För åtta år sedan var det en magisk klack i den andra matchen i gruppspelet som frälste Sverige. Då var det Zlatan Ibrahimovic som sänkte Italien med en sen kvittering.
I Kiev var det ett nytt konstnummer som ledde till mål i den andra gruppmatchen och som den svenska lagkaptenen hade varit stolt över, men det var inte hans artisteri.
Istället var det Danny Welbeck som dödade det svenska EM-hoppet helt när han klackade in bollen till 3-2 och därmed även slog ihjäl det svenska spöket för England. Nu kan alla begrava den gamla statistiken om att engelsmännen inte kan besegra Sverige.
En ödets ironi att det var Roy Hodgson, som har stor del i svensk fotbolls framgångar på 1990-talet och 2000-talets början, som låg bakom det.
Sverige var klasser bättre än mot Ukraina, och det svider än mer att plattmatchen i EM-premiären gör att mästerskapet är över för Erik Hamrén o Co.
Ändå är det uppenbart att det är något som inte fungerar i det svenska försvarsspelet och att man blir sårad alldeles för lätt. Det är något som kostar i mästerskap, och det finns ingen möjlighet att rätta till det innan man är på väg hem.
Återigen fick Sverige se en ledning försvinna under EM i Ukraina. Precis som i premiären mot hemmanationen så kunde inte svenskarna hålla ut, även om Theo Walcotts 2-2 var slumpartat.
Fem insläppta mål på två matcher håller inte och därför kan de svenska spelarna boka in midsommarfirandet.
Det som var en grund för många svenska framgångar är nu en synnerligen porös bas.
Olof Mellberg gjorde en jättematch bakåt – och då stod han ändå för två svenska mål också – men det räckte inte. Även Jonas Olsson och Martin Olsson var klart godkända och ingen kan klandra Andreas Isaksson för mer än möjligtvis ett mål, och det vägde han upp med råge med några svettiga räddningar.
Men det är kombinationen av ett mittfält med bara en riktig ytter och den släpande Zlatan Ibrahimovic som ju är oerhörd framåt, men som kostar en hel del bakåt då han inte sliter fullt lika hårt som innebär att backarna blir oskyddade i perioder.
Kombinationen blir inte tillräckligt stark och det är lätt för motståndarna att utnyttja gliporna när många vill framåt i det svenska laget.
Inför EM har Erik Hamrén pratat om att alla spelare måste vara på topp. Det funkade inte och skadan på Johan Elmander blev dyrbar.
Dessutom är det för många som var ojämna, och efter matchen mot England så inser man att Erik Hamrén spelade för högt i premiären och det straffade sig. Orutin eller otur? Lutar åt det förstnämnda när det handlar om mästerskap.
Frisk vågat är häften vunnet, brukar det heta. Ja, i snacket har Erik Hamrén åtminstone vågat och gång på gång talat om att man måste tro och drömma.
Svårigheten är när verkligheten gör sig påmind så brutalt som under EM i fotboll, och där Sverige förlorat mot två länder som inte tillhör de starkaste korten i turneringen.
Likadant var det mot Holland borta, och naturligtvis får man stappla när man lär sig att gå. Dock är frågan om riskerna är värda det?
För även om Sverige har en del spelare som hanterar ett offensivt och bollskickligt spel så blir man lättare straffad på och på den här nivån räcker det inte att förklara att det var bristen på marginaler som låg bakom.
Efter matcherna mot Serbien och Island var de insläppta målen uppe till diskussion med förbundskaptenen, men då avfärdade han den med att Sverige vunnit matcherna. Kom tillbaka efter att vi förlorat.
Ja, nu har vi två matcher där Sverige fallit och även om det naturligtvis finns både ukrainsk och engelsk skicklighet bakom så är det så att fler risker ger mer bakslag.
I den bästa av världar hade man kombinerat en Lars Lagerbäck och en Erik Hamrén. För det saknas en cynisk och mer resultatinriktad inställning i dag.
En slags naivitet vilar över förbundskaptenen.
För även om risktagandet tog Sverige till EM så får man gå långt tillbaka för att hitta ett mästerskap där landslaget var borta direkt efter två matcher – och där den tredje matchen blir en träningsmatch.
På presskonferensen efter matchen var Erik Hamrén tydlig. Han tror på det här sättet att spela fotboll och är övertygad om att det kan ge framgång. Fast att det kan ge bakslag på vägen.
Redan i höst börjar jakten på en plats i Brasilien 2014 och om Sverige ska dit måste försvaret vässas, för det håller inte att bara efterlysa marginaler och flyt.
Olof Mellberg har sagt att han slutar. Även Anders Svensson lutar åt det. Frågan är om inte Christian Wilhelmsson också försvinner från landslaget till VM-kvalet. Annars kör de andra vidare och en del av dem håller naturligtvis.
Och om Zlatan har motivationen och suget så är det naturligtvis något som är en grund, men det måste hända mer.
Ganska lustigt att det var Roy Hodgson som lyfte frågan. Englands förbundskapten sa att han kollat in den svenska laguppställningen och att det var många spelare över 30 år och upp emot 100 landskamper, och att det kommer en tid när man som tränare vill att nya spelare knackar på dörren och vill in.
Vilka spelare är det? Ja, det finns en John Guidetti och en Albin Ekdal, men det är ont om riktigt vassa backar. En generationsväxling kan bli riktigt jobbig för Sverige och det blir en balansgång att fortsätta med en fotboll byggd på större risker samtidigt som man ska ta kliv och utveckla spelet och försöka nå Brasilien.
*****
Berlin-stämning på Olympiastadion i Kiev. Synd bara att slutet inte blev lika magiskt.
*****
Lustigt att en skadad spelare som Mikael Lustig kan hoppa in.
*****
Frankrike slog som väntat Ukraina och allt talar för att fransmännen vinner gruppen då man bara har ett utslaget Sverige kvar. Då får man antagligen Kroatien, och för England – om man tar sin poäng mot Ukraina – blir det då Spanien.
*****
Att tvinga Olof Mellberg ta emot ett pris var ett lågvattenmärke av Uefa och Carlsberg.
*****
Roy Hodgson var smart nog att inte trycka till sina kritiker. Det svänger snabbt i den här branschen.