Under hösten har det gnisslat rejält i Djurgården. Grunden till det är naturligtvis att de sportsliga framgångarna har uteblivit.
Utan segrar blir det lätt ett grubblande i alla delar av klubben.
Sedan går det naturligtvis inte att blunda för de bråk som Dif-ledningen haft med olika grupper av fans, och framför allt det som många supportrar såg som ett svek: när en del av dem upplevde att de felaktigt blev attackerade och misshandlade av vakter från DIF säkerhet i samband med vårderbyt mot AIK - och klubben inte tog avstånd.
Bosse Lundquist har efter styrelsebeslut varit tydlig i sin inställning till alla oroligheter där Dif-supportrar varit inblandade. Han har kört en hård linje och ville bland annat identifiera och stänga av de så kallade "fans" som hotade tränare och spelare på Dif-bänken i samband med en match på Råsunda.
Ovanpå det har det varit oroligt kring spelartruppen och ledarna samt på klubbens kansli, och bland annat sägs klubbdirektören Bosse Andersson ha känt sig rätt kapad av Dif-basen Lundquist i en DN-intervju där han talade om hur klubben skulle utvecklas - och allt som gått fel.
Att styra en elitklubb i dagens läge är inte okomplicerat och Djurgården är inte enda exemplet där fansen kunnat påverka vilka som styr.
I Hammarby fick man i väg säkerhetsansvarige Peter Thunell från sin tidigare post och Henrik Appelqvist stod under tryck innan han avgick. I AIK har det varit hårda tag mot både spelare och ledare.
Frågan om hur mycket inflytande fansen ska ha är intressant och svårbesvarad? För man kan lugnt konstatera att utan fansen är storklubbarna inga klubbar.
Samtidigt har fansen ett perspektiv eller önskemål som kanske inte alltid passar i ledningen för en klubb - och alla är inte lika fanatiska.
Svensk klubbfotboll är inne på en farlig väg om fansen får bestämma allt kring klubbarna, och frågan är då om det går att hålla stånd mot de krafter som gjort att bråken på läktarna bara ökat.
För även om långt i från alla är delaktiga vet många vilka som är det.
Det är en svår ekvation att behålla fansens glöd, engagemang och hjärta och samtidigt inte gå överstyr. För det är inte sällan man som supporter tycker en sak - och verkligheten är en annan.
Fansens ekvationer går inte alltid ihop.
Nog för att hjärta är bra och kanske ett plus i vissa lägen, samtidigt är det nog så att hjärnan är den som måste styra klubbarna.
För mig är Stefan Söderberg ett bra exempel på att framgång inte hänger ihop med klubbtillhörighet - för då hade aldrig AIK tagit en gammal Dif-profil.
Norska Rosenborg har haft en inriktning att inte anställa eller anlita fans i så stor utsträckning, utan i stället försöka satsa på att göra verksamheten så professionell som möjligt.
Det är den väg jag tror svenska klubbar måste gå.
Skickliga tjänstemän, tränare eller spelare ska anställas eller värvas för sin kompetens, och inte för att de har klubbmärket tatuerat på bröstet eller alla matchprogram sedan 1949 i källaren.
Med den inriktningen har en klubb bäst förutsättningar.
Jag tror även de fans som vill få in sin kandidat som bas för Djurgården har underskattat vad som krävs för att driva en elitklubb i dag.
Under de dryga tio år som Lundquist varit i ledningen har arbetet och komplexiteten bara svällt - och utvecklingen lär fortsätta.
De som följt Djurgården under lång tid vet vad Bosse Lundquist och Tommy Jacobson gjort för klubben, och tänk om Djurgården hockey fått bolagisera i slutet på 1990-talet, då hade inte fotbollen haft en storhetsperiod.
För när hockeyn fick nej att bolagisera så flyttade Lundquist och Jacobson krafter och resurser till Djurgården fotboll.
Det ledde till att krisklubben blev föregångare inom många områden och under 2000-talet har man tagit tre SM-guld och tre cuptitlar.
Inte innebär det att duon ska sitta kvar för evigt - allt har sin tid - fast en snyggare och värdigare avrundning hade kanske varit rätt.
Och oavsett vilken väg man ska gå kanske alla klubbens medlemmar ska vara med och ta ut färdriktningen för Djurgården, och inte bara tre tunga och tongivande fans och en slipad affärsman.
Dessutom hade det nog varit bättre om man varit öppna i sitt utmanande om makten.
Jag säger inte att Douglas Roos o Co inte kan leda Djurgården till ännu större framgångar - bara att alla ska få vara med i kampen om makten.
På det sättet skulle jag gärna se presidentval som i spanska storklubbar - där alla vet vad kandidaterna står för i stället för ett smusslande i korridorerna och där folk erbjuds en hyllning i utbyte mot en snygg reträtt.