Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

OLOF LUNDH

Lundh: Ge Sverige ännu en klassik fotbollsbragd

Foto: Scanpix

Straffarna i Palo Alto. Zlatans klack. Ljungbergs nick i Berlin. Toivonens 3-2. Elms 4-4. Och Brolin, Dahlin, Brolin.

Euforin vid sådana tillfällen är oslagbar. Ge oss ännu ett minne. Ge oss en bragd.

Sverige-Portugal i en vinna-eller-försvinna-kamp om en plats i Brasilien. Det blir knappast bättre och det var uppenbart i en mixed zone i Friends Arenas inre. Där pågick en svettig och stenhård kamp om att komma nära spelarna för att rädda hem ett citat eller två.

Överallt smattrade det från liverapporterande portugiser och det var gott om utländska journalister. Armadorna från kvällstidningarna och vi andra som vanligtvis uppvaktar några svenska spelare fick plötsligt hård konkurrens om utrymmet och det var lite känsla av Zlatan vs Pepe.

Presskonferensrummet var överbelamrat av journalister och det var en lustiger dans av översättningar i flera led som vaskade fram citaten åt hungriga journalister. En match som är bland det största på länge i Sverige och en sådan som lär samla nationen framför tv-apparater, datorer, mobiler och radioapparater.

Det är något speciellt med den typen av nationell yra som engagerar de flesta. Om Erik Hamrén drömmer om att nå VM så tror jag de flesta svenskar drömmer om att få vara med om en ny magisk och bragdartad afton. Där en nick, klack, skott eller räddning skriver in sig i historien.

Dagen efter att Sverige hade slagit ut Rumänien efter straffdramatik under USA-VM 1994 så ringde jag hem från San Francisco. Min gamla mamma var fortfarande förbannad trots att det gått 20 timmar sedan slutsignalen. Skälet var att hon inte kunnat sova efter segern, och hade inte haft någon att dela glädjen med.

I luren från andra sidan Atlanten var hon irriterad över att vi inte kastat oss på telefonen efter triumfen för att snacka igenom dramatiken. Hon ville höra hur det varit på läktarna och hur vi upplevt Ravellis räddningar, utvisningen på Schwarz, Milds missade straff, Anderssons sena kvittering och jublet.

Där satt hon ensam mitt i natten, helt tom efter straffdramat eftersom pappa gått och lagt sig efter devisen att om man är uppe efter midnatt har man för lite att göra. Så här i efterhand förstår jag henne till fullo. Den typen av matcher och upplevelser vill man dela med andra, och hade jag förstått hade jag ringt.

Det smärtar lite att hon inte är med längre, för hon är en person som hade sett fram emot en sådan kväll som på Friends Arena. Zlatan vs Ronaldo, Sverige mot Portugal och en kamp om VM-biljetten. Hon hade haft synpunkter på allt från förbundskaptenens halsduk till huruvida Ronaldo verkar vara en trevlig spelare eller inte.

Det häftiga med den här typen av matcher är att de samlar stora delar av Sverige och det blir till kollektiva minnen. Det är inte svårt för mig att framkalla euforin från olika triumfer världen över, eller sorgen för den delen när det inte räckt till. Fotboll och idrott må i vissa sammanhang anses banalt men det är något alldeles extra för oss hängivna.

Sverige står och vippar på en kant och på ena sidan finns himmel och på andra är det helvete. Allt annat än en seger med två mål eller att man fixar det via straffar innebär att drömmen om en sommar i Brasilien är över för svensk del. Anders Svenssons landslagskarriär är över. Zlatans VM-historia är över.

Det skulle betyda slutet på mycket och även ett frågtecken kring Erik Hamréns framtid som förbundskapten. Det hade blivit en kväll som gått i sorgens tecken och över hela landet hade det varit ilska när tv-apparaterna stängdes av, och dagen efter hade de flesta haft svaret på vad som gick snett.

Annat hade det varit om Sverige avgjort och fixat den där VM-platsen. Euforin hade exploderat på Friends Arena och gått som en tryckvåg genom hela landet. Landslaget hade gjort en bragdartad insats och tagit sig till VM trots att man mötte favoriterna Portugal. Hjältarna hade hyllats och Hamrén hade kunnat skjuta på frågan om ett framtida jobb.

Vid midnatt vet vi hur det gått och då vet vi om Sverige fått vara med om ännu en klassisk fotbollsbragd eller om det slutar med tårar och avsked. Upp till Hamrén och spelarna att se till att SvD:s amputerade sportredaktion och dess jury får ett svårt jobb när det handlar om Bragdguldet i början av december.

För svensk fotboll är ett VM-deltagande oerhört viktigt. En plats i Brasilien skulle ge en injektion i form av rena prispengar men även lättare att få fart på sponsoravtal, heta matcher på Friends Arena och därtill kommande intäkter. Utan VM kan det bli tufft att hålla ägandet i Friends Arena vid liv särskilt länge.

För en rad spelare är det sista chansen att nå ett VM, många kommer att ha slutat innan det är dags i Ryssland 2018 och just att få vara med i Brasilien...ja, det blir knappast större än att vara med i ett VM i det landet. Allt som står i vägen är 90 minuter mot Ronaldo o Co och sedan kan ni vara där.

Scenen är er. Det är bara att bjuda på en kväll i gåshudens och bragdens tecken och se till att nationen får ännu ett minne att samlas kring. Och om ni har en gammal mamma som sitter och följer matchen ensam, ring henne på slutsignalen och dela triumfen.

Publicerad 2013-11-19 kl 06:15

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER