Roy Hodgson lämnade Premier League och Crystal Palace efter säsongen 2020/2021. 74-åringen har nu gått i pension efter ett liv fyllt av tunga tränaruppdrag.
Trots pensionen stänger inte Hodgson dörren till tränaryrket helt. I podcasten "Lundh" berättar han att rätt uppdrag skulle kunna få honom att kliva ned till sidlinjen igen.
Hur var det att återvända till din barndomsklubb Crystal Palace som tränare?
- Jag tro att det var enklare eftersom jag var 70 år när jag kom tillbaka dit. Jag kände mig fortfarande frisk och redo att ta mig an jobbet. Jag kände inte att min styrka att kunna ta mig an jobbet hade försvunnit på något sätt, snarare tvärt om, jag kände att min förmåga till och med var bättre än när jag var yngre. Det gav mig lite perspektiv på det. Jag tror att om jag hade gått till klubben tidigare med minnena av att se på dem som liten pojke och känslan jag hade som ett ungt fotbollsfan hade varit mycket starkare än de var när jag kom tillbaka som 70-åring.
- Med all erfarenhet jag hade fått efter alla klubbar jag varit i. Det gjorde livet mycket enklare. Men det var bra att komma tillbaka eftersom jag tror att mottagandet i en fotbollsklubb alltid kommer vara lite bättre om fansen tänker ”han är som oss”. Född i samma stad, supportade samma lag som lite pojke under många år och han har alltid haft klubben i sitt hjärta. Då är mottagandet du får alltid lite bättre än om du flugit in utifrån.
Efter du lämnade fotbollen, hur många klubbar har kontaktat dig som du har sagt nej till?
- Jag fick en ganska seriöst förfrågan kort efter jag lämnade Crystal Palace. Men det var ingenting jag tänkte ta. För det första var det inte rätt sak att göra och framförallt på grund av sättet jag lämnade Crystal Palace och allt som klubben gjorde för mig. Efter all kärlek jag fick från spelare, från alla fansen och alla runt omkring så hade det varit som ett slag i magen på dem om jag hade gått direkt till en annan klubb. Om jag någonsin ska arbeta igen så måste det ske inom en rimlig tidsperiod efter jag lämnat, det har gått fyra månader nu så det börjar röra sig mot den tidpunkten. Sen måste det vara någonting som passar in med hur jag ser mitt liv panorera ut.
- Men jag är realistiskt, det spelare ingen roll vilket jobb det handlar om. När du har blivit 74 år gammal, även om du tycker att du är kapabel till det, är så bra som du någonsin har varit och fortfarande tror att du kan göra ett bra jobb. Så dessvärre när de tittar på ditt CV och jämför det med andras så ser de att här är en 74-åring på ena sidan och en lovande 38-åring som brinner av lust och ambition på andra sidan. Det jag försöker säga är väl att jag inte utesluter någonting. Jag säger inte att jag aldrig någonsin vill höra talas om arbete igen men jag är också långt ifrån desperat för att få ett samtal där de frågar om jag vill arbeta igen.
Är det något speciellt som du saknar med att inte vara tränare?
- Det är att få träna spelarna. Det finns ett skämt eller en kommentar som alla lägger efter en lång karriär som tränare att ”fotboll är härligt tills lördagen kommer”, att från måndag till fredag så är det bästa arbetet i världen men det är lördagarna som kommer i vägen, för de kan skada dig. De kan såklart framkalla glädje också men det är sorg eller eufori varje lördagseftermiddag. För du har antingen vunnit eller förlorat matchen. Det är från måndag till fredag som alla säger är den bästa delen. Det är samma sak för mig. Om det är någonting jag kommer sakna så är det arbetet från måndag till fredag.
- Jag kan visserligen ibland sakna spänningen kring en lördagsmatch men jag är mer än medveten om allt efter alla matcher som du nämnde (1213 stycken). Det är förmodligen mer än det, för Wikipedia i England så räknar de inte alla matcher som vi spelade i Sverige. Från mitten av januari till april spelade vi tio matcher för att förbereda säsongen, vi spelade ytterligare tre till fyra i svenska cupen, det är matcher som inte räknas med. Jag förlorade många av mina matcher, jag har inte 1125 vinster, det har jag inte alls. Så jag är mer än medveten av den hemska känslan som du har på en lördag eller söndagsmorgonen efter en förlust. Känslan av depression och mörker som du har när du går till träningsanläggningen på måndag. Och det är någonting du måste göra något åt direkt för att vissa spelare inte ska få med sig den hemska känsla som de har till nästa match. På något sätt måste du tvätta bort den där känslan och börja om på nytt. Det är lätt sagt men inte så lätt gjort.