I mitten av juli fick Pontus Wernbloom lägga ner karriären som fotbollsspelare. Blott ett år efter att han vände tillbaka till IFK Göteborg och Kamratgården efter elva år i utlandet. En avsliten hälsena i Grekland gav en del följder som var svåra att balansera.
- Till slut slutade det med att jag var med på en träning så var jag där ute och hade ont i knät, det var svullet. I ”kvadden” drog jag vaden. Då sa jag, nej nu skiter jag i det här liksom. Det här går inte längre, jag blev så förbannad. Om jag inte ens kan gå och spela, då lär jag ju inte ens kunna springa fullt och göra det heller. Så nu lägger vi ner det, säger han i podcasten Lundh.
Om du ser på den korta tiden du var här, var det skadan eller var du hämmad redan från start? Visste du redan från början att det här kommer bli tufft?
- Jo, det visste jag men jag tyckte inte det var så jäkla farligt men klart att jag hade varit borta från fotbollen att jag kanske blivit lite långsammare och sådär som gjorde att de kanske inte blev så bra som jag hade velat. Men skadan i sig, det är väl klart att det kanske är den som har orsakat att man blivit lite sämre då. Men inte så att det är någon ursäkt, det tycker jag nog inte. Det var nog enklare när jag kom in för då kände jag ändå rätt bra men det blev inget bra med knät och det hämmade mig kanske framförallt den här säsongen som var.
Sved det extra att tvingas lämna nu när liksom Oscar Wendt och Marcus Berg kom hem? För du lämnar ju i princip precis när de ska komma.
- Ja, jag hann ju träna med Oscar men jag hann ju inte ens träna med ”Mackan” det är klart att det är skittråkigt när man ser på det så. Framförallt då när det händer men nu har jag väl ändå fått lite distans till det. Det enda jobbiga nu är väl när man är och tittar på matcherna.
- Jag fick ju inte spela inför fansen heller så det finns ju också den aspekten som är pisstråkig och urusel tajming rent ut sagt. Men det är också vad det är, jag hade önskat att jag fått spela med dem för de är bra kompisar och vi hade fått knyta ihop säcken på något sätt. Det blev inte så men precis som jag säger, det är ingenting att gråta över heller.
Pontus Wernbloom var tongivande när Blåvitt vann sitt senaste SM-guld 2007 och har under åren i utlandet följt sin klubb. Han förstår att supportrarna vill ha mer.
- Många av supportrarna har upplevt det glada nittiotalet precis som jag också gjorde. Det är klart att pressen på Blåvitt är stor, så ska det vara och jag förstår deras frustration. Samtidigt så måste den vara nyanserad och det tycker jag ofta att den är. Så länge den håller sig till det så tycker jag att de ska få vara frustrerade, det tillhör.
Du som har varit på insidan, vad är det som inte stämmer i Blåvitt?
- Jag vet inte. Det finns liksom inga ”quick fixes” i fotboll, det är väl samma med Blåvitt som i vilken bransch det än är. Nu är det kanske dumt att jag ska sitta här och säga att jag positiv inför framtiden när det ändå inte har lyft som man kanske hoppats. Men jag är faktiskt det. Det känns som att det sitter rätt folk på rätt folk på rätt platser i föreningen.
Och då tänker du framförallt på Håkan Mild som är klubbchef.
- Ja framförallt med Håkan i spetsen och Mikael Stahre som tränare. Det lilla jag fick med honom, han är oerhört engagerad och kompetent. Så jag är liksom inte orolig, som jag säger, det låter ju pajigt att man säger det i och med tabelläget och sådär men det känns som att det är på rätt väg. Det tycker jag verkligen att det gör. Jag är glad att det är Håkan som rattar tillsammans med den nya ordföranden. Så jag tror att det kommer bli bra med det finns inga "quick fixes".
Vad är det man saknar i truppen?
- Det är väl bredd ibland kan jag tycka. Att man får till den och att man får upp de här unga killarna, att de knackar på dörren lite mer och tar för sig. Att de kommer upp och verkligen är redo. Om man säger så. Det är klart att man kan behöva en generation och sådär ibland men man kan ju inte gå och vänta på den. Man behöver att de kommer upp och att de inte drar direkt. De har ju haft riktiga talanger här med Dahlberg och Nygren men de drar ju så snabbt.
Klubben var ju tvungen att sälja dem, eller hur?
- Ja, precis och det förstår jag också men man skulle ju i de bästa av världar vilja att de stannar lite och bidrar mer på planen än bara till kassaflödet. När vi kom upp så var vi där i några år, vi var mycket äldre när vi lämnade. Men det kanske är det man vill, att man spelar ur sig själv ur allsvenskan och är bland de bättre spelarna innan man går ut. Det är önsketänkande såklart för jag förstår hur det fungerar nu för tiden, så det är inte så att jag är dum eller förstår att man inte kan tacka nej till de buden såklart.
Var satsningen på många av er "gamlingar" fel, att man tar hem för många, det bli liksom en fel-balanserad trupp? Det är ju en del som tycker det.
- Jag förstår att man kan tycka och tänka, samtidigt vi som är där uppe och är med på träningarna ser också att det behövs, eller behövdes framförallt innan också. Jag tror att det bara är bra för de här yngre killarna att lära sig, inte bara fotbollsmässigt, men även kravbilden som ska finnas i Blåvitt.
- För det kände väl jag när jag kom hem, jag vet inte hur jag ska förklara det men när jag kom hem så kändes det som att den här pressen ska finnas och den ska vara bra men det kändes som att den låg som en våt filt över det istället. Det fanns inte riktigt den där vinnarmentaliteten som behövs.
- Det var mer, man var inte riktigt så där ledsen som man ska vara när man torskar. Missförstå mig rätt men man behöver ha det där, att det ska svida när man torskar och man ska vara skitglad när man vinner. Det är en sport med känslor i och man få liksom inte lämna utanför, det ska inte bli ett jobb utan man ska vara där, man ska inte vara på väg till nästa steg redan. Om man är i Blåvitt så är man där. Det gäller att få fast det, det som satt i väggarna förr.
Var det så när du kom upp i A-laget i början på 2000-talet och ni vinner SM-guld 2007 men några år där innan, var det en annan attityd på Kamratgården då?
- Ja, men sen är det ju så här att det är så jäkla lätt att bli nostalgisk och tycka att det var bättre förr. För det vet man ju när man blir äldre, för det tycker man ju alltid, men sen är det också väldigt farligt att tro att det var bättre förr. För fotbollen är bra mycket bättre i allsvenskan än vad den var när jag slog mig igenom. Kvalitén på spelarna är högre och sådär.
- Däremot själva, inte sammanhållningen, men mer individuellt har det blivit nu för tiden, att folk är nästan ett steg, de är inte proffs men de har en så självklar målbild att de kanske glömmer av att det är just här idag som jag ska träna och vara bäst. Jag ska ta en plats i Blåvitt först och efter det ska jag bli bäst i allsvenskan och sen ska jag ut. Man är liksom redan där och det förstår jag ju också.
- Det är en sån bransch nu med mycket ryggdunkningar vart du än är i karriären. Det är lätt att man kanske blir fast där också sitter man där en dag och så har det inte blivit så mycket av en. Det är det jag är lite rädd för. Det är kanske det man försöker påminna de yngre killarna om att det är varje dag som gäller. Det är 24/7 där du behöver vara professionell, du kommer missa mycket rolig men det får du ta igen sen.