Tyskarna är onekligen Europas Texas-bor - allt är stort och mäktigt. Att kliva in i Tysklands mediacenter under EM är verkligen en signal: vi är störst och bäst.
Inget saknas i de gigantiska salarna med enorma bilder på alla spelare och ledare.
Ja, om man vill är det inte svårt att dra paralleller från en annan tid då tyskarna också excellerade i PR-liknande excesser.
De enorma draporna med gigantiska porträtt på Löw och de andra i Tyskland som blickar ner på oss vanliga dödliga skojar man inte bort.
Dagen efter en semifinalseger är det fullt tryck och de tyska tv-stationerna matar hem direktrapporter om vad hjältarna ätit på natten - "Bara schnitzel, inte Wienerschintzel", stönar en Bild-reporter och ser en bra koppling till finalstaden försvinna.
Vi i presspacket får veta att det rasat in fax, mejl och sms från alla: Angela Merkel, Jürgen Klinsmann och en rad andra höjdare. Och att alla är nöjda, glada och tillfreds - särskilt över att det bara välts ett fåtal kebabstånd i gamla Östtyskland.
Sedan börjar manglingen där Joachim Löw får klä skott för allt som gick åt helvete mot Turkiet. Det defensiva spelet. Den haverade taktiken. Michael Ballacks dåliga insats och så vidare. Jag kan bara konstatera: Lasse Lagerbäck inser inte vilket lätt jobb han har.
Måste säga att Löw är en mästare på att hantera det tyska missmodet. Han hoppar säkert mellan de olika ämnena och ger inte bort särskilt mycket.
Skickligt svarar han på de kritiska frågorna och lyckas ta sig ut välbehållen.
Fast det är klart, han vet hur livet är i Tyskland om det inte går bra. Nu har han trots allt vunnit och tagit landslaget till den första mästerskapsfinalen sedan VM 2002 och den första EM-finalen sedan 1996 och får ändå gå igenom en skärseld.
För dryga tio dagar sedan funderade Löw på att avgå efter förlusten mot Kroatien...
En intressant sak som den tyske förbundskaptenen tar upp i sitt försvar är att alla lag har svackor: han nämner Holland och Portugal.
Hans förklaring till att de lagen är hemma redan: de vilade spelare - det tror inte han alls på.
Den relativt oerfarne Löw tonar också ner att finalen skulle vara så stor för honom personligen. Han var ju assistent under VM och har varit med i en rad stormatcher.
Jo, tjenare, ta den om tomten också. För en tränare vars främst merit är en österrikisk ligatitel är en EM-final med Tyskland gigantiskt.
Ingen tysk presskonferens är fullbordad om inte en engelsk reporter reser sig upp och ställer den obligatoriska engelska frågan.
Hur kommer det sig att alltid Tyskland är i final och vinner? Är det tur?
Det riktigt dryper av misslyckande från den manlige reporterns röst när han ställer den, I mitt inre kan jag kan nästan höra reporterns redaktör skrika hemifrån London: DU MÅSTE STÄLLA DEN FRÅGAN.
Joachim Löw ler åt frågan och säger att det verkligen inte handlar om tur - utan om erfarenheten av att vinna.
Snacka om att det måste svida för ett land som anser sig vara fotbollens enda riktiga hemland och alltid ser sig som given EM- eller VM-favorit.
Och som bara vunnit en titel på ett tveksamt mål - inte mycket erfarenhet att bygga på.
Det är som Gary Lineker säger: Fotboll är en enkel sport - man spelar i 120 minuter och sedan vinner tyskarna efter straffar.
Fast det sista är kanske inte sant längre, Löw avslöjade att om det blivit förlängning hade man kastat på en anfallare till för att slippa straffläggning.
Rätt konstigt resonerat egentligen. Tyskarna, eller rättare sagt dåvarande Västtyskland, har inte förlorat en straffläggning sedan EM 1976.
Faktum är att bara en tysk spelare har missat en straff i straffläggning sedan Uli Höeness skickade bollen över målet i Belgrad för dryga 32 år sedan. Och det var Uli Stielicke som sköt en svag straff i VM-semifinalen mot Frankrike 1982. Men det gjorde inget. Tyskland vann ändå.