Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

OLOF LUNDH

Lundh: Fotbollen är snett på det – men det går att räta upp

Nästa

Avbryt
Försök igen

ABU DHABI. Hade Özcan Melkemichel hetat Sven Bengtsson hade han aldrig blivit kvar alla de åren i Syrianska. Då hade han varit jagad.
Fotbollen är inte ensam om att lida av snedrekrytering – men har en unik möjlighet att få styr på den.

Aftonbladets Simon Bank satte fingret på en öm punkt i svensk fotboll i slutet av november. Då kollade han igenom de styrande i den här gigantiska svenska folkrörelsen och utav 300 personer i toppen var det två som hade en bakgrund utanför norra Europa.

På spelarsidan är det minst sagt annorlunda, och i de svenska landslagen 2013 var det nästan 30 procent som utav det grova måttet av efternamn kan ha en bakgrund från utanför Norden. Ja, det är naturligtvis ingen exakt vetenskap i de här måtten men de ger en tillräckligt klar bild av hur snett det ser ut.

Svensk fotboll börjar integrera spelare i en stor omfattning och det berikar sporten men på ledarsidan går det inte bara trögt. Det är helt stopp att döma av när man ögnar igenom de gamla vanliga namnen. Antalet kvinnor är också få och det är inte sällan äldre män som basar över riktningen.

Kanske är det en bidragande orsak till att det går långsamt? Visst, det är en fördom att män som är 50 plus knappast är de som är öppnast för nya intryck och förändringar. Alla som suttit igenom ett svenskt representantskapsmöte för svensk fotboll vet vad jag menar. ”Demokratin” har sina plus och minus.

Naturligtvis är det ett misslyckande att inte ha inkluderat fler i svensk fotbolls utveckling och samhällets sammansättning måste synas på fler ställen än på fotbollsplanen. Frågade Erik Hamrén om ledarna i hans stab på en presskonferens häromdagen och han var rätt frågande, för han väljer de som han känner.

Jo, det är så det fungerar på fler ställen än inom fotbollen. Efter att jag intervjuat Hamrén hamnade jag i en diskussion med presschefen Niklas Bodell och styrelseledamoten Kenneth Håkansson och de drog bägge upp att vi på TV4 inte är bättre, och att när Aftonbladet skildrade snedvridningen var det bara ”svenska namn” bland bylines.

Självklart har de en viktig poäng i det, men i min värld har aldrig två fel blivit ett rätt. Däremot är det en skyldighet från mediernas sida att jobba för att inte bara skildra samhället i tv eller på sidor i tidningen eller på nätet, utan även på redaktionerna och därmed se till att alla är representerade. Vi kan givetvis bli mycket bättre.

Däremot är det Simon Banks jobb att belysa vad han ser, och på ett liknande vis är det mitt journalistiska uppdrag att ställa frågorna till Erik Hamrén om hur hans stab är formerad och om det kan ha en effekt när det handlar om en ny och globaliserad tid där spelare med rötter i olika nationer kan välja mellan landslag.

Naturligtvis säger Hamrén att det inte spelar någon roll och att det handlar om andra aspekter när Sadiku, Albornoz, Mehmeti och andra väljer att spela för andra landslag. Å andra sidan kan inte Hamrén sätta sig in i deras situation och deras beslutsvånda, och där hade ledare med en annan erfarenhet kanske hanterat det annorlunda.

Naturligtvis är det inte lätt men fotbollen har en unik möjlighet att snabbt vända trenden för det är ingen tvekan om att fotboll och idrott är en lätt väg för integrering. Att jobba ihop som i ett fotbollslag river snabbt barriärer och dessutom finns kunnandet där efter många års spelande och det gör att det är lättare.

Har länge varit fascinerad av Özcan Melkemichels vassa arbete med Syrianska. Han tog klubben från division 1 till allsvenskan och fick den dessutom att hänga kvar i högsta serien några år. Om han hetat något annat, mer ”svenskt”, och verkat i en annan klubb så hade han garantera kunnat välja och vraka mellan anbuden.

I våras var Boden den enda klubb som hört av sig till honom och nu är han tränare i division 1-klubben AFC United. Det hade inte hänt en Olsson, Larsson eller en Nilsson som gjort samma resa. Inget som går att bevisa men håll med om att det är underligt att han inte var hetare efter jobbet han gjort.

Vi kollar ofta på amerikansk proffsidrott och himlar med ögonen, men där jobbar man aktivt med den här typen av frågor och vågar prata om det. Jag säger inte att det löst problemen men NFL har ”the Rooney rule” som innebär att en klubb måste träffa och intervjua minst en kandidat som tillhör en minoritet när man ska utse en ny huvudtränare eller manager.

Svensk fotboll har under det senaste året visat att man inte automatiskt tänker jämställt – behöver jag nämna bilen? – och det handlar om agera på ett helt annat sätt och då handlar det om att ta vara på allas erfarenheter och inte bara de gamla vanliga herrarna.

Karl-Erik Nilsson har alla möjligheter att gå till historien som en person som revolutionerade svensk fotboll och släppte in alla som är en del av den, och då inte bara in på planen. Visst är det fint att spela på en arena som heter Friends men det måste hända mycket mer för att det ska vara allvar bakom flosklerna.

Hade gärna sett en Lina Thomsgård ta plats på ett gäng styrelsemöten för SvFF och i distrikten för att våga utmana de gängse uppfattningarna och tankesätten. Via Rättviseförmedlingen har hon dragit en kreativ och hård lans för rättvisa och jämställdhet och på organisationens hemsida kan Nilsson få mängder av tips på fler inspiratörer.

Publicerad 2014-01-15 kl 20:00

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER