Lundh: Engelska arrogansen är oslagbar – annat med landslaget

I den lilla och sömniga bondbyn Tvååker utanför Varberg har det engelska U21-landslaget lagt beslag på den lokala idrottsplatsen.
Höga skynken förhindrar insyn. Vakter håller obehöriga på avstånd. Och det känns som fler slussar än på en ett normalt svenskt fängelse för att komma in i klubbstugan där förbundskapten Stuart Pearce och en spelare ska ställa upp och svara på lite frågor.

Ett inkast bort är det loppmarknad för traktens alla hugade spekulanter. Det kryllar av folk i alla åldrar och det är fullt med bilar på parkeringen, men de verkar ovetande om allt som sker bakom de stora och blåa skynkena. Det kan vara gruset som gör att det ryker från loppmarknaden, och ger det hela ett rätt dammigt intryck.

Inne i salen där Sky News riggar för att sända direkt är det ganska lugnt, några svenska journalister delar på innehållet i en termos. Alla undrar vilken spelare som ska komma? Är det möjligtvis storstjärnan Theo Walcott som hittills skyddats av det engelska förbundet?
Uefa:s man på plats upplyser om att man inte kan styra vilka spelare det är, innan en av det engelska förbundets utsända mannar tydligt markerar att Walcott inte ens startat på slutet och därmed inte är viktigare än någon annan av de 23 spelarna.

Walcott som startade EM-premiären och hoppade in mot Spanien och ryckte sönder spanjorerna innan 2-0 av James Milner kommer alltså inte. Istället säger FA-killen att Arsenal- spelaren nog kommer på en presskonferens de närmsta dagarna.
Att det väntar en semifinal berörs inte.
Inget snack om att FA räknar kallt med seger mot Sverige på fredag.

Till slut kommer Stuart Pearce och han har mittbacken Nedum Onuoha med sig och vi svenskar är naturligtvis intresserade att höra vad han tycker om Berg, Toivonen och de andra.
Okej, City -backen kommer med en del artiga men intetsägande svar innan han misslyckas med att namnge en enda svensk spelare i det svenska U21-landslaget. Han vet att anfallarna spelar i Groningen och Eindhoven , men det stannar där.

Att de aldrig lär sig, det har varit likadant nästan varje gång Sverige ställs mot England. Min första erfarenhet var efter VM 1998 då Sverige under Tommy Söderberg skulle inleda EM-kvalet mot engelsmännen som då hade nya världsstjärnor som Michael Owen och David Beckham .
Då klev den engelska presskillen upp på podiet när Owen skulle svara på frågor och inledde med att säga till de engelska murvlarna: ”This is only for our Swiss friends.”

I rummet intill satt Sol Campbell och var rätt tom i blicken när vi försökte höra vad han tyckte om Kennet Andersson, Henrik Larsson och en del andra svenska profiler. Den dåvarande Tottenham -backen var iskall: Jag kan inga svenska spelare överhuvudtaget.
Att det blev 2-1 till Sverige och Arsène Wenger upptäckte Fredrik Ljungberg den matchen är en annan story.

Det tillhör givetvis historien att Englands A-landslag inte slagit Sverige på 41 år och för mig handlar det om underskattning av motståndet och överskattning av den egna förmågan. Den kombinationen bygger inget starkt lag och lägg till att kraven på engelska landslag alltid är desamma: bara titlar räknas.
Att de inte vunnit mycket spelar mindre roll.

Eftersom jag tillhör den generation som är uppvuxen med engelsk fotboll som enda fotbollsföda så har jag alltid gillat den. Om det inte finns andra rätter så är det bara att tugga i sig samma – och uppskatta den.

Men som journalist är jag förbannat trött på den engelska arrogansen.
De verkar tro att 1966 och VM-guldet var häromåret och att solen aldrig går ner över det brittiska imperiet och att Winston Churchill är i livet med cigarr och allt.

Som sagt; att de aldrig lär sig. Av det jag sett av Stuart Pearces England är det inget som skrämmer. Okej för att det är klassiska brittiska egenskaper som gäller: kämpatakter, hårda tag och ett maniskt löpande med rätt kvicka yttrar och ett lag där man kan se att spelarna verkar vilja undvika en hårtork från förbundskapten ”Psycho”. Vilket ibland ger några extra meter.

Men även om det är Premier League-spelare hela högen i U21-landslaget så är det inte de spelarna som gjort ligan till världens bästa.
Räcker att kolla in klubbarna: Bolton, Wigan, Tottenham, Portsmouth, Middlesbrough, West Ham

och Manchester City. De som tillhör Arsenal, Chelsea och Manchester United är antingen inte givna eller utlånade till mindre klubbar.
Undantaget är gänget från Aston Villa med Gabriel Agbonlahor och James Milner som är klasspelare.

Självklart ska man ha respekt för det engelska U21-landslaget, särskilt för rätt kreative Milner och kvicke och starke Agbonlahor samt de engelska hörnorna där Richards , Onuoha och de andra är vana att röja väg och trycka sig fram vid hörnor och frisparkar. Men det är ingen omöjlig uppgift för Sverige att ta sig till EM-finalen i Malmö.
Eller rättare sagt, mot ett England som redan ser sig i final är vägen öppen för Marcus Berg och de andra att se till att deras namn aldrig glöms av de arroganta engelsmännen.