Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons
OLOF LUNDH

Lundh: Hylla hjältarna när de lever – så de får veta

Klas Ingessons finns inte hos oss längre.
En sann hjälte.
Fina ord och mycket kärlek följde – hoppas bara att han förstod hur uppskattad han var.

En av svensk fotbolls finaste personer finns inte längre. Cancern tog Klas Ingesson. För jävla sorgligt som alltid när någon går bort alldeles för tidigt och just Ingesson var en person med ett bultande hjärta som hade plats för så många mer än de närmaste.

Insatserna i Ödeshög. Ungdomar. Flyktingbarn. Fotbollen. Dessutom vågade han vända spegeln mot sig själv och ifrågasätta sina sämre sidor. Han var en person som fortsatte att utvecklas med åren istället för det vanliga att man stelnar, och han var inte rädd för att lära om.

Det är så starkt att läsa om alla minnen och förstå vilket avtryck Klas Ingesson gjorde som människa, och samtidigt ledsamt att inse att han inte finns längre. Bara hoppas att han förstod hur uppskattad han var, och vilken kärlek många kände till honom.

Likadant när vi läst om BP:s Pontus Segerström som också gick bort i cancer alldeles för tidigt. Vittnesmålen om avtrycket han satte i sin moderklubb och på andra ställen är både rörande och stärkande, och det är bara att hoppas att mittbacken förstod hur uppskattad han var.

Fotbollsvärlden har tagit ett fint avsked av dem och i sorgens tidevarv är idrotten bra på att sluta sig samman över gränserna och det såg vi kring Ivan Turina och när en Dif-supporter miste livet i samband med den allsvenska premiären. Då är man enad och stark.

Både BP och Elfsborg har hanterat avskeden på ett vackert sätt och det gjorde Djurgården i våras och AIK i fjol. Mitt i all gränslös sorg så blev det vackra manifestationer av värme och kärlek och respekt och det var hoppingivande samtidigt som man gråter.

Även om vi i Sverige blivit bättre på att ta hand om våra hjältar så är vi fortfarande för dåliga på att uppskatta dem i tid. Vi är försiktiga i hyllningar av de som gjort något för länge sedan, även om vi kan tokhylla i det aktiva nuet och sedan glömma.

Tänk så många som försvinner och först efteråt så väller det fram om hur uppskattad och respekterad personen var. Det är därför vi måste ta vara på alla som gjort något stort eller litet, men som betytt något för klubben, landslaget eller någon annan. Se till att tacka, hylla och värdera dem.

Vet inte hur många gånger man läst om någon gammal hjälte knappast får en biljett till sin gamla klubbs matcher. Typ, tro inte att du är något. Är det avundsjuka? Rädsla? Varför finns det i det svenska DNA:et? Är det Martin Luther? Att man "lutherskt" gör sin plikt och lite till och det är vad som är ribban. Om man inte når rejält över det så gäller tystnaden som enda beröm.

I många andra länder är man betydligt vassare på att värdesätta de gamla hjältarna och ser till att de får möjligheten att känna av vad de betytt, och dessutom ger man folk chansen att tacka för vad de fått uppleva. Även om man inom sporten i Sverige kommit längre, så är det något man kan försöka utveckla även på andra områden.

Min tidigare kollega Emir Osmanbegovic twittrade apropå dålig respekt för gamla fotbollshjältar: "Ta Tomas Brolin som exempel. Han var med i världslaget 1994. Världsfuckinglaget! Vad får han för det? Kärlek? Respekt? Nej - vikthån." Han har onekligen en poäng.

Christian Falks sommarprat i P1 som var inspelat innan cancern tog musikern, men som sändes efter hans död gav upphov till hyllningar, värme och kärlek. Alex Schulman frågade i en krönika varför Falk inte fick ta del av det, vilket var relevant?

Sveriges Radio hade i samråd med Christian Falk och familjen kommit överens om det upplägget och då är det så, men det är klart att man som utomstående kan känna att det antagligen hade gett honom något att ta del av hyllningarna och känna respekten för allt banbrytande han gjort som musiker. Och berättelserna om hur mycket Falk betytt.

Klas Ingesson var sjuk i flera år och kände väl att han gjort avtryck, och uttryckte sig på Klabbe-vis i Aftonbladet nyligen: "Det är fantastiskt att folk bryr sig så mycket om mig. Om de tar sig tid att mejla, skriva eller sms:a så vore då f-n om jag inte kan försöka ge något tillbaka genom fotbollen. Jag vet inte hur jag ska kunna tacka alla. Ibland har jag nästan känt mig lite obekväm när motståndarklackarna har applåderat mig. De har inte sett mig som en motståndare. Jag är ju fienden!"

Ett av Ingessons råd var att vi ska ta vara på tiden och dagen, för vi vet inte vad som händer framöver. Därför måste vi bli bättre att även tacka och respektera våra hjältar under tiden de lever så de förstår vad de har betytt, och så att vi är fler som kan ta del av insatserna där vissa personer sticker ut och vågar bryta ny mark.

Givetvis är det något vi kan ta med oss i vardagen också. Att uttrycka uppskattning, beröm, respekt och kärlek till de vi är nära och de vi ser som gör starka insatser måste få in i det framtida Sveriges DNA. Se till att fler kan förstå vad de betytt och att de kan känna sig uppskattade.

Publicerad 2014-10-31 kl 22:14
Annons
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
Annons