Zlatan Ibrahimovic hade inga tankar på att ge ut än bok förrän hans egen varumärkeskonsult Mika Lepistö sålde in idén om att Zlatan skulle berätta storyn om hans 30 år där han gjort en klassresa som få andra.
Varför? Ja, det hörs ju vad Lepistö jobbar med, varumärket Zlatan.
Sett till den vanliga uppmärksamheten kring Zlatan och hur det redan haussats kring boken är det redan ett ruggigt starkt varumärke, men karriären närmar ju sig slutet, och då gäller det att bygga.
Hur boken påverkar det kan man undra? All publicitet är inte bra, eller?
Det är en sak att göra en del pojkstreck, en annan att som 30-årig tvåbarnsfarsa bejaka den tuffa imagen kring gangsters med hundnamn som Hoffa och Trustor och försvara fulspel från agenter och Juventus förre sportchef som fick fängelse i fem år.
Visst, det är kittlande för alla unga killar men det känns bara fel att inte ens fundera över det och samtidigt skriva ett förord till alla barn som känner sig annorlunda.
Onekligen är det en berättelse som fascinerar och det går inte annat än att bli tagen av bilden av Zlatan Ibrahimovic uppväxt.
Där de skilda föräldrarna fick ägna all kraft att försöka försörja sig och inte hade kraft och ork till mycket annat, och framför allt inte till barnen, och det inte sällan slutade i att Zlatan fick en smäll av en slev eller något annat.
Det gör ont när Zlatan trillat ner från ett tak på sitt dagis och hoppas på att han ska få känna omtanke och kärlek när han kommer hem, men istället får han en örfil för att han hade varit uppe på taket.
Beskrivningen av hur familjen snackar med varandra – hårt och brutalt – är målande och tydlig och smärtsam. Precis som bilden av de enorma sprickorna i hans familj.
Det går också att känna hungern hemma hos pappa Sefik när Zlatan drar upp kylen i jakt på något och istället möts av öl och inte mycket annat. Fattigdomen är verkligen närvarande och han beskriver också starkt hur han börjar på Borgarskolan och känner att han är snett på det i sina träningsoverallbyxor när alla kommer i skjortor och tröjor från Ralph Lauren.
Eller hur fel de gjorde i skolan när de vill koppla in en psykolog efter att Zlatan skjutit en innebandyboll i huvudet på den hjälplärare/assistent som han fått i skolan. Något som hans pappa rasar emot.
Det är starka känslor och hårda tag utan utrymme för eftertanke för livet rullar på.
Tacka fan för att han vill köpa den flottaste villan i Malmö och bara flasha för alla som tvivlade, tvekade och ville ha bort honom ur Malmö FF eller skolan.
Här ser ni beviset – jag kunde visst då.
Coolt är också att han i entrén satt en bild på sina skitiga fötter, som betalat för det hela.
Slående är även bilden av ett annat Sverige, långt från de flestas Sverige, där Zlatan inte berättar att han inte har koll på Ingemar Stenmark eller Thomas Ravelli trots att han följt VM 1994 men då struntat i svenskarna utan istället kollat Brasilien.
Zlatan såg sin första svenska spelfilm efter att han blev 20 år och han var knappt inne i Malmös centrum före han blev 18.
Det måste ha varit en slags terapi för Zlatan att berätta och berätta för författaren David Lagercrantz om alla hinder, motgångar och svårigheter och samtidigt rensa ut en del gammal skit, från den bittra skilsmässan med Malmö FF för tio år sedan till misslyckandet i FC Barcelona och ge sin bild av varför de andra hade fel.
Även om det är som fotbollsspelare han blivit den världstjärna han är i dag så är partierna om olika matcher ointressanta och platta, inte bättre än engelska motsvarigheter, däremot är det spännande och givande att få insyn i hur han funderat, tänk och haft det under sina år ute i Europa och att det inte varit glamouröst.
Bara det att han ville bli hemvärvad av Hasse Borg och Malmö FF två gånger under det första året i Ajax och där tillvaron i radhuset inte var på topp. Hur han åt för lite, rasade i vikt och i princip bara spelade tv-spel och var olycklig och ständigt reste hem till Malmö när han kunde.
Ensamheten och motgångarna tar hårt på honom.
Landslaget lämnar han rätt mycket i fred i boken, även om han försvarar sin straffstöld av Kim Källström, och Zlatan berättar nu att han var skadad under VM 2006 och dessutom var sambon Helena Seger höggravid med parets första barn och samtidigt var han reseledare till sin hela familj.
Väger man in det så är det inte underligt att han var svag under VM i
Tyskland.
Det är löjligt att Zlatan försöker förnedra Fredrik Ljungberg genom inte nämna honom vid namn utan kalla honom Primadonnan och dessutom skriver Zlatan att han vill bli den dyraste spelaren att lämna Sverige i och med att ”en svensk spelare gått för 40 miljoner till Arsenal”.
Det hade däremot varit modigt att försöka förklara varför det gick snett mellan Ljungberg och honom.
Känslan är att Zlatan i berättelsen, som så ofta i karriären, drivs av att visa upp att han minsann hade rätt när han gick sin egen väg.
Långfingret är där till alla kritiker – från föräldrarna till andra spelare i MFF:s juniorlag som skrev på upprop mot Zlatan till de tränare, spelare, journalister och fans som gått emot – och det genomsyrar hela boken.
Även om Zlatan emellanåt medger att en del av det han gjort varit fel – som att stjäla cyklar, kasta bomber i trädgårdar och en massa andra grejer – så upplever jag att han står bakom vägen dit och egentligen inte ångrar något.
För utan de erfarenheterna hade han inte blivit Zlatan.
Men det är tydligt att det oftast är de andra som har fel och Zlatan som har rätt – naturligtvis blir det så i sin egen historia – men det finns väldigt lite självreflektion om vad han kunde ha gjort när det gått snett, åtminstone i vuxen ålder.
För det är oftast någon annan som har ansvaret för att det blir fel, som efter att Lagerbäck kastar ut honom ur landslaget efter krogbesöket.