Råsundas tack-och-hej till landslaget efter 75 års tjänstgöring blev ingen svenskfest direkt. Snarare tvärtom. Erik Hamréns landslag blev utrullat och utspelat långa stunder av ett lekfullt Brasilien, där landets nye symbolspelare Neymar agerade lekledare, och även om 3-0 kom till först på slutet var det till stora delar ett lag på planen.
För den svenska publiken var vågen det mest upphetsande, och det säger en del om matchens hetta. I den här typen av uppvisningar och träningsmatcher är det svårt att få artisterna att prestera på topp och få laddning, även om vi naturligtvis fick se en del delikatesser. Det är inte svårt att förstå upphetsningen kring Neymar.
Jag förstår om
Pelé och de andra potentaterna från Brasilien njöt av hur deras unga landslag i perioder excellerade på en fotbollsarena som har stort värde i hemlandet eftersom det var platsen för den första VM-triumfen för 54 år sedan. Och precis som i VM-finalen var
Sverige långt efter artisterna från
Sydamerika.
Framför allt var det svenska passningsspelet inte tillräckligt vasst. De få gånger man fick tag i bollen saknade spelarna ofta alternativ och dessutom hade man inte skicklighet nog att spela sig ur den första aggressiva pressen. Så i princip spelade man av matchen i brygga under långa stunder och det gick naturligtvis inte.
Förutom att ge Råsunda ett värdigt avsked så var mötet med Brasilien en träningsmatch inför VM-kvalet där det ligger biljetter till just Brasilien 2014 i potten. Och jag förstår om Erik Hamrén fick svårt med nattsömnen efter förlusten. Inte så att det är konstigt att brassarna är några snäpp före, utan för att det är en hel rad frågetecken i Sverige.
EM-slutspelet tillhör numera historien och svallvågorna av positivism efter segern mot
Frankrike i EM-epilogen planade ut ganska snabbt på Råsunda. För även om Hamrén fick en rad återbud till brassematchen är det oroande att han saknar alternativ på en hel del ställen i elvan. Sedan kan vi lugna oss med att
Kazakstan och
Färöarna inte har några Neymars.
Målvaktsposten är
Andreas Isakssons. Inte så att han kunde gjort något åt gårdagens tre brassemål, och det är naturligtvis värdefullt med hans erfarenhet när det sker skiften i backlinjen. Ändå är det slående att Sverige måste vara ett av få landslag som inte har en målvakt som är riktigt skicklig med fötterna, och Blågult hade haft nytta av det.
Backlinjen oroar mest då Sverige saknar en högerback.
Mikael Lustig är fast på
Celtics bänk och
Sebastian Larsson var återigen övertydlig om vad han anser om att spela där. Lägg till att han var saknad på kanten där sömngångaren
Rasmus Elm inte alls får ut vad han har i sig. Frågan är om inte en vänsterback måste skolas om?
Mittbackarna
Andreas Granqvist och
Jonas Olsson är garanterat inte nöjd med en match där tre mål går in, men de visade att de har potential. Låt dem köra på mot
Kina i VM-kvalgenrepet och mot Kazakstan så att de får möjligheten att etablera ett samarbete och förspelet inför EM visade att hattande i de bakre linjerna inte är bra.
Behrang Safari stärkte sin kandidatur som vänsterback mot brassarna men han är chanslös mot
Martin Olsson som dock opererat ljumskarna. Frågan är vilket slag Olsson är i när det är dags för matcher i början av september? Där finns dock ett vasst alternativ i form av Safari som verkar ha fått ordning på nerverna under året i
Anderlecht.
Pontus Wernbloom och
Samuel Holmén gjorde vad de kunde, men det är en begränsad duo och i vissa matcher kan jag se att den fysiska satsningen och attityden från Wernbloom är en tillgång, men om Sverige ska hålla i den positiva fotboll som alla pratade om efter EM så behöver Hamrén ha ännu bollskickligare spelare.
Kim Källström lär komma tillbaka till VM-kvalet och möjligen är
Rasmus Elm alternativet? Ändå finns en känsla att Elm inte känner sig trygg i landslaget. Om det beror på att han fått alternera mellan olika platser eller om det är något annat vet bara Elm. Helt klart är att han inte ens är nära sin potential.
Anders Svensson finns ju att tillgå, men på sikt måste Hamrén få in andra spelare.
Hamrén har en brist på både vänsteryttrar och högeryttrar, och det måste vara oroande att klubblöse
Christian Wilhelmsson är ett av de starkaste korten efter blott fyra träningar med
Mjällby. Även Sebastian Larsson är ett måste till höger.
Alexander Kacaniklic måste få mer tid, men frågan är om
Emir Bajrami är rätt alternativ när han håller till i division 2?
Kanske måste Hamrén kolla in
Jimmy Durmaz,
Jiloan Hamad eller andra kantalternativ?
Zlatan Ibrahimovic är ett givet alternativ som nummer tio och reserven är
Ola Toivonen som dock hade ganska svårt att övertyga mot brassarna. Det är inte troligt att PSV-spelaren är ett trovärdigt alternativ på andra platser efter EM-experimentet.
Inför mötet med Brasilien var det en rad givna anfallare som föll ifrån och om
Johan Elmander bara blir frisk så spelar han. Erik Hamréns favoritlirare fyller rollen som nia och gör det bra, och
Marcus Berg är en tänkbar reserv ihop med
Markus Rosenberg. Tror inte att
Alexander Gerndt är med innan processen i Hovrätten är över och
John Guidetti har fortfarande problem.
Allt annat än sex poäng mot Kazakstan hemma och Färöarna borta skulle hota tankarna på en svensk andraplats i VM-kvalet till Brasilien 2014. Om Sverige blir tvåa så ger det troligen en plats i playoff, då de åtta bästa grupptvåorna utav nio får spela om fyra platser. Att Sverige ska kunna hota
Tyskland om att bli gruppetta är inte realistiskt, särskilt inte sett till ett par av EM-matcherna och med Brasilien-matchen på näthinnan.
Fast ett VM-kval där det handlar om att hålla
Irland,
Österrike, Kazakstan och Färöarna bakom sig är naturligtvis ett möjligt uppdrag. Fast det räcker inte för Hamrén med att ta sig till VM-playoff och överleva det för att glömma EM, utan han måste konkurrensutsätta fler spelare och kanske släppa på den fasta grupp av spelare han har för att utveckla laget – för dagens landslag räcker inte.