderat sin akademisatsning – vi höjde vår status i stället. Akademin fick mer pengar för att han var tillräckligt skicklig i att äska pengar från styrelsen och vd:n. Jag och Björn fick ett stort mandat och lärde oss av det. Man går i olika faser. Jag är en tränare som bygger extremt mycket på ledarskapet. Det finns de som är vansinnigt mycket bättre tekniskt och taktiskt än jag, som är mer intresserade av detaljer i spelet och är extremt precisa i det…
Vem sköter det i IFK Göteborg?
- Vi har en fantastiskt bra stab, med Alexander Tengryd, som jag fick en bra kontakt med för några år sedan, och Hannes Stiller, som är assisterande tränare. Jag är givetvis ansvarig, de stora besluten är det jag som håller riktningen för, och det är jag som ansvarar för laguttagning och rapporterar mot ledning, allt sådant. Men är det något jag har varit bra på så är det på att omge mig med rätt människor. Jag tror att jag är bra på att se vilka som är bra. Det är min främsta egenskap, den är jag jävligt stolt över. Extra mycket i dag som 47-åring, jag har noll prestige i att ge bort något… Den unga generationen som kommer nu med Alex, nu är inte han jätteung, men tio år yngre än vad jag är – de är extremt skickliga, extremt väl förberedda och analytiska, de ser detaljer och är mycket mer akademiska än de generationer jag växte upp i. Sedan är jag speciell i sig efter som jag inte har någon elitbakgrund över huvud taget. Jag har omgett mig med bra människor. Man inser på vägen ännu mer vad man är bra på och vilken typ av människor man behöver omge sig med. Det är framför allt där jag känner att jag har insikten i vad verksamheten och jag behöver för att leverera en bra produkt.
Vad är grunderna i ditt ledarskap, förutom att du väljer rätt människor?
- Att man smittar varandra med positiv energi.
Går du in med ”Braveheart”-tal?
- Jag vet inte… Jag har min speciella retorik, det är min grej. Jag älskar mitt lag. Jag älskar mina spelare. Nu är jag i IFK Göteborg och är extremt stolt över att få vara i en så anrik klubb, att få komma tillbaka för andra gången. Men oavsett lagtillhörighet, det lag jag tränas, den gruppen – man har sin familj och sina barn, men fotbollslaget betyder extremt mycket för mig. Det är kärlek på ett sätt, där man ger förtroende. Mot vissa måste man stryka medhårs och vissa måste man vara extra tuffa emot. Det är en jävla utmaning. Tittar man på vår grupp har vi killar som har varit ute och spelat i fotbollsvärlden som är landslagsspelare och tjänat pengar, sedan har vi killar som är 17 år och fortfarande bor hemma hos mamma och pappa. Det är klart att man måste få ihop helheten, för när man står där och matchen börjar så är vi alla lika.
Du pratar om unga tränare som är mer akademiska. Hur vidareutbildar man sig?
- Jag kan känna att jag behöver en viss påfyllnad, input. Att besöka klubbar, men för mig är det lika mycket att träffa andra människor som kan ge mig något och komma med andra infallsvinklar. Sedan har jag på något sätt haft förmånen att vara på många olika ställen. Fördelen med det är att man får träffa väldigt mycket kompetenta människor med olika bakgrund och bagage. Det har varit en stor vidareutbildning i sig. Sedan kan man bara konstatera att i det tempot som man jobbar som elittränare i dag så blir man nästintill muntorr bara man tänker på vad man håller på med. Att hålla på så här till någon form av pensionsålder… Visserligen kan man hålla på så länge man är frisk, det är bara att titta på Lagerbäck. Men att hålla på så här i full fart varje dag sju dagar i veckan utan break – och då menar jag inte att man åker till Thailand i två-tre veckor på vintern – den är omöjlig. Det går inte. Ibland kan det vara ofrivilliga break, men man måste få dem – för att hålla på så här tills man är 65-70: omöjligt.
I dag kan man analysera väldigt mycket mer, det är GPS-västar och annat. Hur mycket tar du del av det?
- Vi har en stor stab med analytiker. Tränarna i dag är väldigt välfungerande i det här. Jag väljer ut det som jag vill se. Man kan inte grotta ner sig i allt. Det är omöjligt. Eftersom jag har en nära relation med ledningen där vi diskuterar klubben som helhet, jag har titeln chefstränare…
Du är inte inne och grottar i det?
- Det är inte min grej. Men det är inte oviktiga saker. Det är klart att jag vet vem som sprungit mest eller minst, vad vi har haft i bollinnehav och expected goals. Det är klart att jag har koll på det. Men det är inte så att jag vaknar på natten och gräver fram den statistiken. Det får andra göra.
När ni slog Sirius var du väldigt nöjd, för de är väldigt långt fram i det. Eller?
- För mig är den unga generationen som kommer nu extremt välutbildad och skicklig. Däremot är det så att i slutändan ska man få ihop det. Man ska spela bra, ha en tydlig idé, man ska spela en attraktiv fotboll så publiken kommer, man ska göra resultat, man ska sälja spelare, man ska följa klubbens riktning – det är jävligt komplext alltså. Det är inte bara att rulla ut den. I en klubb som Blåvitt kan man inte bara gömma sig bakom att man ska spela bra, man måste vinna samtidigt. Man ska också följa klubbens riktning. I slutändan vill jag vara i den bussen som vinner fotbollsmatcher, det är det viktigaste.
Är det lite kejsarens nya kläder över alla de metoderna?
- Svensk fotboll och fotbollen över huvud taget har tagit stora steg. Det är mer akademiskt i dag. Man kan vinna fotbollsmatcher och bedriva verksamhet på väldigt många olika sätt. Tittar man bara på Bodö/Glimt så är det fantastiskt det de gör. Nu har de en massa pengar på banken, men det är för att de har nått sportsliga framgångar och sålt spelare, det hänger ihop. Man kan vinna på en massa olika sätt. Uppenbarligen går det att göra i ett nordiskt klimat. När jag startade med det här, exempelvis när Björn och jag tränade ungdoms- eller division 1-lag, då var vi faktiskt den unga generationen. 10-15 år sedan är vi den äldre generationen. Det är klart att i det läget tyckte inte jag att Pelle Olsson och Nanne Bergstrand var så jävla sexiga. Men efter några år på vägen blev de mer eller mindre mina idoler. Så duktig som Pelle Olsson var på att organisera sitt lag på ett strikt 4-4-2-vis och höll Gefle kvar i sju-åtta år i allsvenskan med små resurser och haft en högerback som var mjölkbonde. Det var extremt bra gjort. Men där och då, när jag var 25-30, tyckte inte jag att Gefle hade världens mest sexiga produkt, ”hur svårt kan det där vara?”, typ. Men efter ett tag insåg jag att de stod där varje dag och gjorde det gedigna arbetet som gedigna ledare. Jag vill vara modern och retro. Jag har hållit på med det här länge nu, jag har varit heltidsanställd i 23 år, min ambition är att jag ska hålla på i 25 år till.
Var hämtar du inspiration?
- Mest hämtar jag inspiration genom att omge mig med kompetenta människor.
Vilka utmaningar har allsvenskan? Var brister allsvenskan och allsvensk fotboll? Var måste svensk fotboll bli bättre på att ta kliv? Vi är ju efter både Danmark och Norge.
- Jag tycker att fotboll ska spelas på naturgräs. Jag tror att det är viktigt. Tittar man i Danmark, som har en ganska bra produkt, de går bra och säljer spelare, det känns som att de är längst fram i Skandinavien. Där spelas majoriteten av matcherna på naturligt gräs. Det här är min subjektiva uppfattning och ingenting som på något sätt är föreningsförankrat, men det är klart att det hade varit bra om man hade kunnat göra någon form av skattelättnad för att spela på ett annorlunda sätt, att man kan behålla spelarna lite längre.
För utländska spelare i dag finns viss skattelättnad, men inte för svenska spelare, som det finns i Danmark.
- Utan att jag på något sätt är expert inom det här området eller gör något uttalande som ska gå emot ett samhällstänk, men fotbollsmässigt krasst sett tjänar man betydligt bättre utomlands. Man skulle vilja att klubbar skulle kunna få ännu bättre spelare.