Bilderna på en hoppande Fredrik Reinfeldt på Olympiastadion i Berlin är rätt talande. Den inbundne statsministern, som i princip aldrig bjuder på några känslor, tappar det fullständigt när Rasmus Elm trycker in 4-4 mot Tyskland, och bryter mot protokollet.
På ett sätt härliga bilder som symboliserar det som gör att vi är många som älskar idrott, både att spela och att följa. Samtidigt har regeringen visat att idrott inte är något viktigt för dem när man packat ihop det med kultur och gett ansvaret till en av modern tids sämsta ministrar.
Lena Adelsohn Liljeroth har på nära håll exempel på hur man inte ska bete sig på en läktare, men ändå har hon under alla år vid makten varit förvånansvärt tam mot läktarproblematiken. Precis som på kulturområdet så har hon i nästan åtta år spelat sarg ut och legat kvar i sin egen zon för att tala hockeyspråk.
Det är beklämmande att alliansen låtit något så centralt och viktigt i det svenska samhället få så liten plats kring bordet där man tar beslut. Lika illa är det med medier och kultur och det är givet att en statsminister som ger bort en platt-tv i 30-årspresent till kronprinsessan knappast har större känsla.
Har några gånger tagit upp Fredrik Reinfeldts första regeringsförklaring där man var tydlig om att det var viktigt att Sverige skulle anordna mästerskap, och att man stod bakom det. Tyvärr tomma ord, för alla försök att få statligt stöd för att söka EM i fotboll eller OS har slutat med nobben.
Mest känd är väl Reinfeldt för att han klev fram och höll presskonferens efter att Djurgårdens huvudtränare Magnus Pehrsson hoppat av efter upplevda hot och där ordföranden Tommy Jacobson följde med, och det är klart att Dif:aren Reinfeldt fått äta upp när han varit tyst efter Kärrtorp och andra omskakande händelser.
Har inga större förhoppningar på motståndarsidan, för det är lika illa där, åtminstone om man ser historiskt. Inget stöd till stora mästerskap, nedskärning av idrott i skolan, ingen idrottsminister och gärna regeringsplanet till EM i Portugal och en plats på hedersläktaren men väldigt få konkreta förslag eller handling.
Tyvärr är idrott i stort något som katten släpat in på Rosenbad. Varför? Antagligen för att idrottsrörelsen är brokig politiskt – alla håller ju på – och därmed knappast kan samla sig och sätta tryck på politikerna. Dessutom har olika idrotter olika agendor och för vissa är det affärer, för andra är det ren folkrörelse.
Egentligen är det bara när det blir medaljer eller det finns framgångar att spegla sig i som idrotten verkligen få ta plats. Det är underbara bilder för politikerna att ha, att visa att de är med när det händer något viktigt för Sverige och som alla följer, men sedan drar man sig undan.
Emellanåt är idrotten bara en förlängning av politiken och det var ett klart motiv inom fotbollen att en del mäktiga herrar tvunget ville ha en S-märkt ordförande efter Lars-Åke Lagrell. Då passade Emmabodas tidigare kommunalråd Karl-Erik Nilsson perfekt när Thomas Bodström fick mothugg.
Varför är det så? Ja, säg det. Är väl en rest från det korporativistiska Sverige där S-rörelsen kontrollerade allt i samhället, från vaggan till graven, och där man bara vill ha folk av rätt tro på maktpositionerna, och för herrarna kring fotbollen var det viktig att behålla S-märkningen av familjen fotboll.
Naturligtvis är det synd att idrotten inte kan samla sig, men det är nog en omöjlig uppgift med tanke på att man knappast kan komma överens i viktiga frågor. Räcker att kolla på stridigheterna mellan stora förbund som hockey och fotboll mot mindre gällande 51-procentsregeln eller Sveriges Olympiska Kommitté mot Riksidrottsförbundet.
Det betyder dock inte att politikerna borde strunta i idrotten, för inte nog med att den påverkar många människor, det är bra för landet med idrott i alla dess former och här är några skäl till att idrotten borde varit betydligt högre på agendan inför valet:
- Idrott både i skolan och utanför skoltid fyller en stor funktion. Bunkefloprojektet visade tydligt att skolresultat blir bättre med mer idrott. Vinsten av en bättre folkhälsa går knappast att sätta en prislapp på och det handlar om att slippa utlägg i framtiden
- I en tid när en fungerande integrering blir allt viktigare för samhället så fyller idrotten av avgörande roll. Därför är det viktigt att föreningarna känner samhällets tydliga stöd så att man kan fullgöra den rollen.
- Idrotten har historiskt sett haft problem med värderingar och där män gått före kvinnor och man inte sällan sysslat med inkilningar, mobbning och sexism. Här finns mycket att vinna på att se till att utbilda och förändra värderingar och kulturen i omklädningsrum och för det behövs resurser – men det betalar sig i framtiden.
- Alla Sveriges föreningar fyller en enorm social funktion som ser till att fånga upp ungdomar och ge dem möjligheter. Även här är det nästan omöjligt att sätta ett värde på insatserna och de måste givetvis ha stöd, för det är billigare än att hantera det längre fram
- Idrotten genererar skatteintäkter och arbetstillfällen. Från Svenska Spels och ATG:s rena kassaflöden till alla anställda som jobbar i klubbar och kring deras evenemang samt allt runt om matcher, tävlingar, idrottslopp och annat. Det är en industri som man borde värna.
- Spelfrågan är något som påverkar idrotten och varför ska spelbolag baserade i utlandet kunna tjäna pengar på idrotten men inte dela med sig? Licenser skulle generera pengar och även reklam, för spelbranschen kommer inte att försvinna oavsett vad politikerna gör.
- Hur ska stödet till idrotten vara utformat? Hur ska ideella föreningar beskattas? Numera har Skatteverket mer och mer jämställt ideella föreningar med företag och det gör det tuffare för föreningarna. Lägg till att stödet över tid minskat om man lägger in inflation och det gör det svårt.
- Arenorna poppar upp både här och där och de ger skatter, jobb och glädje och det borde gå för Sverige att hantera kostnaderna. Det är kostnader man kan skriva av under lång tid. Värdesätt vad Råsunda gett alla i och kring Solna, Stockholm och Sverige? Går inte. Däremot är det viktigt att man är ärlig om kostnaderna och pekar på fördelar på att ta kostnaderna.
- Huliganproblematiken spiller över i andra delar av samhället. De som slåss i samband med matcher i hockey och fotboll eller i dess närhet slutar inte att bråka för att det inte spelas matcher. Dessutom kan inte föreningarna på egen hand hantera dessa personer som måste fångas upp.
- Ska Sverige ha hög svansföring mot Fifa, Uefa, IOK och andra internationella idrottsorganisationer och vara kritisk mot val av arrangörer så måste man vara beredd att backa upp med alternativ. Det är lätt att kräva en flytt av ett mästerskap, men om man inte är ett alternativ borde det vara lättare att ligga lågt.
Förhoppningarna att något ska vara ändrat på måndag är små, men det är klart att idrotten inte får ge upp. Det handlar om att man måste ta större plats och kräva besked och inte bara spela säkert.