USA:s svenska tränare Pia Sundhage stod länge, länge kvar på innerplan och kollade på Sawa och de japanska spelarna som gick runt och tog emot hyllningarna från över 40 000 i Frankfurts VM-arena och utanför sprakade ett otroligt fyrverkeri.
Från taket singlade guldkonfetti och jag kan inte ha varit ensam om att i det närmast ha tappat andan, och inte bara en gång utan flera.
Det var en VM-final som hade allt man kunde vilja ha i den och vi slapp skiten med stökiga fans och det var en mästerlig propaganda för damfotbollen.
Tänk att det bara är 20 år sedan det första VM-slutspelet för damer spelades och även om kinesiska myndigheter då tryckte dit folk går det inte att jämföra med vad vi fick se mellan USA och Japan under dryga två timmar.
Eller vad vi kände från läktaren – inramningen var av världsklass.
På planen fick vi ett drama som aldrig ville ta slut och där hjältar och syndabockar avlöste varandra och varje gång det kändes som att nu tar Abby Wambach, Hope Solo och de andra vitklädda hem det här så reste sig Japan.
Bara Sawas klack till 2-2 i förlängning, ja, herregud, det ska inte ske.
Jag ville aldrig att det skulle ta slut och jag kan i upphetsningen inte minnas när jag var på en final med en sådan dramatik och där den japanske förbundskaptenen Norio Sasakis skrattterapi visade sig vara framgångsrik.
Tänk att mittbacken Saki Kumagai drog upp den avgörande straffen i krysset.
Visst kan jag känna att det var häftigt att Japan vann VM, inte minst för den tragedi man genomlevt efter tsunamin i våras och att fotbollens framgångar faktiskt verkar ha betytt något för en hel del av landets invånare.
De är värda en framgång och spelarna har visas stor ödmjukhet hela VM.
Dessutom är det underbart att den trånga klubben av länder som blivit världsmästare i fotboll för damer utökats med Japan. Det visar att fotbollen växer och blir starkare och det är positivt att japanskorna klämde sig in med norskor, amerikanskor och tyskor.
Sedan är det naturligtvis en fröjd att skåda deras teknik, tempo och skicklighet.
Japan har tagit utvecklat fotbollen ytterligare och visade att storlek, muskler och attityd inte räcker, det handlar om att hantera bollen på ett kvickt, rappt och snabbt sätt och sedan vara effektivt.
Det var Sawa och hennes lagkamrater.
Ändå lider jag med Pia Sundhage som fick se sitt lag i det närmaste spela ut Japan långa stunder och göra det på ett fantastiskt sätt. Problemet var bara att de inte kunde utnyttja överläget och chanserna och omvandla det till mål.
Det var som om alla ville bli
Brandi Chastin (guldhjälten från senast 1999) och slita av sig tröjan och jubla.
USA var bättre och förlorade VM-guldet eftersom man inte var effektivt nog framåt och faktiskt hade svårigheter i backlinjen när väl japanskorna tvingades kliva fram i jakt på kvittering.
Misstagen där fällde
USA och kanske var det rättvist sett till att man hade flyt mot
Brasilien.
Samtidigt är det fascinerande att se att Pia Sundhage stå och leda ett av världens bästa länder och nu har hon tagit USA till OS-guld och VM-silver under en epok då konkurrensen bara blivit tuffare och tuffare.
Hon utklassar Sven-Göran Eriksson meritmässigt och borde vara given som ersättare för Thomas Dennerby.
För med finalen i färskt minne är det än mer imponerande att Sverige tog ett brons och slog USA i VM. För Blågults spel är en rätt bra bit ifrån den fotboll som vi fick uppleva i finalen och det är få svenskor som hade tagit plats i några av lagen, kan egentligen bara se Charlotte Rohlin och Lotta Schelin.
VM fick i och med finalen en avslutning som mästerskapet förtjänade. Tyskland har gjort ett oerhört arbete och verkligen fått till den inramning som denna fotboll är värd och det är bara för andra att ta efter.
För vem vill inte se fler finaler som den i Frankfurt?