Deportivo La Coruña vann matcher på Camp Nou, Santiago Bernabeu, San Siro och Old Trafford. De vände ett 3-0 underläge till vinst 4-3 mot PSG på Parc de Princes och tog sig till semifinal i Champions League. De förlorade ligatiteln på sista dagen men vann den två år senare. Inte ens en hagelstorm kunde stoppa dem från att lyfta Copa del Rey bucklan. På Real Madrids 100:e födelsedag vann de ännu en cuptitel genom att besegra Los Blancos på Bernabeu. Deportivo La Coruña var Super Depor och de var en av de stora klubbarna.
Men det var inte Super Depor som Celso Borges kom till i januari när flyttlasten från Stockholm landade i La Coruña. Det har nämligen hänt mycket sedan Super Depor regerade och idag ser verkligheten i Galicien väldigt annorlunda ut.
I en intervju med Marca berättade Borges efter ankomsten om hur väl hans nya lagkamrater tagit emot honom, hur de har berättat om klubben och stadens historia. En historielektion som med stor sannolikhet innehöll storhetstiden i början av 2000-talet men som säkerligen också tog upp krisen som laget från Galicien de senaste åren gått igenom.
När Celso Borges gjorde två mål i debuten mot Rayo Vallecano jublades det i bortasektionen på Vallecas i Madrid. Det jublades för att målen kom att betyda att Depor vunnit, det jublades för att vinsten gav viktiga poäng i kampen för överlevnad. Det jublades även för att Depor hittat en spelare de så desperat väntat på. Någon som kan styra på mitten men också göra mål. Med sina två mål gick Borges, trots att halva säsongen redan var spelad, rakt upp i toppen av den interna skytteligan. När Deportivo även vann den kommande matchen mot Eibar så var det första gången den här säsongen som laget vunnit två matcher i rad.
Det var länge sedan det att Deportivo La Coruña fick rubriker för sina framgångar på fotbollsplanen. Den här säsongen har rubrikerna runt laget handlat om huliganer och fotbollsvåld. De senaste åren har de handlat om pengaproblem och konkurshot.
Efter att ha slutat topp tre i La Liga fem år i rad tog Deportivo La Coruñas storhetstid slut. 2011 åkte laget för första gången på 20 år ner i den spanska andradivisionen. Endast Barcelona, Real Madrid, Athletic Bilbao och Valencia har varit i den spanska högstadivisionen längre.
Depor vann Segunda och tog sig direkt tillbaka till La Liga säsongen 2012-13 men krisen var ett faktum. Utanför planen var det ekonomisk kris och klubbens president Lendoiro meddelade att man hade 40 miljoner euro i skatteskulder, det skulle senare visa sig att den skulden var mer än dubbelt så stor.
På planen såg det inte mycket bättre ut. Placerade sist i tabellen anställde klubben sin tredje tränare för säsongen, Fernando Vazquez. Det var första gången sedan 1988 man haft så många tränare på en säsong.
Fernando Vazquez hade spenderat 20 år som tränare för 11 olika klubbar, han var en av de tränarna som alltid funnits inom spansk fotboll tills han valde att inte finnas där längre. Efter att ha fått sparken från Depors ärkerival Celta de Vigo bestämde sig Vazquez 2007 för att det var nog och lämnade fotbollen helt. Sex år senare ringde en desperat Lendoiro från ett ännu desperatare Deportivo för att be mannan, som i Spanien kallas för “Harry Potter” på grund av sitt utseende, att rädda dem.
Deportivo behövde ett mirakel och Vazquez var ytterst nära att ge dom ett. Vazquez började med att förlora mot Madrid, Sevilla och Barcelona men sen kom förändringen. De besegrade Celta de Vigo i ett hett derby på Riazor, det följdes upp av vinst borta mot Mallorca. Hemma i Coruña hade supportrarna vaknat och lagets togs emot som hjältar när de återvände. Hemmamatchen mot Real Zaragoza rubricerades i tidningarna som “Sanningens ögonblick”. Utanför arenan tog supportrarna emot spelarbussen med flaggor och rop “Sí, se pude” (Ja, vi kan).
Vazquez hade lyckats ändra på mentaliteten inte bara i laget utan även hos fansen och en av Deportivo La Coruñas värsta säsonger i klubbens historia var plötsligt full av hopp och vilja.
Så såg även matchen mot Zaragoza ut, hopp och vilja. 1-0 till Depor, 1-1, 2-1 till Zaragoza, 2-2, 3-2 till Depor. Det var en kaotisk match och efteråt uttryckte Vazquez att “Det var ingen teknisk match men det var en match full av hopp, tro och känslor”.
Deportivo fortsatte och vann med 4-0 borta mot Levante. Därefter följde tre oavgjorda matcher och totalt blev det sju raka matcher utan förlust innan laget föll borta mot Rayo. Det blev en vinst hemma mot Espanyol men två förluster i de två sista omgångarna mot Málaga och Real Sociedad gjorde att Depor på nytt föll ner i den spanska andradivisionen. Det var dramatiskt in på den sista sparken men Harry Potter och hans mirakel nådde inte hela vägen.
Deportivo åkte ner och i december 2013, efter 25 år som president lämnade Augusto César Lendoiro sin post. En gång i tiden var han mannen som styrt Deportivo mot deras osannolika framgångar i början av 2000-talet. Nu efterliknades Lendoiro ofta som en maffiaboss och ansågs vara den största anledningen till klubbens ekonomiska kris, där spelarlöner gick obetalda och med skulder på uppemot 160 miljoner euro. Ny president blev Tino Fernández som klev in och förändrade stilen på klubbens administration. Lendorio hade styrt likt en diktator, nu fick istället klubbens fem rådgivare tydligare och mer definierade uppgifter.
En satsning och omstrukturering av klubbens ungdomsakademi som Lendorio gjort 2008 kom att bli avgörande för att Deportivo skulle kunna ta sig tillbaka till La Liga. Då klubben inte hade råd med värvningar tvingades man, som Vazquez uttryckte det ”knacka dörr” för att hitta spelare. Laget som tidigare strömmat av stjärnor tog nu sin grund i egna talanger som Álex Bergantiños, Juan Dominguez, Pablo Insua och Juan Carlos.
Under sin första säsong som president såg Tino Fernández ut att göra det mesta rätt trots den tuffa situation som klubben befann sig i. Men det skulle bli kontroversiellt även under Fernández. I juni 2014 skrev Fernando Vazquez ett nytt två års kontrakt men bara en månad senare hade han fått sparken. Vazquez hade i media kritiserat klubbens värvningspolicy något som visade sig vara allt som krävdes för att han skulle få kicken.
- Jag är förvånad, det är som om du stjäl en chorizo och de sätter dig i fängelse i 50 år. Jag känner mig förrådd av folk jag trodde var mina vänner. Jag har jobbat nästan gratis och med blod och svett hade jag förtjänat chansen att coacha Depor i La Liga, uttryckte en frustrerad Fernando Vazquez.
Det hela kom som en chock i Galicien och Tino Fernández började för första gången ifrågasättas för hur han ledde klubben. Tillbaka i La Liga påbörjade Deportivo säsongen uruselt under den nya tränaren Victor Fernandez och situationen blev inte bättre efter den tragiska incidenten i Madrid den 30 november 2014.
Inför matchen mellan Atlético Madrid och Deportivo La Coruña stämde runt 200 huliganer från de två klubbarnas ultrasgrupper, Frente Atlético respektive Riazor Blues, träff för att slåss. Bråket slutade med att en medlem ur Riazor Blues dog efter att ha misshandlats och sedan kastats i Manzanares floden.
Tino Fernández regerade med att stänga av den del på hemmaarenan Estadio Riazor där Ultrasgruppen Riazor Blues bruka hålla till. Något som påverkade inte bara Riazor Blues utan även andra supportergrupper. Presidenten fick därefter vänja sig vid att höra supportrarna på hemmaarenan Riazor skandera för hans avgång. Utöver kritiken för hur han behandlat fansen började Tino Fernández även kritiseras för att inte ha tagit klubbens ekonomiska situation på allvar.
Men där finns ljuspunkter i Deportivo La Coruña och hopp för en bättre framtid. Klubben kämpar ständigt för sin överlevnad såväl utanför som på planen. De ekonomiska problemen gör att Depor är tvungna att leva på det som blir över från andra klubbar när det kommer till spelarmaterial. Men under de kritiska åren som man på senare år gått igenom har en speciell identitet och vilja skapats hos spelarna. Efter säsongen 2012-13 har man insett att mirakel är möjliga och utan några större stjärnor i truppen har sammanhållningen blivit deras kanske starkaste vapen.
Efter en ganska dålig start på den pågående säsongen börjar det nu ljusna. Laget kommer från två raka vinster, ligger på en mittenplats i ligan och känslan av att vändningen nu är här kan inte bli starkare i den galiciska klubben.
Kort och gott har Celso Borges kommit till en klubb med ärorik historia men som de senaste åren befunnit sig i ett stort mörkt hål. Sedan sin ankomst har Celso ganska snabbt blivit en ljuspunkt i ett Depor som kämpar för en bättre framtid. En framtid som kan vara på väg, men det gäller då att de håller sig kvar i La Liga. Skulle laget ännu en gång åka ner blir det svårt att hitta energin för att rädda den fallerande klubben som en gång i tiden var bättre än både Barcelona och Real Madrid.
På lördagkväll går man ut på Santiago Bernabeu och det är nog ingen som förväntar sig att Deportivo ska få med sig några poäng. Real Madrid är hungriga för revansch efter förlusten mot Atlético och Deportivo La Coruña har i spanskmedia målats upp som lammet Madrid ska slakta. Deportivo är inte heller Super Depor längre och det är inte matcherna på Bernabeu som de ska vinna.
Tiden då Depor vann fyra av fem möten mot Real Madrid mellan maj 2004 och januari 2007. Tiden de på Real Madrids 100:e födelsedag besegrade dem i deras eget hem. Tiden då Deportivo gjorde en av de största europeiska fotbollsbedrifterna någonsin när de besegrade de regerande mästarna med 4-0 och slog ut Carlo Ancelottis Milan ur Champions League med totalt 5-4. Den tiden är förbi.
Nu är det istället dags för det nya Deportivo, ett lag som styrs av hopp mer än något annat.